Anders Mård: Den sista människan

I Putins Ryssland är det män i uniformer som har makten. Landets säkerhetsapparat sväller och med höga löner köper regimen deras lojalitet. Medborgarsamhället har man krossat och kulturinstitutionerna gjorts om till ideologiska högborgar för rysk nationalism. Journalisten Anders Mård från S:t Petersburg återger en beskrivande anekdot från det anrika ryska Nationalbiblioteket.

En tillfällig besökare som idag flanerar längs huvudgatan Nevskij prospekt i S:t Petersburg kan få för sig att den ryska vardagen fortsätter sin gilla gång. Ingenting i stadsbilden skvallrar om att Ryssland för ett blodigt anfallskrig i Ukraina. Allt verkar normalt. Så banalt.

Inga kolonner ses marschera förbi med den ryska trikoloren i högsta hugg, och den som vill studera den storryska Z-symbolen måste leta efter den. På asfalten sitter heller inga demonstranter och kräver fred. Även de fruktade kravallpoliserna lyser med sin frånvaro.

Allt verkar normalt. Så banalt.

För att få syn på den tragedi som trots allt utspelar sig måste besökaren ta sig in bakom kulisserna. Och man behöver inte gå längre än till Nationalbiblioteket för att fjällen ska falla från ögonen.

Det är en vanlig fredagsmorgon när säkerhetschefen på det statliga Nationalbiblioteket, Maksim Zujev sin vana trogen hastar upp för trapporna till sitt arbetsrum. Biblioteket är Rysslands äldsta grundat år 1795. Salarna rymmer landets näst största samling och i arkiven vårdar man ömt Rysslands kulturhistoria.

På avsatsen till tredje våningen stannar Zujev tvärt. Ett porträtt på en gubbe hindrar hans väg. Under bilden finns texten: Grattis alla kulturarbetare! Zujev kan inte tro sina ögon. Antagligen börjar uniformen skava och blodtrycket skena. I ett slag marscherar han fram, sliter ner porträttet och för det raka vägen till generaldirektören.

Ett par timmar senare stormar direktörens rådgivare, Polina-Tereza Davydova in på avdelningen för kulturprogram.
   – Varför har ni hängt upp ett plakat med Mark Twain i trapphuset!? undrar hon.
   De anställda på avdelningen kastar helt säkert förbryllade blickar i alla väderstreck.
   – Men det är ju ett porträtt av Jurij Lotman, och inte Twain, förklarar avdelningschefen Olga Kaganovskaja.
   Lotman (1922–1993) är en berömd rysk filolog och kulturhistoriker som hade sitt säte i estniska Tartu.
   – Klart jag vet det! Men affischen har ju inte godkänts! klagar rådgivaren. Vilket papper som helst måste få tillstånd av den högsta ledningen. Det får inte finnas nåt godtycke i den här byggnaden.
   – Det här är ju löjligt, det är ju bara en gratulationsaffisch i samband med kulturarbetarnas dag, förklarar Kaganovskaja.
   – Allt måste godkännas! betonar rådgivaren. Och så är det nödvändigt att skriva ”godkänd” på affischerna också. Ni verkar ha glömt att den här avdelningen är underställd direktören.

”Vårt bibliotek är en ideologisk institution” säger hon. ”Och om vi får lön från staten tjänar vi också staten.”

På eftermiddagen samlas alla parter till ett krismöte.
   – Vi lever i svåra tider där en politisk kamp rasar, inleder rådgivaren Davydova.
   Hon förklarar att Nationalbiblioteket står under en skrupulös uppmärksamhet. Och så visar det sig att vissa anställda är politiskt opålitliga.
   – Vårt bibliotek är en ideologisk institution, säger hon. Och om vi får lön från staten tjänar vi också staten, eller så gör vi nåt helt annat.
   Davydova kallar sig själv och bibliotekets anställda för ”patrioter”. De som satte upp porträttet av Lotman befinner sig i det motsatta lägret. Det kommer fram att Lotmans persona kategoriskt inte lämpar sig för en affisch som gratulerar Rysslands kulturarbetare. Allt på grund av hans son.
   – Sonen Michail Lotman har uttalat sig starkt kritiskt på sociala medier om vårt lands regering, förklarar Davydova.
   Mötets dom blir att Kaganovskaja förlorar sin lönebonus.

Till sist ges ordet till säkerhetschefen. Zujev frågar personalen om de alla verkligen vet hur Lotman ser ut. Det vet alla förstås. Zujev berättar med viss stolthet att han själv har två utbildningar: pedagogens och militärens.
   – För mig var den här typen okänd fram till idag, säger han. Ni kunde åtminstone ha skrivit ut hans namn under bilden. Jag visste ju inte att han är en försvarare av vår ryska litteratur, fortsätter Zujev.
   Kaganovskaja har hittills suttit tyst. Till sist kan hon inte låta bli att ställa den fråga som plågar alla.
   – Vad är det för fel på Mark Twain?
   Även i Ryssland är Twain en populär klassiker. Författaren till både Tom Sawyers och Huckleberry Finns äventyr älskas fortfarande.
   – Ifall Twain verkligen dök upp på en affisch skulle det lukta politisk extremism, förklarar Zujev.
   – Varför det?
   – Därför att han är en amerikansk författare!
   Följande dag, efter tjugofyra år som anställd vid ryska Nationalbiblioteket i S:t Petersburg, ber Olga Kaganovskaja om avsked.

Flera ryska medier har frossat i skandalen på Nationalbiblioteket. Av den enkla orsaken att den avslöjar så mycket om Putins Ryssland. För tio år sen skulle väktaren Zujev inte ens ha noterat planschen. Och han skulle helt säkert inte ha vågat ta ner den från väggen. Men i dagens Ryssland är det män i uniformer som har befordrats till regimens privilegierade vakthundar.

Åren 2012–18 ökade antalet anställda i landets säkerhetsapparat med tjugo procent. I dagens läge är över 2,6 miljoner personer anställda inom armén, underrättelsetjänsten, inrikesministeriet, polisen, åklagarämbetet, nationalgardet etc. Gruppens löneutveckling har varit hisnande och för närvarande går minst trettio procent av statens utgifter till säkerhetssektorn. Regimen har också gett reell makt till de uniformsklädda – en makt de utnyttjat till att roffa åt sig pengar genom korruption. Gentemot andra grupper i samhället utövar de ett förtryck som har skrämt och tystat många. Den maktfullkomlighet som demonstreras på högsta ort har sipprat ner till minsta lilla säkerhetsvakt på ett bibliotek.

En maktfullkomlighet som sipprat ner till minsta lilla säkerhetsvakt på ett statligt bibliotek.

Rådgivaren Davydova såg rött när en underlydande tagit eget initiativ utan att ha bett om tillstånd. I dagens Ryssland ska du helst vara passiv. Men här har också medborgarna själva fungerat som nyttiga idioter.

World values survey är ett globalt forskningsprojekt som sedan 1980-talet mätt människors värderingar i olika länder. Resultaten har länge visat på stora skillnader mellan Ryssland och de nordiska länderna. En av de främsta olikheterna är inställningen till (politiska) förändringar. Det ryska folket avskyr omdaningar. Folket räds förändringar som pesten och anser generellt att de alltid leder till nåt sämre. Det man vill ha är stabilitet och en stark president – precis vad Putin gett folket de senaste två decennierna. Men så fort folket vände politiken ryggen för att styra upp sin egen vardag, inledde Putin sin statskupp. Sakta men säkert såg han till att avsätta folket och i samma veva brändes alla broar. Det finns inte längre någon väg för folket att påverka politiken på fredlig väg.

Receptet för att hålla folk i schack har varit åttio procent propaganda och tjugo procent våld, har Rysslands bästa politolog Jekaterina Sjulman konstaterat.
   Den statliga propagandan började byggas upp på allvar efter presidentvalet 2012. I dagens läge är den lika viktig som landets armé. Och propagandan har till fullo lyckats med sin uppgift: skapa passivitet bland befolkningen. Särskilt tevenyheterna har målat fram en bild om att det är fel att motarbeta staten. Opposition bara förvärrar läget i landet. Budskapet har varit att majoriteten stöder regimen. Ifall du är av annan åsikt tillhör du alltså minoriteten.
   – Det normala är att människan vill tillhöra majoriteten, säger Sjulman. Vi vill vara som alla andra och visa att vi följer samhällets normer. Men hur ska man veta vad majoriteten tänker? Jo, propagandamaskineriet på teven berättar exakt vad som gäller.
   En regim som Putins vill inte att ha aktiva medborgare. När allt kommer omkring är regimen rädd för sitt eget folk. Istället vill den att allmänheten ska sitta hemma framför teven och passivt ta del av “majoritetens” åsikter, och anpassa sig till dem.

Rådgivaren Davydova avslöjade sin blinda patriotism när hon stormade in med sina rädslor. I dagens krigsläge verkar det som om det ryska folket har slutit upp bakom presidenten. Alla opinionsmätningar visar på ett starkt stöd för Putins krig i Ukraina. Men de flesta medborgare är också offer för flockmentaliteten och vindar har en tendens att vända. Särskilt i Ryssland där det snabbt brukar blåsa upp till storm.

Det syns inga vårtecken. Majoriteten av ryssarna raglar omkring drogade av blind patriotism.

Det finns de som menar att det ryska folket ställer sig på barrikaderna när sanktionerna tar skruv, när allt fler soldater kommer hem i kistor och när kriget bara verkar fortsätta. Hittills kan man inte upptäcka några såna vårtecken. Istället raglar majoriteten fortfarande omkring, drogade av blind patriotism. När dammet hade lagt sig på Nationalbiblioteket fanns det bara en person som fortfarande stod rak i ryggen: Kaganovskaja. Hon som gav sparken åt sig själv.

Eugéne Ionesco skrev år 1959 den berömda pjäsen Noshörningen. En berättelse om hur fascismen och nazismen fick fotfäste i dåtidens Europa. Handlingen utspelar sig i en fridfull fransk småstad där vardagen plötsligt får ett abrupt slut när en noshörning börjar härja i samhället. Invånarna reagerar olika på inkräktaren: nån låtsas som om ingenting har hänt, andra antar att det inte kommer att ske på nytt, vissa börjar tvista om oväsentliga detaljer. Efterhand börjar några undvika noshörningen, andra rationaliserar den, medan lika många försonar sig.

Innan invånarna vet ordet av börjar de själva förvandlas till noshörningar. Och ju fler noshörningarna blir i staden, desto naturligare verkar de. I pjäsen förklarar de flesta sin förvandling med att “man måste hänga med sin tid” och att “i svåra tider gäller det att stå vid sina kamraters sida”.

Till slut finns bara en person kvar som förblir människa, när noshörningen rusar upp i trappan på Nationalbiblioteket och river ned porträttet. En människa som trots att hon förnedras och avvisas lyckas bibehålla sin värdighet. Ionescos pjäs slutar med orden:

– Jag är den sista människan, och jag ska hålla ut till sista blodsdroppen. Jag ger mig aldrig.

__________

Anders Mård (f. 1968) är finlandssvensk journalist och författare, sedan tjugo år bosatt i S:t Petersburg. År 2016 gav Förlaget ut hans reportagebok Vägen heter Ryssland och 2021 kom hans första roman Storm över S:t Petersburg. (Foto: Glen Carrie, bildbehandling Janne Strang)

 

Anders Mård: Nollpunkt

Anders Mård

Anders Mård: Ryssland siktar på Zegerdagen

Anders Mård

Ryssland, kriget, historien – tio boktips

Förlaget

Vem är Navalnyj? Läs utdrag ur Anna-Lena Lauréns nya bok

Anna-Lena Laurén

Tatjana Brandt: Dostojevskij 200 år – hur han hamnade i …

Tatjana Brandt

Nataliya Teramae: Hur vi fostrade en diktator

Förlaget

Andrej Kurkov: ”Putin dog den 24 februari 2022. Han vet …

Janne Strang

Janne Strang: I väntan på ryska revolutionen

Janne Strang

Vägen heter Ryssland

25.90 15.90

Storm över S:t Petersburg

Sammetsdiktaturen

Maja och hennes vänner

Sista tåget till Moskva

Farans år 1948

27.90 15.90

Demokratins öde

23.90 14.90

Det orientaliska rummet

Glöm bort din saknad 

om er mamma & om mig 

Karmakoma 

Kroppens kalligrafi 

Äldre män

En morgontrött fågelskådares år – Från tallbit till talltita

Republikens president – Tasavallan presidentti

När farmor flög 

Alla mina katastrofer

Vid dödens portar

Själarnas ö

Scandorama

26.90 14.90

Blod är tunnare än vatten

Bombträdgården

Sista striden

solen går ner det verkar omöjligt

Potsdamer Platz – En dikt

Småtrollen och den stora översvämningen

Geosofi – Bilder på en utställning

30.40

Öppna lådor