Janne Strang: Ten years without a Hitch – en försenad minnesskrift

Jag ville, men kom mig aldrig för att skriva om Christopher Hitchens då han dog i december 2011. Det var en bökig tid både på jobbet och hemma, och sen glömde jag bort honom. Tills en dag då en video med hans föreläsning dök upp i flödet på Youtube. Det var kärlek igen vid andra ögonkastet och jag lovade författa en liten minnestext vid tioårsdagen för hans död. Det är idag.

I veckan har det gått tio år sedan en av världens skarpaste hjärnor med det kvickaste av utlopp gick ur tiden i evigheten. Den brittiska författaren och journalisten Christopher Hitchens (1949–2011) gjorde en formidabel karriär som reporter, skribent, föreläsare, lärare, debattör, essäist och all-round opinion machine. Under sitt sista decennium blev han framför allt känd som en av gruppen The Four Horsemen, den nya ateistiska rörelsen som utmanade amerikanernas religiösa slummer, vilket också gav honom många fiender. Hitchens var en klassisk anglo-amerikansk public intellectual med en tunga av vässat silver, en lever av bly och en busslast av chock- och underhållningsvärde.

”Vem som helst som kan tala, kan också skriva”, var en av hans deviser som lärare vid de amerikanska elituniversiteten på bägge kusterna. ”Men alla kan inte tala, i hela meningar och med korrekt syntax.” Det är därför hans muntliga framföranden, som det numera finns gott om av på Youtube, är minst lika njutbara som hans skrivna ord i böcker, artiklar, kolumner, recensioner och särskilt hans essäer, varav några hundra av de bästa finns samlade i banden Arguably (2011) och And Yet… (2015).

Hitchens var en klassisk public intellectual med en tunga av vässat silver, en lever av bly och en busslast av chock- och underhållningsvärde.

Christopher Eric Hitchens föddes 13 april 1949 som den första av två söner till en militär familj i hamnstaden Portsmouth, södra England. Fadern var officer i Royal Navy och gick även hemma under smeknamnet The Commander, och modern som av pojkarna alltid kallades Yvonne, bar genom livet på en hemlighet – hon var judinna. Efter hennes förtida död, ett dubbelsjälvmord med sin älskare på ett hotellrum i Aten, började också ateisten Christopher identifiera sig som sekulär jude. Socialist var han redan. Lillebror Peter (född 1951) gick först samma väg, men utvecklades senare till en stockkonservativ kristen. Där Christopher lämnade Storbritannien för USA, stannade Peter kvar på hemön och är fortfarande idag en av landets mest omtyckta intellektuella på högerkanten – med vredgad avsmak för den pinsamma cirkus som är dagens Tories.

Christopher började sin karriär som journalist i sena tonåren vid tidskriften International Socialism med en trotskistisk linje och devisen ”Neither Washington Nor Moscow”. Han gick vidare till vänsterblaskan New Statesman där han knöt många långa vänskaper, bland annat till författaren och bästisen Martin Amis. Hitchens tvekade aldrig att resa dit det smällde, och väckte uppmärksamhet med reportage om den grekiska militärjuntan, apartheidregimen i Sydafrika och en intervju med Argentinas diktator Jorge Rafael Videla. Hans resor till kontroversiella länder fortsatte genom hela karriären: Kim Jong-ils Nordkorea, Mellanösterns många krutdurkar, bakom Järnridån under revolterna på 80-talet liksom IRA:s Irland, Balkan, Kuba, Chile och många, många fler. Han använde ofta Nordkorea som allegori för den perversa underkastelsen han såg i utövandet av massreligioner men ”från Nordkorea kan man åtminstone fly genom att dö, i Guds himmel tvingas man prisa fadern i all evighet.”

Under sin studietid reste Christopher i USA och lärde sig älska landet som han senare skulle ”adoptera”. Jänkarna hade tyvärr en ovana att kalla folk vid smeknamn och han fick göra klart många gånger att han heter Christopher, inte Chris: ”Jag lovade min mor att inte heller mitt namn ska omskäras”. Han emigrerade till slut för gott och byggde under 1990-talet också på andra sidan Atlanten upp ett rykte som hårdnackad debattör och knivskarp samhällskritiker på vänsterkanten. Den stora brytningen med vännerna vid gamla vänsterblaskan The Nation, som han skrivit för i över tjugo år, kom efter terrorattackerna elfte september 2001 då Hitchens tog ställning för kriget mot Irak, som George W Bush startade 2003. (I övrigt hade Hitchens inget till övers för Bush, som han såg som en lätt förledd dumbom.) Men vare sig det handlade om lite missriktad solidaritet med sitt nya hemland eller en genuin tro på USA:s förmåga att sekularisera och demokratisera landet efter Saddam Hussein, lyfte stödet för kriget honom till kontroversiellt nationellt kändisskap; ”titta, en tidigare vänstertomte som nu fattat allvaret”, typ. Men Hitchens vore inte Hitchens om han sålt ut till den höger som nu ville omfamna honom, tvärtom. Hans förakt för massbeteenden slutade inte med de religiösa fanatiker som kraschade passagerarplanen in i World Trade Center och Pentagon. Alla slag av hyckleri i olika gudars namn fick Hitchens att se rött och ladda skarpt – pedofila katoliker, könsstympande semiter, degenererade anglikaner och lismande bigotta evangelister. TV-pastorn Jerry Falwell blev en svuren fiende genom åren, och Hitchens förlät honom inte ens i döden: ”Om de hade gett honom ett lavemang kunde de ha begravt honom i en tändsticksask”.

”Om de gett honom lavemang kunde de ha begravt honom i en tändsticksask”.

Hitchens om Jerry Falwell

Hitchens njöt av konflikten och då han gav ut God Is Not Great – How Religion Poisons Everything 2007 avböjde han den vanliga intervjuturnén till de liberala storstädernas bokhandlar. Att tala i New York, Chicago, Austin eller San Francisco var att predika för kören. I stället gav sig Hitchens ut på krigsstigen, rätt in i fiendeterritorium genom de vidsträckta och inavlade, värdefrusna vidderna i Mellanvästern. Det intryck hans föreläsningar gjorde på en generation småstadstonåringar i det amerikanska bibelbältet kunde sannolikt jämföras med de första kristna missionärernas trevande gudstjänster i Afrika – fast med motsatt effekt.

Hur uppburen någon än var, tvekade Hitchens aldrig att peka ut dem han ansåg vara hycklare och lögnare i offentligheten. I The Missionary Position (1995) ödelägger han Moder Theresas rykte som välgörare och drar undan ridån för en fifflande skojare och sadist i ledbandet på Vatikanen. I essäer och intervjuer raserade han glansbilden som målats upp av prinsessan Dianas efter hennes död 1997, och i USA var hans föredragna hatobjekt alltid det genomkorrupta power-paret Bill och Hillary Clinton vars skumma förehavanden Hitchens summerar i bestsellern No One Left To Lie To (1999). I The Trial Of Henry Kissinger (2001) beskriver Hitchens en kallhamrad krigsförbrytare med blod på händerna. Henry Kissinger hotade faktiskt stämma Hitchens men drog sig tillbaka då det, enligt Hitchens, visade sig att en rättegång skulle ha tvingat den tidigare ministern, rådgivaren och diplomaten att öppna sina arkiv om USA:s förehavanden i bland annat Sydamerika.

Hitchens omutbara integritet gjorde honom lika hatad av partisaner som älskad av fria och självständiga tänkare. Det är en hel del elände som inträffat under senaste tio år, och precis som med Jesus kan man fortfarande alltid fråga What would Hitch do? När Donald Trump polariserade världen var det många som påstod att Hitchens hade stött och uppskattat honom i egenskap av burdus och opolitisk slugger, och särskilt eftersom han tävlade mot den förhatliga Hillary. Men de glömmer att estetik och framför allt retorik var dygder som trumfade det mesta för Hitchens. Hans kärlek till det engelska språket var het och bestående, och att höra det våldtas och styckmördas av en självhävdande imbecill som Trump hade sannolikt räckt för att han skulle lagt ner sin röst i valet 2016.

Retorik var dygden som trumfade det mesta för Hitchens. Hans kärlek till det engelska språket var het och bestående.

Christopher Hitchens minne lever kvar i hans texter och många ”hitchslap”-videon på Youtube. De tre andra ”ryttarna” för ateismen Richard Dawkins, Sam Harris och Daniel Dennett nämner honom ibland i sina anföranden och Hitchens klassiker Letters To A Young Contrarian (2001) är en av de bästa konfirmationsgåvorna till rastlösa tonårspojkar.

Det finns många roliga anekdoter och tusentals utsökta citat att upptäcka för den som saknar lite arsenik i vår politiskt korrekta gröt, och jag ska lämna er med en sista kort berättelse. Christopher Hitchens mötte döden men knappast någon gud den 15 december 2011. Cancern i strupen bedömdes av många som en livsstilssjukdom, hans extensiva aptit för alkohol och cigaretter var väl känd. Men trots att han börjat hosta elakt och rösten ibland knöt sig, åkte han ännu långt in mot slutet runt i USA och föreläste, ofta i ateismens sak. En berättelse han ofta avslutade med var hur hans fiender, de religiösa, gjort sig lustiga över det faktum att han utvecklat sin cancer just i stämbanden. ”De tycker förstås att det är passande, så mycket som jag hädat deras gud genom åren. Men låt mig bedyra, att jag genom hela livet syndat lika hårt med hela resten av kroppen också.”

I kärt minne och med stor respekt,

-j-

__________

Janne Strang (f. 1974) är journalist och kurator för Förlagets innehållsidor FRL.gt.