John Eriksson: Fotbolls-VM 2022 spelas på gravarna av tusentals slavar

Qatars medborgare är inte fler än finlandssvenskarna, landet är lika litet som Egentliga Finland och ligger inklämt mellan de regionala stormakterna Saudi-Arabien och Iran. Trots det har emiratet uppnått en allt starkare maktposition i regionen. Den lilla ökenstaten ska nu ordna fotbolls-VM på liken av tusentals gästarbetare.

Som de flesta andra stater på den arabiska halvön var Qatar länge bara ett litet fattigt ökenland, men sedan oljefynden på 1940-talet har man långsamt lyckats etablera en maktposition som många i Mellanöstern eftersträvar. I motsats till Iran bygger Qatars inflytande på ekonomisk, inte militär styrka. Landet har cirka 2,5 miljoner invånare och bara tio procent av dem är infödda, resten inflyttade gästarbetare. Sett till arealen är den knappt 12 000 km2 stora halvön jämförbar med landskapet Egentliga Finland.

Men oljan är inte evig och det vet man också i Qatar. I landet tillämpas därför något som kallas vetenskapsekonomi med fokus på bildning och innovation. Forskaren Allen Fromhertz vid Georgia State University berättar i sin bok Qatar – A Modern History hur landet lockat till sig vetenskapsmän från hela världen för att forska i olika ämnen med siktet ställt på framtiden. Fromhertz bodde själv ett år i Qatar och dokumenterade i samarbete med lokala forskare landets spektakulära samhällsutveckling som gjort att Qatar på några decennier förvandlades från ett betydelselöst ökenland till en regional ekonomisk stormakt. Nu söker man internationellt erkännande via diplomati – och sport.

På några decennier gick Qatar från ett betydelselöst ökenland till en ekonomisk stormakt. Nu söker man internationellt erkännande via diplomati – och sport.

Qatar har agerat smart i det geopolitiska spelet – landet har lyckats upprätthålla goda relationer med både Iran å ena sidan och Saudi-Arabien och USA å den andra – och visat prov på diplomatiskt kunnande, då man förmådde talibanerna och den tidigare afghanska regeringen att diskutera med varandra. Till stor del beror ändå Qatars förstärkta position i det internationella samarbetet på de arabiska stormakternas minskade inflytande. Saudi-Arabien har blivit synonymt med kvinnoförtryck, Iran dras med ekonomiska sanktioner och Egypten å sin sida med interna problem såsom vattenbrist, överbefolkning och utbredd korruption. Det som minskat de starka grannländernas anseende har indirekt gynnat Qatar.

Trots arbetet för stabilitet är Qatar heller ingen demokrati eller jämlikt rättssamhälle. Landets politik präglas starkt av det klanstyrda samhälle och den regerande Al-Thani-familjen kan praktiskt taget betecknas som envåldshärskare. I Qatar finns inga politiska partier i vanlig mening, men i år ordnade man för första gången allmänna val till den så kallade Konsultativa samlingen. Ursprungligen skulle valet hållits redan 2013 men har av olika orsaker fått flyttas fram flera gånger. Det är det svårt att utse någon gruppering till vinnare, om inte i så fall männen; trots att både kvinnor och män över 18 år har rösträtt, blev ingen kvinna invald. Till saken hör också att endast trettio av de fyrtiofem ledamöterna väljs in av folket, de övriga utses av emiren.

Med den växande rikedomen från olja och naturgas har Qatars regim fått nya möjligheter att investera också i stora internationella idrottsprojekt, såsom herrarnas handbolls-VM 2015 och fotbolls-VM år 2022. Att arrangera stora sportevenemang har under senaste decennier blivit ett sätt för socialt problematiska stater att köpa in sig i det internationella rampljuset. Och även köpa framgång. Inför handbolls-VM 2015 tog man in proffsspelare från andra nationaliteter – fransmän, spanjorer och montenegriner som naturaliserats under tre år före spelen. Endast fyra av sjutton spelare i Qatars handbollstrupp var födda i landet och man flög också in ett sextiotal handbollsfans från Spanien och betalade dem för att heja på Qatar. Laget förlorade 25–22 mot Frankrike i finalen och knep silver.

Endast fyra av sjutton spelare i Qatars handbollstrupp var födda i landet och man flög också in ett sextiotal handbollsfans från Spanien och betalade dem för att heja på Qatar.

Inför kommande VM i fotboll har Qatar anlitat stora mängder av gästarbetare under kafala-systemet, som försätter utländska arbetare under en lokal arbetsgivares myndighet. Systemet har kritiserats för att det möjliggör exploatering av gästarbetare och många berättar om hur de lovats anständiga jobb, i vissa fall förmansposter, men istället berövats på pass och visum och funnit sig i undermåliga arbetsförhållanden med överlånga dagar. Löner uteblir ofta och enligt uppskattningar har upp till tio tusen gästarbetare dött i Qatar sedan 2010–2020. Gästarbetarna som i regel kommer från fattiga förhållanden i Pakistan, Indien, Bangladesh och Kenya har beskrivit tillvaron som modernt slaveri, men landets regim har uppvisat mycket lite intresse för att förbättra förhållandena.

Kritiken mot Qatars människorättssituation har blivit ljudligare ju närmare VM man kommit. Bland annat de danska och svenska fotbollsförbunden har krävt omfattande och bestående människorättsreformer i landet, och hotet om bojkott av turneringen hänger fortfarande i luften i vissa länder. Norge beslöt i juni att delta i Qatar (ifall man kvalar in sig till VM) och ledande fotbollsnationen Tyskland har vänt ut och in på retoriken för att motivera ett deltagande – trots att en majoritet av tyskarna är för en bojkott, talar fotbollsförbundets vice ordförande Peter Peters hellre om de ”stora framsteg” som Qatar gjort, och betonar fotbollens möjligheter att ”bidra till en positiv utveckling i landet”.

Kaptenen i Finlands herrlandslag i fotboll (och ledaren för Förlagets bokklubb) Tim Sparv uppmanade i en debattartikel i september alla som bryr sig om mänskliga rättigheter att sprida kunskapen och hålla öga på vad som pågår i Qatar. (Artikeln We need to talk about Qatar finns att läsa på engelska i sporttidningen The Players’ Tribune.) Då jag intervjuade Sparv i oktober sade han att om någon för tio–femton år sedan hade frågat honom om Qatar och mänskliga rättigheter, hade han knappas haft något svar att ge. På motsvarande sätt konstaterar Allen Fromhertz i sin bok att de studerande som han undervisade vid universitetet i Georgia, USA år 2009 knappt kände till Qatar – idag är det annorlunda.

Homosexualitet är ett brott belagt med dödstraff i Qatar, vilket gör det problematiskt för både spelare och fans, både principiellt och i praktiken.

Också svenska fotbollsmagasinet Goal har tagit ställning mot att Qatar tillåts arrangera ett fotbolls-VM. Ledarskribenten Tony Ernst noterar liksom Sparv att omvärlden har reagerat för sent i och med att protesterna börjat höras först nu. Vid sidan av bristerna i mänskliga rättigheter för gästarbetare, lyfter Ernst fram att homosexualitet i Qatar fortfarande är ett brott belagt med dödstraff, vilket gör det besvärligt för både spelare och fans, både principiellt och praktiskt. Det finns uppenbara skäl för FIFA att frånta Qatar värdskapet för världens största och finaste fotbollsfest, men med bara tretton månader till avspark blir den lösningen allt mer osannolik.

Oljeregimerna i Qatar, Förenade Arabemiraten och Saudi-Arabien har under senare tid också börjat köpa upp engelska Premier League- och franska Ligue 1-klubbar. Idag ägs till exempel Manchester City och Paris Saint-Germain av företrädare för Förenade Arabemiraten respektive Qatar. Londonlaget Arsenals huvudsponsor är flygbolaget Emirates och alldeles nyligen blev anrika Newcastle United uppköpt av ett företag styrt av Saudi-Arabiens kronprins Mohammed Bin Salman, som bland annat låg bakom det brutala styckmordet på journalisten Jamal Khashoggi. Att företrädare för mordiska, auktoritära stater köper upp fotbollslag i demokratiska stater och arrangerar överdådiga mästerskap i ett försök att släta över brotten mot mänskliga rättigheter, är ett fenomen som kallas sportwashing. Det här är något rättsstaterna i västvärlden inte borde blunda för längre.

Att Qatar står som värd för VM år 2022 avgjordes redan år 2010. Bara ett år senare kom det fram att FIFA:s korrumperade delegater i praktiken sålde mästerskapet till Qatar i utbyte mot personliga mutor. Och mycket annat har hänt sedan dess. Ryssland arrangerade OS 2014 – där femtio miljarder dollar försvann i olika fickor på vägen – och senast fotbolls-VM 2018. Nu ska Kina arrangera vinter-OS. Det är bekvämt för FIFA, IOK och de andra internationella idrottsorganisationerna att låta (rika) auktoritära stater ordna dyra mästerskap och köpa upp insolventa klubblag, men det är också oacceptabelt. Respekt för alla människors lika värde och rättigheter borde vara självklara i sportens värld.

Nu är det upp till fotbollsfans och medier att hålla situationen med mänskliga rättigheter i Qatar i rampljuset.

Att frånta Qatar värdskapet för fotbolls-VM 2022 är av rent praktiska orsaker knappast längre möjligt och alternativet att bojkotta evenemanget utesluts av allt fler nationella förbund. Det är nu upp till fotbollsfans och medierna att hålla situationen med mänskliga rättigheter i Qatar i rampljuset, både inför mästerskapen och på plats när spelen börjar den 21 november nästa år.

_______

John Erikson är frilansande journalist med särskilt fokus på Fjärran- och Mellanöstern. Flera artiklar av John liksom våra andra skribenter och författare hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto av Jason Charters; bildredigering Janne Strang)

 

John Eriksson: Svalorna flyger lågt över Taiwan

Förlaget

John Eriksson: Den sista Dalai Lama

Förlaget

John Eriksson: Hongkongs sak är vår

Förlaget

Böcker och bollar i bra balans

Förlaget

Tim Sparvs bokklubb läser Röda rummet

Förlaget

Tommy Pohjola: Fotbollsmusik – Blod, svett och dårar

Tommy Pohjola