Janne Strang: Bokbål, bacon & bättre bullies

Förra veckan kom det fram att femtusen exemplar av tecknade serieböcker med bland annat Tintin, Asterix och Lucky Luke kastats på bokbål vid en protestaktion för ursprungsfolk i den kanadensiska provinsen Ontario. Hemma i Norden lindar rasister bacon runt Koranen för att provocera fram upplopp i muslimska förorter. Det är en kort väg mellan extremerna, och böcker är starka symboler.

Orsaken att sätta Tintin på brasan, uppger bokbrännarna, att seriealbumen ger en kränkande och felaktig bild av den amerikanska ursprungsbefolkningen. Den kanadensiska premiärministern Justin Trudeau reagerade på tilltaget med försäkran om att han ”aldrig tänker godkänna brännande av böcker” men poängterade samtidigt vikten av försoning med de nordamerikanska aboriginerna – ett ärende som länge legat på ytan i Kanada, särskilt vid universitet och bland jämställdhetsaktivister.

Samtidigt som kampen för social rättvisa för indigenous peoples vunnit terräng har också kritiken mot aktivisternas metoder vuxit i röststyrka, och avslöjandet att man arrangerat regelrätta bokbål har gett nytt vatten på anti-woke-kvarnen. Som brukligt är idag, bedöms ju bägge sidor i identitetspolitiska tvistefrågor utifrån sina värsta övertramp och mest aggressiva röster, och någon försoning verkar inte ligga i sikte.

Att bränna seriealbum – eller vilka trycksaker som helst – är ändå lätt att fördöma, oberoende av goda syften. Som den tyska poeten Heinrich Heine (1797-1856) myntade: ”Där man bränner böcker bränner man till slut även människor”. Det är en lektion som man trodde alla i väst redan anammat, men alltid dyker det upp någon som anser sin sak så brinnande viktig att vilka medel som helst är ok för att etsa in poängen.

Att bränna en bok är att bränna något levande.

Heine hade rätt i att det ligger något extremt hotfullt i att bränna just böcker; som symboler för upplysning och bildning, allas rätt till kunskap och sin egen opinion, fantasins frihet och människans gruvligaste djup är boken en allegori för mänsklighetens andliga framstegoch emancipation från omständigheternas bojor, det vill säga allt det som totalitära, ideologiskt enögda regimer vill utrota ur sina idealsamhällen. Själva tiden ska stanna upp och undersåtarna leva i ett evigt nu som saknar både historia och framtid.

Böcker har vad polynesierna kunde kalla mana, en inneboende livskraft eller laddning som gör att en tingest, en bok, trots att den består av en orörlig bunt papper och bläck, inte är riktigt död. Att bränna en bok är att bränna något levande, och också därför så fruktansvärt obehagligt.

Det mest kända bokbålet i modern tid är säkert de tyska nazisternas försök att våren 1933 utrota ”den otyska andan” – Aktion wider den undeutschen Geist – genom att på Opernplatz i Berlin sätta fyr på 18 000 subversiva titlar av bland andra Marx, Brecht, Freud, Einstein och, ironiskt nog, Heinrich Heine själv. Bokbålen brann under april–maj i flera univeristetsstäder, och att det var just studeranden – främst förstås från studentföreningar kopplade till NSDAP – som låg bakom aktionen, ger det hela en ytterligare obehaglig parallell också till dagens kanadensiska studentaktivister.

Bokbålen försvann inte med andra världskrigets andliga mörker, tvärtom fortsatte de blossa upp under hela 1900-talet och vidare in på nya millenniet; i kulturrevolutionens Kina och Pol Pots Kambodja på 1970-talet brände man ivrigt subversiv, borgerlig och traditionell litteratur. På 1980-talet under militärkuppen i Chile ska Pinochets soldater ha bränt hela upplagor av Gabriel Garcia Marquez diktatorroman Patriarkens höst (1975) på gatorna, medan Salman Rushdies Satansverserna (1988) kastades på brasan inte bara i arabvärlden utan även i Storbritannien och Kanada. På 1990-talet brändes två nationalbibliotek i kulturellt folkmordssyfte; det ena i Abchasiens huvudstad Suchumi där georgiska paramilitärer upprepade gånger fick tutta på byggnaden, medan civila desperat försökte släcka. Nittiofem procent av den abchasiska nationens litterära kulturskatt gick upp i rök. Samma år, 1992, bombade serbiska styrkor nationalbiblioteket i den bosniska huvudstaden Sarajevo och ödelade 1,5 miljoner band i ett försök att cancel den muslimska historieskrivningen på Balkan. Och bokbålen har fortsatt in på 2000-talet, bland annat i Egypten där Abu Nuwas homoerotiska poesi från 700-talet plötsligt blev en issue för en grupp muslimska militanta, och i Israel där en proaktiv borgmästare i Tel Aviv tillsammans med ortodox-judiska studenter förvandlade några hundra ex av Nya Testamentet till aska. Och vad som sker på biblioteken i Kabul och den kinesiska provinsen Xinjiang just nu kan vi bara fantisera.

Det krävs ett särskilt nihilistiskt eller historielöst sinnelag att sälla sig till skaran av bokbrännare.

Det krävs ett särskilt nihilistiskt eller historielöst sinnelag att vilja sälla sig till skaran av bokbrännare, men likväl förbannat sker det alltså bland högt utbildade, västerländska bättre folk. Som Trudeau säger är det klart ska vi mana fram en ny respekt och rätt för ursprungsfolken och andra historiskt förtryckta människogrupper, men att bränna böcker, eller ens seriealbum, får mig att tänka att man kanske inte är en ”god” människa bara för att man slåss för en ”god” sak. Jag minns en uppmärksammad Twittertråd några år tillbaka där en lång rad av de mest profilstarka jämställdhetsaktivisterna i Finland delade berättelser med varandra om hur de kommit att engagera sig i kampen. Resultatet var rätt märkvärdigt. Det visade sig nämligen att väldigt många hade en mörk bakgrund som öppna rasister, misogynister eller homohatare, men som med woke-vågen fann ljuset och en ny, radikal men etiskt hållbar och mer accepterad ideologi att arbeta för. Men metoderna ändrade inte: i stället för att spy sina galla över invandrare, kvinnor och bögar justerade man bara kikarsiktet och fortsatte på samma sätt håna, pika och fördöma sina gamla tankefränder och alla dem som inte nu visade samma känslighet för de utsatta grupper som man själv för fem minuter sedan också hatade. Mobbaren förblev mobbare, med samma dryga överlägsenhet och samma självrättfärdigade hate speech.

Varje revolution, politisk, kulturell eller social, behöver sina oborstade spjutspetsar för att väcka uppmärksamhet, störa friden och göra ett intryck på allmänheten. The cause kräver kompromisslösa och ibland destruktiva manifestationer för att understryka allvaret – det anständigas gräns måste överskridas i vår mättade informationstillvaro. Men det finns både högst eleganta och förbannat tölpaktiga sätt att göra det på. Jag tänker på den totalt förtappade svensk-danska ”politikern” Rasmus Paludan, ledare för det öppet rasistiska danska partiet Stram kurs, som också använder böcker för sin politiska teater. Närmare bestämt en särskild bok, Koranen. Paludan har gjort det till sin ploj att dyka upp i danska och svenska stadsdelar som har en stor andel muslimsk befolkning. Där låter han filma sig själv då han förolämpar profeten och plockar fram ett ex av den heliga skriften, lindar den i bacon och sätter eld på den, eller spelar fotboll på gatan med den. Allt för att provocera fram förargelse och upplopp. Och det slår mig, att också Paludan tror sig – liksom nazistudenterna på 1930-talet och de kanadensiska bokbrännarna – stå för något så rätt och viktigt, att den här slags idioti är motiverad, både etiskt och ideologiskt.

Moral är aldrig en lätt ekvation i verkligheten, och visst blir det skruvat på vår västerländska värdeskala att den hatiska clownen Paludan anser sig hjälpa uttrycksfriheten genom att förtrycka minoriteter, medan de kanadensiska studenterna tror sig hjälpa minoriteter genom att förtrycka uttrycksfriheten.

_________

Janne Strang är journalist och kurator för Förlagets innehållssida FRLGT, där du hittar massor av läsvärt av våra författare och skribenter. (Foto: Fred Kearney)

Janne Strang: Balladen om en bokälskare

Janne Strang

HM Taivassalo: ”Det är vi som är litteraturen”

Hannele Mikaela Taivassalo

Korståg mot Gutenbergs galax

Janne Strang

Kritiken – en omstridd bastard inför nya utmaningar

Malin Kivelä

GRAAOOOU! Den finlandssvenska litteraturen kan

Sara Ehnholm Hielm

Kaj Korkea-aho: Vill du bo i Helsingfors får du sälja dig …

Kaj Korkea-aho

Janne Strang: Woke-rörelsen är farbrorns bästa fiende

Janne Strang

Så här hjälper du barnet på (bok)traven!

Förlaget