Lars Sund: Vit stork – utdrag ur En morgontrött fågelskådares år

En morgontrött fågelskådares år är en berättelse om en fågelskådares relation till fåglar och naturen under ett år präglat av pandemi och klimatkris. Lars Sund låter oss uppleva naturens under, men han varnar också för att tro att allt fortsätter som förut. Här bjuder vi på ett kapitel ur boken.

Naturligtvis är storken borta när jag äntligen, med hjälp av navigatorn i bilen, trasslar mig fram till platsen med det egendomliga namnet Lilla Göken. Det finns ett Stora Göken också. Båda platserna ligger längs vägen som går mot sydost från Vänge, en liten ort någon mil väster om Uppsala, genom ett småbrutet jordbrukslandskap där den första grönskan anas ute på fälten.
   Jag kör in på grusplanen bredvid vad som ser ut att vara en industrihall av något slag, relativt ny och välhållen men till synes övergiven. Där stannar jag bilen och kontrollerar telefonen. Det finns inga uppdateringar om storken på vare sig Bird Alarm eller Band. Inga andra skådare syns till.
   En begynnande frustration griper mig. Det här har jag varit med om förut. Jag minns en storkjakt i samma trakter väster om Uppsala, som slutade i vad fågelskådarna kallar en ”dipp”. Ett totalt misslyckande.
   Jag funderar på vad jag ska göra – jag måste åtminstone försöka köra runt och spana av de närmaste fälten innan jag far hem, tänker jag. Men ska jag fortsätta mot Hagby (som jag tror det stod på skylten när jag svängde av från Salavägen vid Vänge) eller pröva någon av småvägarna som grenar ut från den här vägen?

Av gammal vana sveper jag med blicken över fälten och himlen. Och ser en stor fågel ovanför den närmaste skogsdungen. Den kommer seglande mot mig på breda, svartvita vingar. Hastigt får jag upp kikaren. Det är den vita storken. Jag hinner till och med plocka fram kameran från bilens baksäte och knäppa några bilder när storken majestätiskt flyger över mig. Kursen är ungefär västlig. Jag sätter mig i bilen igen och följer efter.
   Efter en stunds körande hamnar jag bokstavligt talat vid vägs ände – en namnlös liten väg längs vilken det ligger några hus. Vid det sista huset poserar storken uppe på en ledningsstolpe på skrangliga röda ben, höga som styltor. Halsen är lång, liksom den kraftiga näbben, anpassad för grodor, ormar, till och med fågelungar. Det svarta på vingarna kontrasterar mot den vita kroppen.

Ett ungt par med ett litet barn bor i huset som ligger uppe på en kulle. De kommer ut och tittar på oss, våra kikare och kameror – jag har fått förstärkning av en annan fågelskådare vid det här laget. Vi visar dem besökaren uppe på stolpen. De blir lika förvånande som förtjusta: ingen av dem har sett en stork tidigare. Hade det inte varit för pandemin och risken för smittspridning hade de gärna fått ta en närmare titt i min tubkikare.
   Som fågelskådare blir man oftast bemött med vänlig nyfikenhet av människor man stöter på när man är ute; de tar gärna en titt i tuben och uppskattar att man berättar lite om fåglarna man ser, särskilt när det rör sig om mer ovanliga arter. De gånger jag blivit otrevligt bemött kan räknas på ena handens lillfinger och knappt det. Det unga paret i huset lyssnar glatt när min skådarvän och jag berättar om storken.

Vit stork uppträder nästan årligen i Uppland, oftast på våren. I många fall rör det sig säkert om baltiska fåglar, som flyger lite för långt och korsar Östersjön när de återvänder från Afrika. Ibland har vi också haft påhälsning av ”projektstorkar” från Skåne, där arbetet för att återetablera en livskraftig storkpopulation bedrivits av BirdLife Sverige och Skånes Ornitologiska förening i mer än 30 år. Fåglarna som fötts upp inom ramen för projektet har färgade ringar runt benen; färgkombinatio- nerna gör det möjligt att i fält identifiera individuella storkar.
   Besökaren i Lilla Göken har inga ringar på benen. Näbben är blekt röd och har mörk spets vilket tyder på en ungfågel. De vårliga felflygarna är oftast oerfarna ungfåglar som återvänder till häckningsområdet från sin första övervintring i söder; det gäller inte bara storkar utan många andra arter bland de så kallade långflyttarna. Felflygarna brukar dock snabbt inse sitt misstag och återvända dit de hör hemma. Vilket den unga familjen i huset kunde ha skäl att beklaga, ty ett storkbo anses ”ej blott som en prydnad, utan äfven som en lycka för den gård eller hus, där det finnes”, som den ”svenska ornitologins fader”, Lundaprofessorn och zoologen Sven Nilsson (1787–1883), skrev. Den här storken kommer mycket riktigt inte att bli långvarig i Lilla Göken, redan någon timme senare lyfter den och försvinner mot nordost.

Med skammens rodnad på kinderna måste jag här komma med en bekännelse: en gång missade jag ett ädelkryss på stork.
   Ett ädelkryss är alltså en ovanlig fågel man upptäckt och artbestämt på egen hand.En sommardag stod jag ute på vägen på landet och växlade några ord med en granne som stannat med bilen. Jag skymtade en stor fågel som flög förbi med långsamma värdiga vingslag. Ibland brukar vi ha tranor ute på de närbelägna åkrarna och jag utgick från att det var en trana jag sett. Först ett par dagar senare fick jag höra av en annan granne att de haft besök av en vit stork. Han hade tänkt ringa mig eftersom han visste att jag är fågelskådare, men hade inte mitt nummer.
   Jag får skylla mig själv. Kolla alltid en förbiflygande fågel en gång till för säkerhets skull! Spana alltid genom en trast- eller skrattmåsflock! Det är den gyllene regeln. Nittionio gånger av hundra är det inget speciellt man ser, men den där hundrade gången kommer förr eller senare.

__________

Lars Sund (f. 1953) är finlandsvensk författare, fågelskådare och klimataktivist bosatt i Uppsala. (Foto: Erik Karits)

  

  

Lars Sund: En global majoritet vill nu se åtgärder mot …

Lars Sund

Lars Sund: Är det faktiskt Greta som hotar demokratin?

Lars Sund

Lars Sund: Kommer politikerna åter att slå på …

Lars Sund

Lars Sund: Frivilligheten är en svaghet för klimatarbetet

Lars Sund

Mattias Björkas: Pub Svartmes – en novell

Vasas flora och fauna

Janne Strang: Människan – bättre än sitt rykte

Janne Strang