Henna Johansdotter: Bara lite OCD – jag och mitt gulliga tvångssyndrom

Redan som barn visste jag att jag ville skriva böcker. Men under en tid låg författardrömmen långt borta, när jag inte kunde lämna huset utan att drabbas av panik över landminor och döda djur under kängorna.

Jag har lidit av Obsessive Compulsive Disorder – OCD eller tvångssyndrom på svenska – så länge jag kan minnas. Under min tidiga uppväxt var det som ett brus i bakgrunden, jag var tvungen att alltid gå en snabb runda i sovrummet för att kontrollera alla element och vägguttag före jag gick och lade mig. Det var aldrig något jag tänkte särskilt mycket över, att det här beteendet var någonting de flesta faktiskt inte höll på med. På någon nivå visste jag att det kallades tvångssyndrom, jag hade hört om det, men det störde mig inte och det påverkade ju inte mitt liv särskilt mycket.

I tioårsåldern blev kvällarna plötsligt en plåga. Jag översköljdes av mardrömslika visioner och katastroftankar om hur alla jag älskade skulle dö, och jag skulle vara ansvarig. Enda sättet att lugna paniken var genom att kontrollera att ingenting som kunde fatta eld låg nära värmeelementen. Åter en olycka avvärjd. Jag hade räddat livet på dem igen.

Mamma, det är något jag måste berätta. Jag är tyvärr sjuk i huvudet.

Dessa besattheter försvann ett tag när jag blev äldre, men vid sexton års ålder kom min OCD tillbaka som en tsunami. Jag vet inte vad som utlöste det, något slog på i min hjärna som om en damm hade brustit, och plötsligt gick hela tillvaron ut på att kontrollera föremål i min omgivning; elkablar, spisar, plattänger, lampknappar – varenda sak kunde bli en kanal för enorm rädsla. Jag höll allt detta hemligt så länge som möjligt – man ville ju inte gärna att folk skulle veta att man var knäpp. Men en dag glömde jag att kontrollera spisen i kafferummet på kyrkogården där jag sommarjobbade – ingen hade ens använt den – och jag blev hysterisk. Ångesten gick inte att kuva. Jag blev tvungen att bekänna allt för mamma. ”Det är något jag måste berätta,” sade jag. ”Jag är tyvärr sjuk i huvudet.”

Obsessive Compulsive Disorder drabbar cirka en av hundra vuxna. Den engelska termen är mer beskrivande, då den består av de två främsta komponenterna i sjukdomen. Obsessive står för tankarna som kommer mot ens vilja och orsakar ångesten. Compulsive avser själva tvångshandlingarna, som är följden av tankarna. Vissa så kallade ritualer kan lätta ångesten som kommer till följd av tvångstankarna, men bara för en kort stund. Ibland bara några sekunder.

I vissa fall kan tvångshandlingen innebära inre ritualer, att försöka tvinga sig själv att tänka i andra banor, kanske läsa ramsor i huvudet för att undkomma ångesten. I bägge fall blir det en ond cirkel när nya tvångsankar uppstår, som måste åtgärdas med nya tvångshandlingar.

Lavinen av tvångstankar tilltog i styrka. Jag sprang upp och ner i trappan tills jag var utmattad och borstade tänderna tills det blödde.

Jag fick gå till en psykolog. Det var trögt till en början och vi verkade inte lyckas komma underfund med vad som var problemet. Under tiden fortsatte lavinen av tvångstankar tillta i styrka. Jag tillbringade timmar före sängdags med att försöka försäkra mig själv om att inga olyckor skulle inträffa under natten. Jag sprang upp och ner i trappan tills jag var utmattad. Jag studerade elementen, sladdarna och spisen tills ögonen gick i kors, och jag borstade tänderna tills det blödde. Under dagarna sökte jag med blicken efter potentiella faror, hela tiden, även i de minsta saker. Inte ett ögonblick fick jag vara fri, vara jag utan sjukdomen.

Att försöka hindra mig från att genomföra en tvångshandling resulterade ofta i skrik och gråt. Folk har försökt resonera, till och med hålla fast mig. Det var som om en vild brand höll på att bryta ut framför mina ögon, och jag var den enda som såg den.

Både kropp och hjärna var slutkörda av det ständiga kontrollerandet. Jag tappade vikt tills jag blev skinn och ben, trots att jag åt normalt. Maten kunde inte kompensera för all energi som brändes. Jag sov knappt trots tabletter, och blev sjukskriven från skolan i ett år. Jag fick flytta hem där mina föräldrar gjorde sitt bästa för att stöda och hjälpa mig. Evig kärlek till dem.

När saker var som värst var det en plåga att ens gå utanför dörren. Varje steg jag tog var en fara för andra – tänk om jag missar ett tecken på att en olycka kommer att ske? Landminor, taggtråd, utstickande vassa föremål? Tänk om jag stiger på ett djur utan att märka det, och lämnar det på marken för att lida? Jag kunde gå tillbaka flera kilometer bara för att kontrollera att detta inte hade hänt. Oavsett hur trött jag var vann tvångssyndromet alltid. Allt detta trots att jag visste att hela idén var löjlig. Det här är Finland, självklart finns det inga landminor på gatorna. Och hur sannolikt är det egentligen att man skulle stiga på något levande utan att märka det? Hur sannolikt är det att man trampar på djur överhuvudtaget?

Den som lider av OCD är fullt medveten om att tvångsritualerna är irrationella. Ändå går de inte att trotsa.

Detta är nämligen en grym sak med tvångssyndrom: den som lider av det är fullt medveten om att ens handlingar är irrationella. Ändå går de inte att trotsa, för ångesten som då följer är så överväldigande att man hellre lyder tankarna, enbart för att slippa den.

Idag mår jag bra. Efter några misslyckade försök fann vi en medicin som lugnade tvångsbegären så pass att jag fick energi att börja bekämpa dem. Jag hittade en terapeut som förstod mig och som gjorde allt för att hjälpa mig. Mina tvångshandlingar reducerades gradvis till den nivå de ligger på idag – fortfarande där, men inte längre ett hinder för att leva. Jag kommer förmodligen aldrig att bli av med dem helt och hållet, då det i dagsläget inte upptäckts något annat botemedel mot OCD än fortsatt medicinering.

Jag har också haft otrolig tur. Det finns folk tagit livet av sig på grund av den här sjukdomen. Ändå har många, i denna tid av upplysning om mental ohälsa, svårt att förstå att tvångssyndrom är en allvarlig psykisk sjukdom, och inte handlar om överdriven lust att städa eller ordna sina kläder enligt färg. Vi är inte Monica från Friends, vi har inte gulliga och knasiga quirks, och sjukdomen har inget med vår person och karaktär att göra. På internet används termen ibland som ett adjektiv – ”är du kanske lite OCD?” eller ”tvättade golvet idag, because OCD, you know”. Och så vidare.

Vi är inte Monica från Friends, vi har inte gulliga och knasiga quirks.

Till min glädje har fler och fler ändå börjat ta tvångssyndrom allvarligt. Det är viktigt eftersom många skäms så för sin OCD att de aldrig söker hjälp. Tvångstankarna kan vara fruktansvärda och det är lätt att tro att man är galen eller farlig. Ändå har en stor del av oss människor någon form av tvångstankar eller handlingar man ofta repeterar. Att spisen är avslagen eller ytterdörren låst är vanliga föremål för oro. Obsessive Compulsive Disorder blir det när dessa ritualer blir så frekventa och krävande, att de börjar påverka ditt liv och hindra dig från att fungera normalt. Med risk för att häva ur mig klyshor vill jag uppmuntra alla att söka hjälp när det behövs. Ni är inte ensamma.

Slutligen: tack alla som hjälpt mig få leva igen. Tack mamma och pappa för att ni aldrig gav upp, även när det var som dystrast. Tack min terapeut som fick mig att känna mig speciell och omhändertagen. Tack Psykosociala Förbundet för att jag fick åka på rehabiliteringskurs där jag träffade min vän för livet. Och tack mitt egna skrivande och min fantasi, som under vissa perioder av mitt liv varit min enda tröst. Tack, tack, tack!

_______

Henna Johansdotter (f. 1994) är skribent och författare bosatt i Vasa, Finland. Hennes debutroman Glasvaggan utkom på Förlaget 2019. Mera av Henna och våra andra skribenter hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto: Vinicius Amano)

Henna Johansdotter: Obsessive Compulsive Disorder – en …

Henna Johansdotter

Henna Johansdotter: Hårdsminkad i Österbotten – ett …

Henna Johansdotter

Henna Johansdotter: Skräck – min medicin mot rädslan

Henna Johansdotter

Henna Johansdotter: Jag är inte snäll bara en hägring …

Henna Johansdotter

Musik till Glasvaggan

Henna Johansdotter

Henna Johansdotter: Timglaset – en dikt

Henna Johansdotter

Henna Johansdotter: Om livet var en fanfiction …

Henna Johansdotter

Henna Johansdotter: ”Mamma” – en novell

Henna Johansdotter