Lars Sund: Frivilligheten är en svaghet för klimatarbetet

Ett fall framåt. Så brukade det förr heta på sportsidorna när hemmalaget ”bara” förlorade med uddamålet efter en lång räcka förnedrande förluster. Den gamla klyschan passar tyvärr in på det nyligen avslutade klimatmötet i Glasgow, COP26. Som väntat slutade mötet i vad som måste kallas ett misslyckande, med några matt blinkande ljuspunkter i det allmänna mörkret.

Den främsta ljuspunkten är naturligtvis att fossila bränslen nämns för första gången. En annan är att de deltagande länderna uppmanas att lämna in reviderade klimatplaner årligen i stället för vart femte år som Parisavtalet förutsatte. Men formuleringarna om att stoppa subventioner till fossila bränslen blev urvattnade, i avtalet heter det nu att endast ”ineffektiva subventioner” ska upphöra och kolet ska inte ”fasas ut” utan ”fasas ner”. Det är framför allt Indien världen har att tacka för att skrivningarna i slutdokumentet slätades ut på det här sättet.

Indiens hållning kan delvis ses om en hämnd för att parterna inte heller vid det här mötet lyckades nå enighet om hur de fattiga ländernas klimatanpassning ska finansieras. De rika länderna lovade i en överenskommelse 2019 att från och med 2020 betala 100 miljarder dollar årligen till de fattiga länderna, men man har ännu inte lyckats komma överens om vad begreppet klimatfinansiering innebär och de fattiga länderna har ännu inte sett till några pengar.

Ordföranden för COP26-förhandlingarna Alok Sharma hade svårt att hålla tillbaka tårarna när han tillkännagav de nya formuleringarna.

Ordföranden för förhandlingarna, den brittiska parlamentsledamoten och kabinettmedlemmen Alok Sharma, hade svårt att hålla tillbaka tårarna när han tillkännagav de nya formuleringarna vid klimatmötets slutplenum, som hölls när COP26 pågått nästan ett dygn på övertid. Att ett par sidoöverenskommelser om minskade metanutsläpp och stopp för skogsskövling ingicks är en ringa tröst: åtagandena är frivilliga och avtalet om skogen fick snabbt kritik av forskare som påpekar att många formuleringar är luddiga. ”Skogsmaskinerna kommer inte att stanna i morgon”, som en forskare uttryckte det i Dagens Nyheter.

Innan COP26 i Glasgow inleddes sades det att mötet var vår sista chans att hålla höjningen av jordens medeltemperatur ”väl under två grader med sikte att inte överskrida 1,5 grader” som det heter i Parisavtalet. 1,5-gradersmålet är med all sannolikhet kört. Sammanräkningar av ländernas åtaganden vid COP26 visar att de globala utsläppen av växthusgaser ”bara” skulle öka med tretton procent till 2030. Men för att vi ska klara 1,5 grader måste utsläppen halveras till 2030. Med nuvarande utsläppslöften kommer den globala medeltemperaturen öka med 2,4 grader vid slutet av seklet. Vi måste dessutom minnas att ländernas åtaganden är frivilliga. Som statsvetaren Naghmeh Nasiritousi, forskare i klimatpolitik vid Stockholms universitet, påpekar är skrivningarna i avtalet generellt är mycket vaga – de länder som vill genomföra åtgärder är välkomna att göra det, men det tvingande verbet ”skall” lyser helt med sin frånvaro.

Kritikerna har inte varit nådiga i värderingen av Glasgowmötet: Greta Thunberg avfärdade det i förväg som ”bla, bla, bla” och Barbados premiärminister Mia Mottley slog i sitt inledningstal vid mötet fast att en höjning av jordens medeltemperatur med två grader skulle innebära en dödsdom för flera lågt liggande önationer. Många flera kritiska röster har också höjts under och efter mötet.

Hälften av den koldioxid som tillförts atmosfären sedan slutet av 1700-talet har släppts ut de senaste trettio åren.

Klimattoppmötet i Glasgow var det tjugosjätte i raden sedan det första, COP1, hölls i Berlin vårvintern 1995. Under den här tiden har utsläppen fortsatt att öka – i själva verket har hälften av den koldioxid som tillförts atmosfären sedan den industriella revolutionen inleddes i slutet av 1700-talet släppts ut de senaste 30 åren. Eller för att uttrycka det lite annorlunda: i mars 1995 var koldioxidhalten i atmosfären 360 ppm (miljondelar). I oktober 2021, strax innan COP26 öppnades, hade halten stigit till 413, 93 ppm.

Det får ju en att fundera om klimatmötena i nuvarande form alls är meningsfulla. De verkar följa samma hopplösa mönster med förhandlingar som förs på övertid innan parterna till slut klämmer fram ett mer eller mindre intetsägande slutdokument. Svårlösta frågor skjuts gärna fram till nästa möte – som till exempel hur de rika länderna ska ersätta fattiga länder för deras klimatåtaganden. Situationen förbättras knappast av att de deltagande parterna måste vara eniga om alla beslut. En annan svaghet är att besluten som fattas vid klimatmötena inte är bindande för någon part. Efter fiaskot vid COP15 i Köpenhamn 2009 blev frivillighet norm.

Ibland känns det som om FN:s klimatmöten har fungerat som ett slags alibi – man låtsas att man tar itu med klimatkrisen samtidigt som man fortsätter med business as usual.

Men vad finns det för alternativ? Hela jorden påverkas av klimatkrisen, ingen region undgår effekterna. Ibland hör man påståenden om att Norden kommer att drabbas ”lindrigare” än exempelvis Mellanöstern, men det är önsketänkande. Värmen från Golfströmmen är förutsättningen för att människor alls kan leva häruppe i norr: försvagas Golfströmmen skulle vi ha ett betydligt bistrare klimat än nu. Och det är faktiskt vad som sker: forskare har funnit att de atlantiska havsströmmarna håller på att tappa farten. Om det beror på naturliga variationer eller klimatförändringar är inte klart, och hittills har forskarna inga säkra prognoser för hur det kan komma att gå. Men att Golfströmmen tappar farten är mycket oroade.

”Förändringar kommer inte från de här mötena”, sa Greta Thunberg efter COP26.

”Förändringar kommer inte från de här mötena”, sa Greta Thunberg i en intervju med den svenska televisionens klimatkorrespondent Erika Bjerström strax efter COP26. Hon påminde om att det är bråttom att stoppa utsläppen: ”Vi måste förstå att klimatkrisen handlar om tid. Att vinna långsamt är lika med att förlora.”

Det tycks ibland som om våra valda ledare är mer rädda för att ta itu med den nödvändiga omställningen bort från fossilsamhället än för själva klimatkrisen. Man talar vackra ord om utsläppsminskningar och ”netto noll”, men fortfarande väntar vi på verklig handling. Pandemin har visat att politiker är kapabla till resoluta åtgärder när situationen bedöms som tillräckligt kritisk. Vi behöver inte vänta på stora vetenskapliga genombrott eller ny teknologi för att påbörja avvecklingen av den fossila ekonomin: vi har redan all den nödvändiga tekniken. Allt som krävs är vilja, och modet att erkänna att vi inte kan fortsätta att leva ungefär som förut om vi på allvar ska ta itu med klimatkrisen. Förändringarna kommer att bli stora.

Vi behöver inte vänta på att påbörja avvecklingen av den fossila ekonomin: vi har redan all den nödvändiga tekniken.

Och det är vad som skrämmer politikerna allra mest – att de måste tala om för väljarna att de inte kan fortsätta att köra sina stadsjeepar och får lov att avstå från vintersemestern i Thailand och borde äta mindre kött. Omställningen innebär inte att vi behöver återgå till 1800-talet, men en del saker som vi, i den rika delen av världen, tar för givna kommer inte att vara självklara längre. Ungefär 10 procent av världens befolkning står för mer än hälften av alla utsläppen av växthusgaser. Vi som tillhör denna tio procent blir tvungna att lära oss att avstå, som inte kan fortsätta som vi hittills gjort. Vi kommer att behöva göra uppoffringar, inte minst för att ge våra medmänniskor i de fattiga länderna möjlighet att få det bättre. Vår planet har finita resurser och de måste fördelas på ett rättvisare sätt.

Du och jag som lever här och nu avgör hur framtiden ska gestaltas. Vi kan antingen genomföra en ordnad omställning av samhället och ekonomi nu, eller så får vi en kollaps längre fram – någon gång vid mitten av seklet skulle jag gissa. Det vi kallar civilisation kommer inte att överleva i en värld som är tre grader varmare än under förindustriell tid. Jag tror att de flesta forskare som försöker göra framtidsprognoser tänker i de banorna.

Hittills har jordens medeltemperatur stigit med drygt en grad – och vi ser redan effekterna av uppvärmningen inte minst i form av återkommande extremväder. Den gångna sommarens värmebölja i västra Kanada liksom översvämningarna i Tyskland har av forskare direkt kunnat knytas till den globala uppvärmningen. Vi ser glaciärer krympa. I somras regnade det på 3 000 meters höjd på den grönländska inlandsisen – något som aldrig observerats förut. Under den gångna sommaren och hösten har värmerekorden rasat på löpande band i olika delar av världen. När jag skriver detta dränks västra Kanada – samma område som drabbades av hetta i somras – av våldsamma regn, som lett till översvämningar och jordskred. Exemplen är hur många som helst.

Det är inte politikerna som kommer att rädda framtiden. Det är vi själva. Du och jag. Och vi kommer att lyckas.

Men kanske för extremvädren och naturkatastroferna ända något gott med sig, paradoxalt nog. Förhoppningsvis blir allt fler människor medvetna om att klimatkrisen inte är något abstrakt hot som lurar i en avlägsen framtiden – den drabbar oss redan, här och nu.

”Förändringar kommer att ske om människor går samman och driver på för förändringar. I demokratier är det folket som har makten”, påpekade Greta Thunberg i intervjun med SVT. Jag tror att det är en mycket bra sammanfattning av läget. Vi har inte gett upp. I själva verket har kampen för att stoppa klimatkrisen först nu tagit fart på allvar.

Det är inte förhandlarna på FN:s klimatkonferenser som kommer att rädda framtiden åt våra barn. Det är vi själva. Du och jag. Och vi kommer att lyckas.

________

Lars Sund (f. 1953) är författare, klimataktivist och hobbyornitolog bosatt i Uppsala. Hans senaste bok ’En morgontrött fågelskådares år’ (Förlaget) som utkommer i mars 2022 binder samman reflektioner om pandemiåret, de älskade fåglarna och klimatfrågan. (Foto: Samuel Regan-Asante)

 

Lars Sund: Är det faktiskt Greta som hotar demokratin?

Lars Sund

Lars Sund: En global majoritet vill nu se åtgärder mot …

Lars Sund

Lars Sund: Kommer politikerna åter att slå på …

Lars Sund

Lars Sund: Coronakrisen en unik chans till hållbar framtid

Lars Sund

Janne Strang: Klimatkampen ska inte föras i nödläge

Janne Strang

Bara lite sen till matchen, älskling!

Janne Strang

Hanna Ylöstalo: Mjölklitteratur och ett fett glas havre, …

Hanna Ylöstalo

Janne Strang: Från tragedi till katastrof – perspektiv …

Janne Strang