När Förlaget i höstas meddelade att man åter tar emot manuskript för genomläsning fylldes e-posten på nolltid av biografier, noveller och ansatser till romaner. Det mesta kommer aldrig att se dagens ljus – alla är inte skapta till författare, så litterär vår finlandssvenska kultur än är – men i samtliga alster, vågar jag gissa, finns det något som fungerar. Något som fått författaren att ta till pennan och vilja erbjuda sin berättelse till världen, ett lyckat kapitel, kanske bara ett stycke, formulering eller insikt.

Även om många böcker som skrivs inte håller för att bli publicerade konstverk är det, tycker jag ibland, väldigt synd att också de där små kornen guld ska åka ut med resten av bokstäverna. Det borde finnas något sätt att ta det tillvara.

Precis det har Lilla Teatern lyckats göra med pjäsen Faktiska händelser som hade premiär i lördags. Via enkäter på teaterns hemsidor har man samlat in verkliga berättelser ur vanligt folks rätt vanliga liv, som genom Elisa Makarevitchs dramaturgi och i regi av Joakim Groth förvandlats till en underhållande helkväll, och en sympatisk och berörande studie av människolivets litenhet och storhet.

Föreställningen är en drygt två timmar lång emotionell berg-och-dalbana, strippad på pretentioner och där ensemblens närvaro, samspel och råa talang är det enda som behövs för att bära upp och driva illusionen vidare. Den ”fjärde väggen” mot publiken raseras inte, för den byggs aldrig upp och tilltalet fluktuerar balanserat mellan show och tell.

Eftersom scenerna som spelas upp är skrivna – och levda – av tiotals olika människor med vitt skilda perspektiv och uppfattning om vad som utgör en berättansvärd historia, blir Faktiska händelser en färd på ett böljande hav, där man ena stunden låter sig dras ner under vågorna och trollbindas av narrativ och karaktärer, bara för att osentimentalt dras upp till ytan med ett ”jaha, det var det”. Och så kastar vi oss vidare in i nästa, fullständigt orelaterade berättelse.

För mig som saknar desto djupare insikter i teaterteori och aktuella strömningar på det internationella fältet, framstår det som att Groth och Makarevitch lyckats hitta ett helt nytt och kittlande underhållningsformat, som i likhet med ”tillståndsromanen” upplöser Den långa berättelsen, men ändå lyfter fram den magiska attraktion och tillfredsställelse som storytelling ger människor. Samtidigt reflekterar, hyllar och pikar pjäsen den ”ADHD-kultur” som sägs utmärka vår tid – det här är snuttifiering som konstform.

Smart och svart humor utgör den bärande stämningen i pjäsen, och man väcks till insikt av hur olika saker det är i tillvaron som oroar, irriterar eller gläder olika människor. Samtidigt blir den intuitiva förståelse och empati som vi i egenskap av artfränder hyser för varandra uppenbar. Jag vet inte alltid om vi skrattar åt någon i dens egensinnighet – eller med.

Mot slutet kastas publiken via ett par gruvligt drabbande monologer in i djupen av det allra mörkaste som livet har att erbjuda, men det är bara att hålla andan och svälja tyst. De tyngre numren bryter bjärt mot lättsamheten som man gärna stannat kvar i, men de bekräftar samtidigt den respekt som arbetsgruppens vill visa alla sina ”offer”, det vill säga dem som delat med sig av historier, ofta väldigt betydande, ur sina liv. Vittnade kanske de tomma stolarna på premiären om att alla som bidragit med sin berättelse kanske ändå inte ville eller vågade komma för att se sitt öde, sina livsval och dess konsekvenser spelas upp?

Det fina skådespelararbetet och det respekt- och fartfyllda förverkligandet på scen ger sådana dimensioner till berättelserna som är svåra om inte omöjliga att frambringa i ”bara” text. Jag återkommer ändå till tanken om huruvida det inte skulle funka att klippa ut de bästa delarna ur refuserade manus och bara rada upp fragmenten inom gemensamma pärmar: En samling väl beskrivna ögonblick och känslor, dråpliga sammanträffanden och anekdoter, kanske någon tankeväckande monolog och en och annan poänglös men utdragen släkthistoria. Ädelstenar i en murken trälåda med rostiga beslag. Ett omedvetet samarbete för en gemensam större sak.

Livets smuts och skönhet, utan all förklaring.