Janne Strang: Nu är det kris i krisen – dags för en ny syn på pandemin

Finska regeringens splittring i restriktionspolitiken och med omikron-varianten av coronaviruset öppnas en möjlighet för samhället att inta en ny och mer hållbar inställning till covidkrisen. Det är hög tid för politiker att börja tänka på de moraliska räkningar som ska betalas när deras ledarskap under krisen utvärderas.

Splittringen mellan finländska politiker angående coronarestriktioner kulminerade i fredags då ministergruppen i över åtta timmar diskuterade skolstängningar. Familjeminister Krista Kiuru (Sdp) förlorade sin kamp för att hindra barnen från närundervisning men fick istället igenom en lång rad drakoniska klämmar, bland annat så strikta karantänregler att stora mängder skolbarn i praktiken kommer att förpassas hem i alla fall. Därtill förhindras unga från att idka idrott och samlas kring sina hobbyer på fritiden. Intrycket blir att Kiuru, som i stort sett ensam och tvärt emot folkhälsoexperternas råd fortsätter kedja sig fast vid en kampanj att släcka alla lamporna i landet, dels friar till sina kärnväljare – resterna av Zero Covid-rörelsen – och samtidigt spelar ett opportunt politiskt spel där hon, när incidenstalet tveklöst kommer att stiga i och med skolstarten, kan plocka poäng med ett ”vad var det jag sa”.

Kiurus populistiska alarmism, de absurt strikta nya reglerna och det faktum att det råder en total splittring i regeringen, som dessutom ventilerades i offentligheten hela veckan, sätter landets responsstrategi i fullständigt löjlig dager och blottar hur improviserad och godtycklig kohandel restriktionspolitiken faktisk är, och har varit. Debaclet öppnar ett fönster för allmänheten att allvarligt ifrågasätta vad det är som pågår i statsledningen, och en möjlighet att vända uppochner på hela inställningen till covid.

I det krigstokiga Finland kunde varje positivt testande medborgare rebrandas som veteran, en tapper och heroisk tegelsten i den nationella smittskyddsmuren.

Vi befinner oss i Norden just nu i vad man kunde kalla krisen av krisen. I medicinsk terminologi betyder ”kris” en vattendelare i sjukdomsförloppet som antingen leder till tillfrisknande eller död. Det som står på spel är inte huruvida vi kommer att ”klara av” pandemin – någon risk för samhällelig kollaps eller existentiellt hot mot människoarten har sjukdomen aldrig utgjort – utan om vi nu är beredda att inse att det verkligen gjorts grava övertramp och lära oss av misstagen. Vi vet nu att det öppna samhället och ett normalt liv är den absolut bästa garanten för brett folkligt välmående, ekonomisk hållbarhet och inte minst respekten för våra värderingar. I klartext, det är dags att börja styra sjukdomsförloppet mot samhälleligt tillfrisknande. Att dessutom just nu, i ansiktet på stigande incidenstal, börja nedmontera restriktionerna och ställa siktet på ett fungerande samhällsliv, skulle ge en tydlig signal om en sundare inställning till pandemin – att varje enskilt fall inte längre skulle betraktas som en tröstlös tragedi och personligt misslyckande, utan ett välkommet skydd från vidare smitta och ett slut på rädsla och ängslan. I det krigstokiga Finland där kampen mot covid till och med jämförts med vinterkrigets prestationer, kunde varje positivt testande medborgare rebrandas som veteran, en tapper och heroisk tegelsten i den nationella smittskyddsmuren.

I och med att den nya virusvarianten omikron penetrerar vaccinskyddet och länder åter slår nya ”rekord” i antal dagliga positiva tester, samtidigt som de riktigt allvarliga symptomen verkar utebli, kommer också den mytiska ”coronan” att i den stora allmänhetens uppfattning övergå från en abstrakt och skräckinjagande Mårra som ylar någonstans där ute, till konkreta influensasymptom av olika men hanterbara svårighetsgrader. Då man står där med sitt positiva test släpper också rädslan för att drabbas, som förföljt många av oss i snart två år, äntligen taget. Då en kritisk massa människor upplever den avmystifierande och desillusionerande chocken av att det man fruktat allra mest nu är här, måste den kollektiva förtrollningen av ängslan som hållit samhället paralyserat, brytas på bred front. Om den officiella politiska diskursen då inte hänger med i sekulariseringen av sjukdomen och ministrar fortsätter tala utifrån uppfattningen om corona som en blodtörstig vargflock som måste motas vid kommungränsen, fortsätter man utkämpa gårdagens krig med föråldrade vapen.

Samhället behöver också snarast börja reparera förhållandet mellan individ och stat, såväl som mellan medborgarna. Det är rent ut sagt bedrövligt till vilka nivåer vi sjunkit då vi under snart två års tid turvis pekat ut varandra som skyldiga till att pandemin fortsätter rasa. Vi har pekat ut svenskar, ester, skolbarn, turister, barflugor, studerande, fotbollsfans, musiker, teaterfolk, arbetsresenärer, hemmafestare, byggarbetare, bärplockare osv osv i de värsta ordalag. Den senaste gruppen som det hetsas mot är de ovaccinerade, som nu anses stjäla sjukhusplatser och hålla hederligt folk gisslan. Att på sociala medier läsa vad hederligt folk vore beredda att göra med det ovaccinerade patrasket är fucking medieval.

Man hör ofta argumentet att ”kris är kris” men vi har våra värderingar just för att lotsa oss moraliskt intakta genom kriser.

För mig som vaccinerad kan det framstå som inopportunt och kanske dumt att ta de ovaccinerade i försvar, särskilt som många av dem uppenbart baserar sitt beslut på förvirrade och förledda argument, men det måste dessvärre förbli deras rätt att avstå. Alternativet är att staten ges rätt att börja tvångsvårda myndiga, till intet brott skyldiga medborgare mot deras uttryckliga vilja. Det är något världen efter andra världskrigets hemskheter svor att aldrig tillåta, och principiellt så problematiskt att den lådan gör man bäst i att inte öppna. Vi har redan kastat ut många av våra samhällsbärande värderingar med rädslans och bekvämlighetens badvatten. Man hör ofta argumentet att ”kris är kris” men jag anser att vi har våra värderingar, lagar, rättigheter och principer just för att lotsa oss moraliskt intakta genom kriser – inte för att slänga dem överbord då vågorna får det att gunga på däck.

Vi har alla utvecklat ett personligt förhållande till pandemin och till restriktionerna, till frågor om tvång och plikt, till kollektiv solidaritet och individuell integritet. Det är fundamentala frågor som blottar oss för oss själva och för andra, och samtidigt öppnar milsvida gap mellan människorna. Krisen har lärt oss mer om varandra än vi någonsin hade behövt eller velat veta, och att situationen upplevs så akut och paniskt inflammerad, har tillspetsat motsatserna ytterligare.

Staten och myndigheterna har under pandemin på ett aldrig tidigare skådat sätt lagt sina armar om midjan på folk. Vissa tycker om det och uppfattar det offentligas närvaro som trygghetsskapande, medan andra upplever den påtvingade omtanken som förmynderi och osaklig invasion av den privata sfären. Politisk enighet i den här frågan är otänkbar; det finns absolut inget som alla kan enas om, och särskilt inte när det gäller basala frågor om ens egen kropp, hälsa och integritet. Att basera responsstrategierna på en förväntning om att hundra procent av samhället kommer att sluta upp kring dem är futilt och dömt att misslyckas. Att som politiker på det viset sätta krokben för sig själv leder obönhörligt till frustration, vilket leder till hårdare tag mot de styvnackade, vilket leder till allt hårdare motstånd, vilket leder till en vilja att statuera exempel och visa vem som bestämmer. Och plötsligt går det prestige i saken och man glömmer vad det hela egentligen handlade om. Det som skulle vara en pandemirespons blir istället en vendetta och ett politiskt korståg mot den sturska minoritet som har mage att inte lyda. Vi har sett den här dynamiken i Österrike där de ovaccinerade försattes i hemarrest, i Frankrike där president Macron svurit att ”göra livet odrägligt” för dem, eller i Australien där friska människor tydligen hipp som happ kan frihetsberövas och förpassas till karantänläger i öknen.

Historien kommer inte att vara nådig mot de ledare som tvingade sina folk att sitta hemma som viljelösa krukväxter och invänta ”bättre tider” när ”viruset ger oss tillstånd” att göra det ena eller andra.

Många länder och deras ledare kommer att ha en obehaglig moralisk räkning att betala när pandemin är över och deras olika strategier kan utvärderas. Historien är aldrig nådig mot ledare som låst om sig när krisen knackat på, mot dem som förfallit till tungsinne istället för inspiration, mot dem som blåst ut frihetens lågor, oberoende av orsak. Och den kommer inte att vara nådig mot dem som nu tvingat sina folk att sitta hemma som viljelösa krukväxter, inväntande ”bättre tider” när ”viruset ger oss tillstånd” till det ena eller andra. Ursäkta de kladdiga allegorierna och klyschorna, men vår bästa tid – vår enda tid – är precis just nu, och det är vi själva som sitter i förarsätet på våra liv. Det är aldrig för tidigt att korrigera en dålig kurs och styra mot ljuset.

__________

Janne Strang är journalist och debattör, och jobbar som kurator för FRLGT, som med fasa följt samhällenas utveckling under coronapandemin. (Foto: Isi Parente)

 

Nora Hämäläinen: Corona-appar och digitala dystopier

Nora Hämäläinen

Janne Strang: Från tragedi till katastrof – perspektiv …

Janne Strang

Lars Sund: Coronakrisen en unik chans till hållbar framtid

Lars Sund

Sophia Jansson: Rädslan är en del av äventyret

Sophia Jansson

Malin Kivelä: In i väggen – en essä om utanförskap

Malin Kivelä

Janne Strang: Mask eller maska, det är frågan

Janne Strang

Minna Lindeberg: Som ett urtids djur på Bokmässan 2021

Minna Lindeberg

Janne Strang: Dom ljög för oss, som för barn

Janne Strang