Elin Willows: Utdrag ur romanen ’Nya namn’

Elin Willows är tillbaka med sin andra roman, som likt den hyllade debuten ’Inlandet’ suger in läsaren i en fragmenterad och drömsk tillvaro av intryck, känslor och rörelse. FRLGT bjuder här på ett litet utdrag ur boken – vi hoppas det smakar.

Det är fredag och jag har med mig en ryggsäck med kläder, pyjamas och necessär till skolan. Benke, matteläraren, har slutat med sina förklaringar och låter oss räkna ur boken. Jag tittar mot klockan flera gånger i minuten. Ingen lektion går så sakta som fredagens sista.
   Jag tittar bakåt mot henne, hon ser ut att räkna, kon- centrerat, men känner min blick och ler mot mig. Rygg- säcken mot ankeln, nästan varm, som om den vore laddad med mina känslor.
   Till slut är lektionen över. Vi springer ner för trappan, tillsammans, jag ropar hejdå till Kristin och Anna. Nu är det bara vi, bara hon och jag.
   Hennes mamma låter oss vara i fred, och hennes äldre syskon har båda flyttat hemifrån. Det är ett annat liv att vara här, så tyst, så på våra villkor jämfört med hemma hos mamma eller pappa. Det är därför vi hamnar här, därför vi ofta tillbringar hela helger här. Dagarna rinner in i varandra till en lång konturlös tid med bara henne. Hon beställer pizza till oss och vi äter i sängen. Tycker du att det är snyggare med blå eller svarta jeans? Hon ser på mig med pizzabiten i ena handen. Svarta, tror jag, men med uppvik är det snyggare med blå.
   Nora i min gamla klass hade jeans i typ alla färger utom blå. Gula, till och med.

Jag försöker tänka på hur hon var i sin gamla klass, hennes vardag var där, bland de andra människorna som jag bara har träffat några av, bara kort. Som ett liv som funnits men ändå inte. Det är nuet som är det verkliga. Det och framtiden.
   På lördagsmorgonen måste jag cykla till träningen. Ett avbrott i skivlyssnande, sängliggande, samtalande. Ett avbrott så tydligt, med syfte, mål, instruktioner. Jag springer snabbt, trots att vi varit uppe länge på fredagen. Jag sätter en nytt personbästa för säsongen, och det känns i benen, de är lätta. Kristin ger mig en high five där jag ligger på banan efter mållinjen. Sen cyklar jag hem till henne igen, svettig, duschar och torkar mig med en av deras mjuka handdukar.
   Och sen fortsätter det, varandet. Vi lämnar sällan huset. Ibland tar vi en promenad, men vi går inte så ofta på fest eller sådant. Det räcker med oss, så känns det.
   Det finns ingen längtan efter mer nu, hon känns redan i sig själv som det jag har längtat efter. Närheten när vi till slut somnar i hennes stora säng. Jag har inte sovit så här nära någon förut. Inte sen jag var liten och gick till mammas och pappas säng på natten.

Söndagen är en dvala av musik. Hon väljer skivor, hämtar nya i hyllan och lägger på lp-spelaren. Det är främst brittisk pop vi lyssnar på, mycket nutida, men också från 80-talet och en hel del från 60-talet. Den äldre är sådan popmusik som jag själv inte har koll på, men efter nästan ett år med henne så kan jag mer, även om det inte är på hennes nivå. Vi pratar om London på 60-talet, ser i böcker med svartvita fotografier och drömmer oss bort. OP-kläder, perfekta pagefrisyrer och jag tänker att mina löparben, med breda vadmuskler, inte ser lika snygga ut i strumpbyxor och korta kjolar. Men oftast tänker jag inte på det, det mesta är drömmar och inte tankar. Vi går en promenad, den blir lång och vinden är med oss. Det är mina kvarter och mitt område, men allt börjar också vara hennes nu. Jag visar henne genvägarna, stenarna, gatorna. Gör det till vårt, till vår scen, vår plats. Jag cyklar snabbt hem till pappa sen, för att hinna till middagen som jag lovat. Fredrik sitter redan vid bordet när jag kommer, med en överlägsen min. Pappa tittar på klockan och drar efter andan för att säga något men låter bli. Vinden är kvar i mitt hår.

______

Elin Willows (f. 1982) är svensk kulturjournalist och författare, numera bosatt i Vasa, Finland. Hennes debutroman Inland (Förlaget, 2018) var nominerad till Borås Tidnings Debutantpris samt Författarförbundets Katapultpris. Filmen nominerades till Guldbaggepriset 2021. (Foto: Frank A. Unger)