Janne Strang: Lars Vilks liv var konfliktens, hans död poetisk i sin meningslöshet

Konstnären Lars Vilks (1946–2021) ville alltid sätta sig på tvären. Också när han ritade sina blasfemiska rondellhundar 2007 var det ett medvetet, till och med opportunt, val att fästa sin person och konst vid en ideologisk kamp. Där konflikten skänkte mening åt hans liv, var hans död befriande meningslös.

Det var med överraskande stor chock som jag igår kväll mottog nyheten om att den svenska konstnären Lars Vilks omkommit i en trafikolycka, tillsammans med de två poliser som agerade hans livvakter. Händelsen kändes både sorglig och onödig, tragisk på ett oskyldigt sätt i kontrast till den inflammerade politiska turbulens som kantat Vilks liv sedan han i juni 2007 skickade in tre teckningar föreställande profeten Muhammed till en värmländsk utställning på temat Hunden i konsten.

Avbildningar, särskilt av profeten, är förbjudna enligt tolkningar av islam, och att Vilks dessutom fäste Muhammed vid en hundkropp var en ytterliga medveten skymf, med vilken konstnären ville pröva yttrandefrihetens gränser och ta tempen på konstvärlden som han tyckte blivit alltför politiskt korrekt. Det fanns också en aktuell kontext; Muhammed uppträdde i Vilks teckningar som ”rondellhund”, en art brut-fluga som börjat året innan, där vanliga människor snickrade hundskulpturer och ställde ut dem på trafikrondeller runt om i Sverige. Vilks lyckades därmed med några blyertsstreck skapa en explosiv kompott som ställde stora frågor, dels om konstens samhälleliga roll, om institutioner kontra folklighet och förstås om islam och Sverige. Det var den sistnämnda som tände till. Vilks hade haft rätt i sin uppfattning om konstvärlden som ängslig; teckningarna togs ner. Men när dagstidningen Nerikes Allehanda publicerade dem till stöd för yttrandefriheten satte karusellen verkligen igång.

Hela tidslinjen om hur reaktionerna mot (och för) Vilks Muhammedhundar eskalerade bortom all rimlighet är både fascinerande och skrämmande, och kunde säkert fungera som läroboksexempel på hur ett enskilt fenomen blir ett proxy för underliggande sociala trauma. Det började med en liten demonstration utanför Nerikes Allehandas redaktion, men snart satt statsminister Fredrik Reinfeldt i konferens med ambassadörer från muslimska länder och förklarade att svenska staten inte ingriper i pressen, och bilder på honom brändes på gatorna i Mellanöstern. Femtiosju muslimska länders regeringar fördömde lilla Nerikes Allehanda och krävde att svenska myndigheter straffade både konstnären och tidningen. Svenska flaggor skändades och Abu Bakr al-Baghdadi från Islamska Staten – då en rätt okänd organisation i Irak – utfärdade skottpeng på både Vilks och Allehandas chefredaktör. Hundra tusen dollar till den som mördar Vilks, hälften mer i bonus om han halshuggs. I USA publicerade militanta muslimer en lista på hundra svenska företag och uppmanade till bojkott och summarisk ”hämnd”, nu hatade Allah tydligen också Ikea och H&M.

2010-talet blev en bokstavligen explosiv tid i Europa då liberala västliga värderingar och provokationer kolliderade med religiös-konservativ fanatism och terrorism. Lars Vilks var inte den som startade konflikterna – han var inspirerad av de Muhammedteckningar som hade publicerats redan året innan i Danmark – och inte heller den sista att kasta bensin på debattlågorna, men att stå i frontlinjen i kulturkriget kom att definiera hans karriär och person, på bekostnad av hans andra livsprojekt, mikronationen Ladonia och konstverken Nimis och Arx, två skulpturer av drivved respektive sten ute vid kusten i Kullaberg, Skåne, som han arbetat på sedan 1980. Och som han lika länge slagits med de lokala myndigheterna om.

Efter mordförsöket i Köpenhamn 2015 – inte det första mot hans person – skrev Åsa Linderborg i Aftonbladet att Lars Vilks nu ”börjar se skrämd ut på riktigt”. Men det finns inget som tyder på att han någonsin ångrade sina hundar eller vantrivdes i rollen som kontroversiell kändis. I söndagsintervjun på Sveriges Radio från februari i år talar han lika sturskt som alltid om att ”ställa sig på tvärs”. Han trodde uppenbart benhårt på det moraliskt korrekta i sin position och såg kampen mot inskränkande, våldsbenägna politiska krafter som värd att föras. Här är det lätt att hålla med Vilks även om vissa uttalanden han fällde, sällskapet han ibland omgav sig med och kanske också hans egna bevekelsegrunder inte alltid var de präktigaste.

Sättet Lars Vilks dog på, i en meningslös motorvägsolycka, är poetiskt i sin krasshet. Tragiskt, men samtidigt ett bättre alternativ än att han mördats och blivit martyr medan någon förvirrad extremist blivit hjälte, och samhället fått skruva upp motsättningarna ytterligare. Han överlevde också Abu al-Baghdadi.

Vilks dödsolycka erbjuder oss alla som är mer eller mindre inbegripna i kollisionen mellan civilisationerna en chans att reflektera över hur futila våra mänskliga konflikter trots allt är, hur en människa kan ryckas bort i ett ögonblick och hur vi aldrig är helt trygga, trots livvakter, munskydd eller säkerhetsbälten. Vi flyr från elden bara för att drunkna i regnet. Men det är min sekulära, existentiella förhållning till döden och livet som talar. Någon annanstans sitter just nu en kolumnist och söker en snärtig slutkläm på sin artikel där han tackar gud för att blasfemikern äntligen straffades.

_________

Janne Strang (f. 1974) är journalist och kurator för FRLGT, och ansvarig för den taffliga bilden på Vilks som hund.

Tapani Ritamäki: Claes Andersson in memoriam

Tapani Ritamäki

Till minne av Leif Salmén

Tapani Ritamäki

Förlaget sörjer Birgitta Ulfsson

Stig Hansén

Fredrik Lång: Christer Kihlman in memoriam

Fredrik Lång

Tapani Ritamäki: En förläggare och hans Donner

Tapani Ritamäki

Peter Mickwitz: Litteratur som konst?

Peter Mickwitz

Konstens och kärlekens kärna

Hannele Mikaela Taivassalo

Janne Strang: Konstvärlden är bananas

Janne Strang