Hannele Mikaela Taivassalo: En ny kulturminister, igen

De signaler som politikerna sände kulturlivet under pandemin, och nu med en fjärde kulturminister på tre år, visar tydligt vilken låg status kulturen åtnjuter i Finland, skriver författaren Hannele Mikaela Taivassalo. Det saknas förståelse för konstens roll i samhället och för demokratin.

Kulturministrar i Finland byts som strumpor i regn, posten behandlas som en språngbräda och träningsläger för centerpartiets avancerande politiska broilers, glada nybörjare som kan skickas ut till kulturpöbeln med dåliga nyheter, så länge de själva ännu inget har att förlora politiskt. Ingen av dem hinner lära sig ens det mest grundläggande om denna märkliga nisch i vårt samhälle, konsten och kulturen, innan de lättade stegar i väg mot något helt annat uppdrag. Det enda de här kortkulturministrarna lär sig är att honungsempatiskt upprepa ”vi förstår er så väl”, för av någon underlig anledning tror man att det mjuka kulturpacket är mottagligt för känsloteater och tröstande ord.

Vi behöver inte era vackra ord eller er påstådda förståelse – ord är det enda vi redan har. Att på riktigt förstå är att skrida till politisk handling.

Om den nya kulturministern vet vi ingenting ännu, men mycket sämre kan det knappast bli efter alla dessa praoelever på posten.

Finland har haft tre kulturministrar sedan Sanna Marins regering började sitt arbete i december 2019, och nu stiger alltså den fjärde in. Om Petri Honkonen vet vi förstås så gott som ingenting ännu, men mycket sämre kan det knappast bli efter alla dessa praoelever. Antti Kurvinen hade precis hunnit inse att det inte hade någon betydelse för professionella i kulturbranschen att han spelat amatörteater i ungdomen. Kanske hade han också lärt sig att ett krismöte under tidspress med kulturbranschens yrkesrepresentanter inte tarvar en femtonminuters peppande monolog eller karsk pitch för ministern själv heller, utan helt enkelt någon som frågar och lyssnar.

Och så börjar vi om igen. Nu ska kulturministeriets tjänstemän och alla vi som jobbar med kulturfrågor åter lära upp en novis. Inte bara om konstens och konstnärernas aparta villkor, kulturfältets brokighet och olika behov, utan också ge honom en inledningskurs i allmän ministerkunskap.

En gratis snabbkurs, varsågod: lyssna på experterna! Ta de professionella rösterna på allvar. Det är de som har djupinsikt i ditt arbetsfält. Vidare: Tala gärna i vi-form, inte i jag-form. Hur man uttrycker sig är avslöjande: det är inte du som gör dina reformer – hur minister du än är kan du inte göra det utan andras politiska stöd och expertkunskap. Vi bygger ett samhälle, tillsammans.

Ditt jobb som kulturminister är att erbjuda oss möjlighet och trygghet att skapa konst, fri från samhällets krav och förväntningar.

Ingen vill ha era minnesmärken över er själva eller höra om era bedrifter, vi vill ha fungerande lagar och skäliga villkor för konstnärer att utföra det arbete som är konstnärernas uppgift: att skapa konst. Ditt jobb som minister är att erbjuda oss möjlighet och trygghet att skapa den, fri från samhällets krav och förväntningar.

Den fria konsten är samtidigt både en demokratisk mätare och en skärskådande kritisk blick och röst som alla samhällen behöver, och just nu är den viktigare än någonsin. På nära håll bevittnar vi hur ofri och hotad den ryska konsten och konstnärerna är, och vad det innebär för välmåendet och demokratin.

De bästa kulturministrarna är inte de som förstår kulturen bäst, eller bäst förstår vad kulturen behöver. De bästa är de som förstår att de inte förstår allt och därför skärper sina öron och sina frågor. Uppgiften för kulturministern är inte att kunna lugna och blidka konstutövarna och kulturbranschen med kvasiempatiska monologer, utan att arbeta för att vi har en adekvat kulturbudget och fungerande strukturer för kulturen och konsten, arbeta för att samhället tar ett socialt ansvar också för dessa i utkanten levande skapande människor, och för att trygga både medborgarnas tillgång till en fri konst såväl som konstnärernas frihet att förse samhället med den.

Finland behöver en ny syn på konsten och samhället – en bredare förståelse för vad som utgör ett civiliserat land.

Det som behövs just nu är inte bara frihet från politiska och ideologiska krav, utan också frihet från marknadskrav och -anpassning. Det är viktigare än någonsin att motverka strömlinjeformning och att främja diversitet och djup, olika uttryck och perspektiv.

Finland behöver en förändrad syn på konsten och samhället. Vi behöver en bredare förståelse för vad som utgör ett civiliserat land och vi behöver uppskatta och värna det vi har, och kämpa för det vi kan få. Konsten är ingen ”guldkant på vardagen”, konsten är utforskning av världen och människan, vad det innebär att vara människa. För det är människan som våldtar, systematiskt och osystematiskt, i krig och vardag. Vi behöver litteraturen för att försöka förstå allt som finns i världen, också ondskan. Det betyder inte att vi behöver – eller kanske ens kan – förstå ondskan, men vi behöver försöka se den, försöka förstå vad den är och att den finns. Vi behöver konsten för att kunna se världen, vi behöver den för att orka med världen, och vi behöver den för att fortsätta vara mänskliga, trots vår ondska.

Vi behöver både vara vittnen och samtidigt bearbeta det vi bevittnar. Vi behöver se och bli sedda. Vi behöver syna världen och vad världen gör med oss och våra känslor. Vi behöver kunna överleva just nu.

För att ett samhälle på riktigt ska kunna kalla sig jämlikt, demokratiskt och fritt måste det kunna trygga villkoren också för de svaga och utsatta. Hit hör även konsten och konstnärerna, oberoende av gyllene elitstämplar som ibland verkar blänka kring dem, om man bara tittar snabbt. Det är ett privilegium att ha en röst, men det betyder sällan att konstnären själv lever ett privilegierat liv.

Så länge kulturministerns status är en praktikplats är det också en signal om vilken status kulturen har i samhället.

Så länge kulturministerns status är en praktikplats är det också en signal om vilken status kulturen har i samhället. Vi som yrkesarbetar med kultur fick också vår egen status mycket tydligt bekräftad genom de olika pandemipolitiska restriktionerna som regeringen införde under senaste dryga två år. Och man fortsätter understrecka den genom att ge oss en fjärde ansvarig minister inom loppet av en regeringsperiod på tre år.

Finland är inte det kulturland det skulle vilja vara, tror eller säger sig vara. Vi värdesätter inte heller högre bildning, intellektualism eller innovation – det är bara ett ord vi inte riktigt förstått, vi tror att det har något med företagaranda att göra, inte med ett fritt långsiktigt och fördjupat tänkande.

Men med detta sagt: varmt välkommen till jobbet, Petri!

Som avslutning på dagens hälsning från konsten till politiken några ord av Larry Silván ur dikten fosterland, postumt publicerad i den samlingsvolym som utkom 1977:

Jag är inte medborgare av Finland
Jag är inte
medlem i nåt jävla samhälle
Finland och alla
länder i världen kan dra åt helvete
jag är
universums barn, solnedgångens barn

Larry Silván skulle ha fyllt 67 år i år, men begick självmord 1976 och blev bara 21 år. Så här slutar nämnda dikt:

Kultur innebär att
skratta ut min generation
och spärra in den på dårhus

Kanske hade han sagt samma sak idag.

___________

Hannele Mikaela Taivassalo är författare, skrivhandledare och litterär aktivist. Hennes senaste roman I slutet borde jag dö utkom på Förlaget 2020. (Foto: Zoe Schaeffer, bildbehandling Janne Strang)

 

Janne Strang: Politiker ääälskar kultur – så länge …

Janne Strang

Hannele Mikaela Taivassalo: När samhället sjukskriver sig …

Hannele Mikaela Taivassalo

HM Taivassalo: ”Det är vi som är litteraturen”

Hannele Mikaela Taivassalo

Janne Strang: När konsten krockar med lagen

Janne Strang

Hannele Mikaela Taivassalo: Allt är en smörgås, …

Hannele Mikaela Taivassalo

Hannele Mikaela Taivassalo: Kaninen som behövde vila ut

Hannele Mikaela Taivassalo

Kulturen har ett spelberoende

Janne Strang

Hannele Mikaela Taivassalo: Hur jag skrev romanen In Transit

Hannele Mikaela Taivassalo

I slutet borde jag dö

Scandorama

26.90 14.90

In transit

Fem knivar hade Andrej Krapl

Hjärtat

Bechi

Vem dödade bambi?

Den amerikanska flickan

Underbara kvinnor vid vatten

Lola uppochner

Glöm bort din saknad 

Heiman

Heiman (pocket)

13.90

Vänd om min längtan

Bombträdgården

Galanterna

Kroppens kalligrafi 

Frimärken

Karmakoma 

Republikens president – Tasavallan presidentti

Riesling och mjölk

om er mamma & om mig 

Skugga och svalka

Arvejord

33.80

Handbok i klardrömmar

33.80

Dürers hare

24.50

Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka

30.40

Maja och hennes vänner

Röda rummet

Äldre män

Alla mina katastrofer

Bo i ett hus som ligger i mörkret