Kaj Korkea-aho: Vill du bo i Helsingfors får du sälja dig själv

Under ett par års tid i början av 2010-talet gick jag på tiotals bostadsvisningar i Helsingfors, lärde mig fastighetsmarknadens fasor, fick mitt hjärta och självförtroende krossat, testade gerillametoder och började skriva en roman. Nu är romanen klar, jag äger ett hem i södra Helsingfors men kan fortfarande drömma om en av de där många lägenheterna, en tvåa på 37 kvadratmeter, på Fjälldalsgatan i Främre Tölö.

Den låg på fjärde våningen i ett rödtegelhus byggt på 1920-talet. Den bestod av två höga rum, det ena utrustat med kokvrå, mellan vilka man färdades genom dubbeldörrar i massivt trä. Golven var breda plankor, underbart slitna. Fönstren hade rejäla bänkar, geometriska spröjsar och vette mot gatan.

Vad är det som gör att man fäster sig vid en bostad? Hur kan vissa väggar, linjer och rymder drabba en så kraftigt och väcka känslor inte alls olika de man känner vid förälskelse? Reaktionen är ofta omedelbar; man stiger in i en främmande tambur och något händer; en stämning talar till en, ljuset tycks vara på ens sida, och plötsligt är inget riktigt som förr.

Reaktionen är ofta omedelbar; man stiger in i en främmande tambur och något händer.

Det här var alltså 2011 och lägenheten med de massiva dubbeldörrarna kostade 215 000€. Det var otroligt mycket pengar, jag visste det mycket väl, omkring tre gånger mer än mina föräldrar betalade för huset jag och mina bröder växte upp i, med stor gårdsplan, garage och tillhörande potatisåker. Och för en ensamstående, frilansande författare under pågående recession var summan hisnande, närmast en abstraktion. Det gick visserligen ganska bra för mig just då, jag hade publicerat min första roman och var nästan klar med min andra, jag skrev kolumner för Hufvudstadsbladet, gjorde uppträdanden som komiker och besökte skolor i egenskap av författare.

Med alla samlade arvoden och sporadiska stipendier hyrde jag en etta i centrum och lyckades till och med spara en del pengar varje månad. Men jag närmade mig min trettioårsdag och längtade efter att få makt över min ekonomi och därmed mitt liv, och att äga ett hem var den tydligaste åtgärden och den mest uppenbara vägen till detta oberoende. Någon gång hade jag försökt räkna ut hur stort bostadslån jag skulle kunna lyfta utan att den månatliga amorteringen skulle överstiga mina hyreskostnader, och uträkningarna var inte hopplösa – att banken skulle bevilja mig ett lån kändes inte alls omöjligt. Så kom dagen då jag klev in på plankgolvet på Fjälldalsgatan och min hemlängtan fick en riktning. På bara några minuter hade jag bestämt mig. Jag skulle satsa allt jag ägde.

Störtförälskad i de trettiosju kvadratmetrarna samlade jag ihop mäklarens broschyrer, husbolagets papper, mina uträkningar och alla intyg som rörde inkomster och besparingar, och bokade möte med min bank. Låneförhandlingarna skedde i ett kontor som surrade av lysrör, behängt med beigea gardiner och möbler som tycktes valda av en robot. Det bjöds på kaffe i plastmugg. Jag redogjorde för min situation och visade broschyrerna. Tjänstekvinnan betedde sig otåligt, det var som om jag störde ordningen i någon inövad rutin genom att ha med mig så mycket papper. Hon ignorerade allt jag sade och frågade rakt ut vad jag jobbade med. Jag sa som det var, att jag saknar fast jobb men skriver böcker, kolumner och sketcher. Om jag så lever tills jag är hundra år kommer jag aldrig att glömma blicken hon då gav mig. Den befann sig någonstans mellan fråga och fasa, en blick som är reserverad för det orimliga, det var som om jag inför hennes ögon plötsligt rest mig upp och utfört en omöjlig akrobatisk konst eller bekänt ett fasansfullt brott.

Om jag så lever tills jag är hundra år kommer jag aldrig att glömma blicken hon då gav mig.

Jag förstod redan innan plastmuggen var urdrucken att det inte skulle bli som jag hoppades, men lånelöftet som nådde min inkorg följande dag krossade ändå mitt hjärta. Det skulle inte bli någon Tölöbo av mig. Dubbeldörrarna skulle bli någon annans att öppna, stänga och älska. Frågan var om jag ens kunde hoppas på att bli helsingforsare. Det maximala lånebelopp banken kunde bevilja mig sa alldeles tydligt att jag som frilansade kulturarbetare från ett österbottniskt arbetarklasshem utan ekonomisk rörlighet inte hörde hemma i staden Helsingfors.

Vad är man beredd att göra för att få det man åtrår? Hur mycket värda är principer, integritet och självbild när man jagar det man mest av allt vill ha? Och hur är det när alternativen saknas – när det handlar om det grundläggande, ens fysiska behov, dit man väl också måste räkna behovet av ett hem – hur långt är man villig att gå i det allra mest nödvändigas namn, i jakten på utlopp för sin innersta längtan?

Jag tog sex månaders paus i mitt bostadsletande, försökte glömma bort lägenheten på Fjälldalsgatan och ägnade mina krafter åt annat än bostadsmarknaden. Min andra roman blev klar och antagen för publicering. Jag skrev en teaterpjäs som blev en oväntad publikframgång. Sparkapitalet växte och snart var jag redo att börja gå på visningar igen. Banktjänstekvinnans blick hemsökte mig fortfarande, men nu hade jag börjat alstra energi ur den. Jag bestämde mig för att jag skulle visa henne vad jag gick för, jag skulle hitta min drömlägenhet och jag skulle äga den, oberoende vad hon trodde om mig och min kapacitet.

Hur långt är man villig att gå i det allra mest nödvändigas namn, i jakten på utlopp för sin innersta längtan?

Men bostadsmarknaden i Helsingfors har ingen sådan fallenhet för rättvisa och romantik. Priserna är löjliga, konkurrensen lamslående och alla som ger sig in i leken vill ha samma saker: samma stadsdelar, samma sorts hus, samma utsikt, en balkong, ett färdigt stambyte och så här långt till spårvagnshållplatsen. Det finns svindlande många människor som har mera pengar än man själv har, och när det gäller att vara på alerten och svara snabbt på bostadsannonser finns det alltid nån som har druckit mera kaffe. Så får man sitt hopp krossat gång efter annan, så tappar man lusten och glädjen, så börjar man tänka att man är beredd att göra vad som helst för att få en bostad, ja, man skulle till och med sälja sig själv.

Mitt i vintern satt jag med en vän och talade om hur frustrerande situationen var. Jag berättade en sak jag precis fått veta: att Tove Jansson på femtiotalet brukade betala sina tandläkarbesök med oljemålningar. Vi drack vin, förbannade kapitalismen och vår iskalla samtid. Diskussionen tog fart. En knapp timme senare skickade jag in mitt livs första bostadsannons till Hufvudstadsbladet.

Annonsen i Hufvudstadsbladet 8.1 2012

I stunden tycktes idén självlysande i sin briljans, men när jag nyktrat till och såg annonsen i tidningen skämdes jag som en hund. Hur arrogant kunde man vara på fem rader? Jag framstod ju som korrupt bortom all fattning – självgott övertygad om min konstnärliga förträfflighet men också villig att sälja mig till vem som helst. Där var mitt telefonnummer och allt. Det var outhärdligt, jag tog mig för pannan och ville ut ur världen. På eftermiddagen ringde ett okänt nummer. Jag svarade med bultande hjärta. Tänk om det ändå hade funkat – det fanns ju faktiskt finlandssvenskar med släkthistorier där ute, och var det inte de som investerade i bostäder? Men den som ringde var reporter på Hufvudstadsbladet och undrade helt enkelt hur det hade gått, hade jag fått några svar på min ovanliga annons? Den besvärliga intervjun blev till en webbartikel som blev den dagens mest lästa och gjorde min skam ännu större; i kommentarsfältet slaktades jag som en tuppkyckling av anonyma läsare som uppmanade mig att växa upp, göra rätt för mig och skaffa ett riktigt jobb.

Hbl.fi 8.1 2012

Det är i efterdyningarna av denna stora skam som allt tog en oväntad vändning och berättelsen om det röda rummet fick sin början, i denna alldeles verkliga bostadsannons och denna klassiska uppställning för maktspel och hierarki: A har någonting som B verkligen behöver – därmed har A makt över B, och B är beroende av A. Jag skrev om en ung författare som möter en vältalig gentleman med en angelägen historia att berätta och en vindsvåning där något hemlighetsfullt tycks pågå. Jag skrev om makt av olika slag: ekonomisk, fysisk, sexuell. Jag skrev om den magnetiska kraften när två motpoler möts: den som är beredd att utnyttja och den som är beredd att låta sig utnyttjas. Senast när jag började märka av gråzonerna visste jag att det måste bli en roman: hur vet man egentligen när man blir utnyttjad, och hur vet man om man är den som utnyttjar någon?

Romanen är nu färdig men de här frågorna bränner fortfarande i mig, eftersom de känns så ständigt angelägna: hur långt är vi beredda att gå för att uppfylla våra drömmar? Och hur långt är vi beredda att gå för att uppfylla någon annans drömmar?

Tio år efter min kamp i bostadsdjungeln får jag fortfarande mejl varje gång en lägenhet i huset på Fjälldalsgatan är till salu, eftersom jag registrerat mig på en sådan tjänst och aldrig avslutat prenumerationen. I våras kom en 37 kvadratmeter stor tvåa ut på marknaden, motsvarande den jag älskade men aldrig kunde köpa. Planlösningen var identisk, dubbeldörrarna och fönstren, och något med ljuset i bilderna väckte gamla känslor till liv. Jag bor sedan många år i en alldeles utmärkt ägarbostad i södra Helsingfors men kunde inte låta bli att flera gånger gå in på annonsen och titta på bilderna. Prisutvecklingen på bostäder i Tölö har varit brutal de senaste tio åren, man begärde nu 338 000€ för lägenheten, en ökning på nästan 60 %, och jag undrade hur det är möjligt. Hur kan någon ha råd att betala så mycket för en så pass liten bostad? Vad ska dagens tjugoåringar ta sig till för att ha möjlighet att köpa sig in på bostadsmarknaden i Helsingfors? Efter två dagar var annonsen borta. Någon hade blivit förälskad och knyckt den framför näsan på mig, ännu en gång.

______

Kaj Korkea-aho (f. 1983) är författare, podcaster, komiker, kolumnist och föreläsare född i Esse och bosatt i Helsingfors. Röda rummet är hans fjärde vuxenroman.