Hannele Mikaela Taivassalo: Den fria tanken är humaniorans kärna

I oktober ordnades på Helsingfors Centrumbibliotek Ode seminariet ’Tankens frihet?’ om humaniorans ställning i samhället. Ordföranden för Finlands svenska författareförening Hannele Mikaela Taivassalo höll öppningstalet, som kolumnen här nedan bygger på, där hon frågar om samhället slutat intressera sig för att förstå människan?

Arrangörerna för seminariet Tankens frihet? var Finlands svenska författareförening och Kritikbyrån, i samarbete med public service-bolaget Svenska Yle – tre mycket olika aktörer med ett gemensamt uppdrag för just ordets och tankens frihet, och delar av den pågående bildningsdiskussionen om hur konsten och kulturen mår i samhällsklimat av idag. Humaniora, de humanistiska vetenskaperna, studerar människan som kulturell varelse i ett föränderligt samhälle och det var förstås ingen tillfällighet att platsen för seminariet var just ett bibliotek – ett centrum för litteratur, humaniora och tankar – mitt i vårt samhälle.

När litteratur studeras i form av ett konstämne blir den en del av humaniora. Att litteratur studeras som ett konstämne är givetvis viktigt inte bara för en levande litteratur, utan även för samhället. Det som skrivs om litteratur och det som tänks kring vad litteratur är, är också en del av det ekosystem som vi kallar litteraturen: skrivandet, läsandet, texterna, tänkandet, samtalen. Vilket i sin tur är en del av det samhälleliga tänkandet. Samtidigt är litteraturen i sig präglad av den humanistiska blicken: skönlitteratur är studiet av människan och allt det mänskliga, hennes värld och samhälle.

Tycker vi verkligen att vi är oviktiga? Människan, liksom? Tycker vi verkligen att det blivit mindre viktigt att tänka?

Böcker är en plats att tänka i. I tider som dessa när konst, bildning och vetenskap av olika anledningar hamnar i skymundan kan jag inte annat än känna en viss förundran: tycker vi verkligen att vi är oviktiga? Människan, liksom? Tycker vi verkligen att det blivit mindre viktigt att tänka?

Låt mig citera ur Finlands grundlag 16 §, Kulturella rättigheter, moment 3, som befäster att: ”Vetenskapens, konstens och den högsta utbildningens frihet är tryggad.” I efterdyningarna av regeringen Sipiläs nedskärningar och i tider när vi nyss mottagit en ytterligare budgetnedskärning på 43 miljoner euro, som drabbar konst och kultur, idrott och motion samt ungdomsarbete och forskning – kan vi då på allvar säga att vi uppskattar Homo sapiens, den tänkande människan?

Oberoende om dessa nedskärningar omvärderades i efterhand, så kvarstår det faktum att man bland beslutsfattarna tyckte – och tycker – att det är enklare att låta just kulturen, idrotten, ungdomarna och forskningen vara de områden som nedskärningarna riktas mot, och vars budgetmedel kontinuerligt kan tillåtas förbli osäkra och till stor del beroende av de medel som kommer in via statens spelbolag. Medel, som genom att de är bundna till intäkter från spel och lotteri alltid är ovissa och osäkra. Under pandemin såg vi dessa spelintäkter sjunka radikalt. Att detta inte är ett hållbart system har både påtalats och utretts länge, men ibland behövs det katastrofer (eller som nu, en finansieringskatastrof utöver två katastrofala år under restriktioner) för att verkligen se att strukturer inte är någonting abstrakt utan berör verkliga människor.

Ibland behövs det katastrofer för att verkligen se att strukturer inte är något abstrakt.

Jag skulle vara intresserad av att veta vilken den “nya” informationen är, som statsminister Sanna Marin talar om att flutit in och fått regeringen att omvärdera budgetnedskärningarna. Både Marins uttalande och nedskärningarna i sig ter sig än mer märkliga i ljuset av det faktum att nuvarande finansminister Annika Saarikko i egenskap av forsknings- och kulturminister i början av pandemin själv satt och tog emot kulturfältets dystra rapporter om situationen för de enskilda konstutövarna, såväl som strukturerna, helheterna och kulturens kontinuitet i vårt samhälle. Och ja: jag satt också själv på dessa digitala krismassmöten. Konstnärsorganisationerna har varit mycket aktiva, trots att det inte nått över nyhetströsklarna eller lett till något annat än ledsna blickar och ett munnens ”vi förstår er nöd”. Men om man hör illa eller lyssnar dåligt kan förstås också gammal information plötsligt kännas som alldeles ny.

Detta tänker vi och tänkte vi på, samtidigt som vi också får lov att tänka på om det finns någonting i vårt eget tänkande som vi kunde förändra, göra annorlunda? Om vårt uppdrag är att tänka fritt, så måste vi också försöka tänka vidare, skriva vidare. Jag citerar här ur Kritikbyråns grundare Tatjana Brandts senaste verk Läsa tankar – Essäer om geniala böcker och osannolika liv, utgiven i år: ”Det är viktigare än någonsin att inte låta dumheten definiera tankens möjligheter. Det är viktigt att försöka förstå vad det vill säga att vara människa, hela det inre livets kaos och mörker, skönhet och bräcklighet. För om vi inte har ord för oss själva – hur ska vi då förstå och formulera världen?”

Det är viktigare än någonsin att inte låta dumheten definiera tankens möjligheter.

Frågetecknet efter seminarierubriken Tankens frihet kommer sig förstås av de begränsningar och inskränkningar som präglar konsten och vetenskapen: både ekonomiska och strukturella. Hur fri är tanken och tänkandet, hur begränsar resultatstyrning, trender och formalistiska krav friheten i forskningen och tänkandet? I slutet av akademiska platsannonser kan man ofta läsa att universitetet eller forskningsfinansiären i fråga värdesätter ”samhällsrelevans”. Men är inte en samhällsirrelevant humanistisk forskning närmast paradoxal? Eller är det enbart en viss sorts samhällsrelevans som man avser? Vem eller vad begränsar och definierar relevans?

Under seminariet funderade vi på förutsättningarna för en meningsfull humanistisk forskargärning och på hur humanioras roll ser ut i ett samhälle av idag. Hurdan forskning får vi om vi formar den efter önskemål om hur den ska se ut, istället för att tänka oss att vi inte nödvändigtvis vet – eller ens ska behöva veta – hur det vi letar efter ser ut? Liksom konsten ska forskningen visa oss det vi inte visste att vi ville se, kanske till och med det vi inte ville se.

Liksom konsten ska forskningen visa oss det vi inte visste att vi ville se, kanske till och med det vi inte ville se.

I ett demokratiskt land är det av intresse för alla att på ett politiskt och samhälleligt plan möjliggöra tankens och ordets frihet. Att ett samhälle ständigt är i förändring är givetvis inte bara problematiskt utan också dynamiskt. Det pågår konstant en utveckling (förhoppningsvis, om än inte alls självklart, till det bättre) och som så kallade ”sanna humanister” måste också vi försöka få syn på, eller varför inte hitta på, vart vi ska gå medan vi tittar på varifrån vi kommer och tänker på var vi är just nu.

_________

Hannele Mikaela Taivassalo (f. 1974) är författare, skrivhandledare och litteraturvetare, samt ordförande i Finlands svenska Författareförening rf. Texten ovan är en bearbetning av hennes inledningsanförande på seminariet Tankens frihet? – Ett seminarium om humaniora idag som hölls 14 oktober på Centrumbiblioteket Ode i Helsingfors. Tillställningen streamades via Yle Arenan och finns även där till påseende.

Kulturen har ett spelberoende

Janne Strang

“Litteraturens löfte är att vi kan stiga in i …

Tatjana Brandt

Hannele Mikaela Taivassalo: Litteraturen är ett komplext …

Hannele Mikaela Taivassalo

Tatjana Brandt: Från Korvhuset till källarvåning K3 – …

Tatjana Brandt

Peter Mickwitz: Våra primitiva sinnen kan aldrig förstå …

Peter Mickwitz

Janne Strang: Politiker ääälskar kultur – så länge …

Janne Strang

Hannele Mikaela Taivassalo: När samhället sjukskriver sig …

Hannele Mikaela Taivassalo

Peter Mickwitz: Litteratur som konst?

Peter Mickwitz