Kaj Korkea-aho: Utdrag ur nya romanen Röda rummet

Kaj Korkea-aho är tillbaka med en kittlande oblyg berättelse om makt och underkastelse, krävande behov och en ännu mer krävande bostadsmarknad. Hur långt är man beredd att gå för drömlägenheten i södra Helsingfors? FRLGT bjuder här på ett utdrag ur boken, som vi vågar lova att blir höstens snackis!

Jag presenterade mig. Han grep min hand med en stadga som hade något ängsligt över sig, som om han vid en ömtålig tid i livet blivit kritiserad för sitt handslag.
   ”Aimo Kangas, god dag”, sa han.
   ”Trevligt att träffas.”
   Han var tanigt byggd och kortare än jag, anmärkningsvärt klädd i stuprörssmala byxor och en tröja som hängde slappt över smala axlar, alltsammans i svart. En nyligen klippt hjälm av kort hår krönte ett skägglöst ansikte vars olika delar gav motstridiga uppgifter om hur gammal han var. Hakan var definierad och kunde ha tillhört en trettioåring, hans läppar var fylliga och unga, medan nätverket av linjer runt ögonen, som till en början inte verkade vilja möta mina, ledde mig att tänka att han ändå måste vara kring femtiofem, i samma ålder som min pappa. Efter bara några tiotals sekunder i hans sällskap utgick jag redan från att Aimo Kangas var homosexuell. Jag kan inte skilja på vad som är intuition mellan två besjälade människor och vad som är allmänt för var och en att se, men det fanns tydligt i allt från handledernas rörelser till hur han, överskridande någon mikroskopisk gränsmark från det vagt maskulina till det otydligt feminina, vinklade sitt ansikte när han talade.

Jag följde honom genom en långsmal hall mot det som visade sig vara ett bibliotek, där bastanta hyllor fullmatade med böcker klättrade ända upp till taket och ett stort fönster med flagande spröjsar släppte in en grumlig rymd av ljus. Utanför var en vidsträckt vy över grannhusets fasad, kantad av trädkronor och en smutsig reklampelare för en bensinstation. En sammetssoffa och ett par fåtöljer i samma stil stod kring ett litet bord där jag såg mina egna böcker överst i en trave. Aimo Kangas satte sig i en av fåtöljerna och jag valde soffan; resårerna gnisslade och smällde när jag satte mig.
   ”Ett stort tack ska du ha för konserten i fredags”, sa han.
   ”Tack för chokladen.”
   ”Jag hade gärna överräckt den personligen, men det var sån ryslig trängsel och jag visste inte hur jag skulle bära mig åt, så jag gav den till en vaktmästare.”
   ”Den kom fram.”
   ”Jag blev mycket rörd av körsången. Det är nog ändå något särskilt vackert med människor som kommer samman i grupp.”
   ”Jag förstår vad du menar.”
   ”Det är verkligen länge sedan jag varit så upprymd!” Han underströk sin iver med gester vars fläng bekräftade alla mina antaganden om hans sexualitet.
   ”Det är roligt att höra. Jag ska hälsa dirigenten.”
   Vi log artigt på främlingars vis.
   ”Hur länge har du spelat?”
   ”Sen jag var tio ungefär.”
   ”Där ser man.”
   ”Jag började med violin innan jag bytte till trumpet och sen engelskt horn. Att det blev oboe till sist är väl för att jag njuter av att plåga mig själv.”

Denna lättsamhet, som jag upprepat tusen gånger vid lika många introduktioner, verkade först göra Aimo Kangas förbryllad, men då jag breddade mitt leende verkade han till sist begripa att jag försökt vara lustig.
   ”Jag tror jag aldrig tidigare har träffat en oboist”, sa han.
   ”Vi går inte ut så ofta. Vi sitter mest hemma och tillverkar munstycken.”
   Han skrattade till. ”Jasså.”
   Jag drog min lika inövade berättelse om processen med rörbladen, som måste bytas hela tiden och vars täljande är varje oboists gissel och fritidsrutin.
   ”Så fascinerande”, sa han när jag redogjort för blodiga fingrar och mikroskopiska bambuspån som trängde in i huden. ”Och sedan verkar allt ändå så mödolöst. Som att tonerna bara flödar ut.”
   ”Allra mest är det nog svordomar som flödar.”
   ”Men den mödan betalar sig också, kan jag tänka. Är det inte i frustration och smärta som man får tag i de djupaste känslorna?”
   Hans blick var klurig och hade hittills inte lämnat mitt ansikte, vilket gjorde det svårt att slappna av. Jag log vänligt och sa: ”Jag ska försöka känna djupa känslor då jag karvar rören för den här veckans konserter.”
   Plötsligt lutade han sig bakåt i fåtöljen. ”Jag såg mig omkring i salen under konserten i fredags, jag kunde inte låta bli. Folks ansikten, det var så underbart att se! Hur alla var uppfyllda av samma upplevelse, en del blundade och gjorde små rörelser, många log, gamla människor såg häpna ut, som barn nästan. Den måste väl vara något av det finaste ändå, att kunna ge andra människor dessa upplevelser.”
   ”Absolut, så är det.”
   ”Jag drömde om att bli artist.” Han skrattade. ”I min ungdom brukade jag imitera fåglar!”
   ”Jasså.”
   ”Nu har jag förstås inte övat ordentligt. Men jag brukade vara ganska bra på det.” Hans ansikte förändrades. Käkarna gjorde några rullande rörelser, han snörpte sin mun och så fylldes rummet av en drillande melodislinga. Han gav upp ett förläget skratt och visslade sedan den lekfulla figuren en gång till. Jag kunde inte hålla tillbaka ett leende. Imitationen var nästan kuslig. Det lät verkligen som en vårfågel.
   ”Snyggt”, sa jag.
   ”Ser du jag har verkligen ovanligt formade läppar.”

Repliken etsade sig fast i minnet. Jag återgav den senare för Lotta när jag skulle beskriva vårt möte. Den sammanfattade på något sätt de mest framträdande dragen i Aimo Kangas personlighet, såsom jag uppfattade dem i början: hans oblyghet kring personliga detaljer parad med en till synes orubblig självsäkerhet.
   ”Folk blev så överraskade och såg sig omkring. Hade en koltrast tagit sig in? Det var nåt av det bästa jag visste, när jag fick dem sådär uppspelta och häpna. Som om jag kunde styra dem, som med fjärrkontroll nästan.”
   Jag lät mig dras med i hans entusiasm och vi talade en stund om fågelsång och om talangtävlingarna som gick på teve, men hans blick var alltjämt låst vid mitt ansikte, och det började bli olidligt, så som en beröring kan bli om den ligger kvar för länge.
   ”Jag älskar musik”, utbrast han plötsligt. ”Gör inte du det? Herregud, en sån dum fråga! Men du vet vad jag menar!”
   ”Jag förstår vad du menar.”
   ”Böcker i all ära, men det som litteraturen sysslar med, och för den del också bildkonsten, är ändå imitation! Musiken däremot, den är sitt eget majestät.”
   Sedan gjorde han en gest mot mina böcker på bordet och jag kände ett rullande obehag i maggropen.
   ”Med det sagt tyckte jag om dina noveller”, sa han. ”Riktigt mycket till och med. Tro inte annat!”
   ”Tack.”
   ”Särskilt dina beskrivningar av mammorna. Får jag fråga om du står din egen mor nära?”
   ”Hon är död”, sa jag, aningen överrumplad av hur snabbt vi hamnat där.
   Aimo Kangas nickade eftertänksamt. ”Jag beklagar.”
   ”Jag var fem.”
   ”Det går att ana i texterna.”
   ”Det står också på baksidan.”
   ”Gör det?” Han tog min bok, trädde ett par runda glasögon på näsan och läste baksidan med pannan full av bekymrade rynkor.    ”Ja, det gör det”, sa han. ”Jag har inte sett det. Jag läser vanligen inte reklamtexterna utan låter böckerna tala fritt.”
   ”Det låter som en helt vettig idé.”
   Han betraktade fortfarande bokens baksida. ”Här står ju rakt upp och ner att din mamma gick bort i cancer. Som en nyckel till novellerna.” Blicken blev smal och försvann ut i rummet.
   Ett tag var det som om han inte var där.

Soffan knarrade av mina rörelser. ”Som jag minns det hade jag ingen aning om att jag skrev om mammor innan jag var färdig och märkte att de fanns överallt.”
   Aimo Kangas tog av sig glasögonen, talade dröjande: ”Det är nog den uppriktigheten som läsaren känner av.” Sedan sken han plötsligt upp och var tillbaka i verkligheten. ”Men hördu! Kan jag hämta dig en kopp kaffe?”
   ”Ja, tack.”
   Han reste sig, men innan han gick ut ur rummet slätade han ut sina byxben med långsamma rörelser och gav mig en frågande blick som fick osäkerheten i mig att svälla. Trodde han att jag tagit illa upp när han fört min mamma på tal?
   Han kom närmare, fortfarande gnidande sina byxben på ett frånvarande sätt, och ett minne kom för mig svindlande tydligt, som en déjà vu-upplevelse: jag var liten och råkade av misstag sätta mig på en paj som en kompis storasyster bakat och ställt att svalna på en bänk. Aimo Kangas sätt att betrakta mig framstod just då som en exakt återgivning av storasysterns oförglömliga blick då hon upptäckt vad som hänt.
   Sedan sträckte han ut handen, och höll snart mellan fingrarna ett litet skräp som tydligen legat i mitt hår.
   ”Nånting vitt”, sa han.
   Han smusslade bort skräpet och gick ut, ackompanjerad av knarrande golv. Jag märkte att jag hade spänt mig i hela kroppen. Jag kollade min telefon. Vi hade suttit där i fyra minuter.

________

Kaj Korkea-aho (f. 1983) är författare, podcaster, komiker, kolumnist och föreläsare född i Esse och bosatt i Helsingfors. Röda rummet är hans fjärde vuxenroman.

Kaj Korkea-ahos och Ted Forsströms bokserie ZOO! har sålt …

Förlaget

Läs utdrag ur romanen Bechi – om vådan av att vara mor …

Koko Hubara

Vem är Navalnyj? Läs utdrag ur Anna-Lena Lauréns nya bok

Anna-Lena Laurén

Så här skriver vi om sex i Svenskfinland

Förlaget