Med ett snett grin på blodiga läppar går historien igen

Ukrainas nationalskald och självständighetskämpen Taras Sjevtjenko plågades ihjäl av den ryska tsarens polis och militär. Idag 175 år senare har den nya ”tsaren” i Kreml åter skickat sina mördare mot ledaren för Ukrainas självständighetskamp.

I söndags vandrade vi genom parken Østre Anlæg i Köpenhamn, på väg till demonstrationen mot Ryssland och kriget, som skulle äga rum vid ambassaden på Kristianiagade i Østerbro. I nordvästra hörnet av parken, bara ett stenkast från ryska ambassaden, står en byst på piedestal föreställande Ukrainas nationalskald Taras Sjevtjenko (Тара́с Шевче́нко 1811–1861). Liksom under Rysslands ockupation av Krim 2014 var stenstoden i söndags draperad med gulblå band, blommor, ljus och hälsningskort. Längst ner ett handskrivet plakat med fredstecknet och den lite knaggligt formulerade texten STOP WARS.

Jag irriterade mig lite på den oeleganta formuleringen på bad english men märkte, då jag började läsa på om Sjevtjenko, att det faktiskt var rätt passande. Också Sjevtjenko fick på sin tid kritik för sitt ”bristfälliga” språk. Han skrev nämligen på en viss östslavisk dialekt, en form av rutenskan, som ligger till grund för det moderna ukrainska språket – under 1800-talet även kallad ”lillryska”. Sjevtjenkos författarskap, hans dikter och pjäser spelade en avgörande roll för etableringen av den officiella ukrainskan, såväl som för landets hela litteratur. Det rebelliska språkbruket gick också hand i hand med drömmen om Ukrainas självständighet från det ryska kejsardömet.

Sjevtjenko skrev på en östslavisk dialekt som ligger till grund för det moderna ukrainska språket – under 1800-talet även kallad ”lillryska”.

Trots att Sjevtjenko själv lyckats inrätta sig i St Petersburg levde hans vänner och släktingar fortfarande i livegenskap i Ukraina och deras – liksom hans hemlands – öde plågade honom konstant. Tack vare sin talang som både konstnär och författare hade Sjevtjenko 1938 köpts loss ur livegenskapen av den kända ryska målaren Karl Briullov, som också talade in honom på Konstakademin i St Petersburg. Sjevtjenkos oljemålningar och teckningar vittnar fortfarande om en begåvning i särklass. Det ligger något utsökt drömskt över dem, och hans talang noterades med flera priser i tävlingarna på akademin.

Bildkonst i all ära, men det var det skrivna ordet som tände den politiska elden. Sjevtjenkos subversiva dikt Drömmen (1844) nådde hela vägen till Kreml och tsar Nikolaj I lär ha varit kränkt av den otacksamhet som denna ”lillryska” ex-slav uppvisade i sin konst. I april 1847 greps Sjevtjenko och tillbringade följande tolv år i omänskligt lidande; fångenskap och straffkommendering i krig, konstant längtande hem till sitt älskade Ukraina.

Tärd av livet i exil dog Taras Sjevtjenko i St Petersburg, nyss fylld 47 år. Han var produktiv in i det sista, skrev och målade, men tilläts aldrig återvända hem så länge han levde. I döden skulle han få vila i ukrainsk jord. Några vänner smugglade kroppen ut ur staden och körde den med häst och vagn 1 300 kilometer söderut, för att begrava honom invid floden Dnepr, en naturskön oas drygt tio mil söder om Kiev numera kallad Taras kulle (Tarasova Hora) med tillhörande minnesmuseum.

Hans vänner smugglade kroppen ut ur staden och körde den med häst och vagn 1 300 kilometer söderut, för att begrava honom vid floden Dnepr.

Som en släng av ödets ironi dog Sjevtjenko bara en vecka innan tsar Alexander II avskaffade livegenskapen i Ryssland. Och eftersom historien tydligen inte kan låta bli att upprepa sig med ett snett grin på sina blodiga läppar står Ukraina idag – exakt 175 år efter att Sjevtjenko greps på grund av sin dröm om ett fritt hemland – åter inför hotet från Ryssland och en ny maktfullkomlig ”tsar” som vill förslava landet. Vladimir Putins våta feberdröm att återupprätta det ryska imperiet med Kiev som kronjuvel är ett rop från det förgångna som bara han kan höra. Emot sig har han denna gång ingen hukande samling ”lillryska” livegna, utan en modern europeisk nation på fyrtiofem miljoner invånare, som valt en framtid i samarbete med den fria världen.

Skillnaden mellan Ukrainas och Rysslands presidenter är så beskrivande och så polariserad att hela upplägget liknar en amerikansk actionkomedi från kalla krigets tid. På ena sidan den paranoida diktatorn i sin bunker; liten, plufsig och fiskögd vid ändan av ett tio meter långt konferensbord, därifrån han förnedrar sina ja-sägare. På den andra en vältrimmad och bildskön euroman som sida vid sida med sina närmaste vänner droppar sturska, moraluppbyggande one-liners till folket och utlandet via YouTube.

På ena sidan den paranoida diktatorn; liten, plufsig och fiskögd vid ändan av ett tio meter långt konferensbord, därifrån han förnedrar sina ja-sägare.

Kurage är smittsamt och inspirerande, och Volodymyr Zelenskyjs ståndaktighet har fått statsledare i hela världen att stå upp för Ukraina på ett sätt som bokstavligen ingen kunnat vänta sig. Inte heller bland vanliga människor verkar beundran för den tidigare skådespelaren och entertainern känna några gränser just nu. Att två så olika personer delar samma förnamn Vladimir/Volodymyr, som dessutom betyder ”stor härskare” är ett så knasigt sammanträffande att den här actionkomedin knappast någonsin gått vidare från manusstadiet.

Likheterna genom historien mellan de två ukrainska artisterna, aktören Zelenskyj och poeten Sjevtjenko ska kanske inte överdrivas, däremot har paralleller mellan deras respektive fiender Putin och Nikolaj I dragits ända uppe på akademisk nivå. Och det handlar inte enbart om deras blygsamma ögonhöjd över havet. Nationalistiskt storhetsvansinne och brutalitet förenar de ryska envåldshärskarna över generationerna.

Vid ryska ambassaden på Kristianiagade i Köpenhamn är gardinerna fördragna. Gulblå flaggor vajar men vi vet inte riktigt vad vi ska skandera. FCK PTN står det på en skylt och det är väl så nära man kommer kärnan av sentimentet hos människorna här. ”Slava Ukraina!” ropar någon och vi applåderar, också för att hålla oss varma. Nationalsången Sjtje ne vmerla Ukrajiny (sv. Än lever Ukraina) ljuder från högtalarna. En kvinna med brittisk accent bredvid mig förklarar för sin förskoleåriga dotter varför vi är här: ”You see, a big bad country wants to fight with a smaller one. And that’s not right, you know?”

Demonstrationen är arrangerad av partiernas ungdomsorganisationer, vilket gett toppolitikerna en saftig plattform att synas och höras. Först upp i podiet är socialdemokraternas statsminister Mette Frederiksen, som serverar den historiska helhetsbilden och talar om en ny järnridå: ”Om den ska falla, låt den låsa in Putin.” Oppositionens Jakob Ellemann Jensen (V) pekar mot byggnaden mittemot: ”Där inne sitter den ryska ambassadören, med gardinerna fördragna, skamsen och rädd!”

”Där inne sitter den ryska ambassadören, med gardinerna fördragna, skamsen och rädd!”

Huruvida Ambassador Extraordinary and Plenipotentiary of Russia to Denmark Mr Vladimir Barbin – ännu en Vlad – faktiskt satt där inne och tryckte medan tiotusen människor omringade hans bostad är oklart, men på något sätt fick Hans Excellens höra om Ellemanns förslag att ändra namnet på gatan där ryska ambassaden ligger, från nuvarande Kristianiagade till Ukrainagade. Med Sjevtjenkos minnesstod alldeles intill ville det, som dansken säger, give god mening. Köpenhamns teknik- och miljöborgmästare Line Barfod (EL) uppgav i tisdags att hon bett sin förvaltning undersöka möjligheterna till namnbyte så snabbt som möjligt.

Lustigt nog var namnbytet på gatan den enda detaljen av demonstrationen som ryska ambassaden överhuvudtaget kommenterade. I en tweet på tisdag skev man: ”Med anledning av den pågående diskussionen vill ryska ambassaden påpeka att Kristianiagade bär det tidigare namnet på Norges huvudstad, vilket symboliserar de historiska banden och goda relationerna mellan Danmark och Norge.” Många noterade att just denna avsändare kanske inte ska komma med goda råd om relationer till grannländer. Än lever Ukraina, men det gör tydligen den nattsvarta ryska humorn också.

_____________

Janne Strang är finlandssvensk journalist och kurator för FRLGT, sedan 2020 bosatt i Köpenhamn.

 

”Blixtra till om det behövs” – Eino Leinos …

Janne Strang

Tatjana Brandt: Dostojevskij 200 år – hur han hamnade i …

Tatjana Brandt

“Bombdådet var en chock för min hemstad”

Anders Mård

Det kluriga ordet ’njet’ – på ryska betyder nej …

Anna-Lena Laurén

När världen kom på besök

Janne Strang

Peter Mickwitz: Blinkfyren och den finlandssvenska fascismen

Peter Mickwitz