Läs ett utdrag ur Mia Francks ‘Galanterna’

Mia Francks femte roman Galanterna följer några starka och emancipatoriska kvinnor i förryskningstidens Helsingfors. Här bjuder FRLGT på ett smakprov ur boken.

Gustaf drar handen genom det ostyriga håret. Lika tjockt som Dagmars eget. Gustaf sätter sig, stiger genast upp igen, börjar fingra på sitt paket. Hon kan inte låta bli att le åt honom, han är så lätt avläst, hennes lillebror.
   ”Jo, jag undrar”, säger han och tar bort handen från paketet men genast vill handen tillbaka och han låter den glida över den avlånga formen som buktar sig.
   Ett ljudligt kurrande från Dagmars mage.
   ”Vill du äta något och prata om det?” frågar Dagmar.
   ”Åh, det skulle jag gärna göra, förstås”, säger Gustaf och tar uret ur fickan. ”Tyvärr har jag ett möte.”
   Han går tillbaka till hatten han tittade på tidigare. ”Jag skulle behöva be dig om en tjänst”, säger han.
   Dagmar biter ihop om sucken som vill undslippa henne för visst vet hon vad Gustaf vill och att hon kunde hjälpa honom genom att fråga hur mycket pengar han behöver den här gången. Men hon lägger huvudet på sned och väntar. Precis på samma sätt som hon gjorde med Kalle när han besökte henne innan jul. Hennes bröder, underbara, ibland genomskinligt enkla att genomskåda.
   Gustaf går tillbaka till paketet och medan han vecklar upp tidningarna talar han:
   ”Du förstår, mitt möte, jag måste kunna betala hela kalaset annars kommer jag inte att kunna visa att jag menar allvar. Det är en viktig karl och jag kan få ställa ut. Ställa ut, Dagmar, i min ålder, det skulle… Titta på den här.” Han har fått fram en träskulptur som föreställer en kvinna i sjalett. Bara en person kan bära huvudduk så att den ser ut som ett plagg att vara stolt över, med hakan stolt upplyft.
   ”Är det… det liknar mor”, säger Dagmar och går fram till skulpturen, lyfter upp den, smeker kvinnofiguren över huvudet, följer dukens konturer och det blir så tydligt att mor förmår göra en vardaglig sjalett till en hatt. ”Så precis.”
   Hon får en känsla av att skulpturen tittar på henne och vill helst täcka för träkvinnans ögon.
   ”Hjälp mig”, säger Gustaf, ”köp den här av mig så att jag kan gå på mötet. För visst liknar det henne?”
   Dagmar låter fingret smeka kvinnofiguren, mor, och en saknad väller upp inom henne. Det blir för sällan av att åka hem och hälsa på. Hon sväljer och skjuter undan samvetet. Hon har ändå inte tid att besöka mor, och inte råd heller, speciellt inte med tiggarbröder som litar på att hon ska lösa alla deras penningknipor. Och för övrigt vet hon inte om hon har lust att åka – än en gång vill hon skyla skulpturens ögon som ser rakt på henne.
   Naturligtvis gör hon det, köper hans skulptur. Det är klart, Gustaf är så ung och på väg, och det kostar, som det kostar att ligga i. Hon kan inte annat än hjälpa honom. Blusen hon tänkt sig får vänta till nästa månad för egentligen behöver hon den strikt taget inte. Eller kanske fru Eva kan ge den på avbetalning?
   Gustaf skulle förstås kunna be mor bekosta hans utlägg. Hon skakar på huvudet och skulpturens ögon ser på henne igen. Nej inte kommer Gustaf att be mor om pengar om han inte blir tvungen. Mor har sett till att både han och Kalle fått studera, men resten får de stå för själva: gården och de syskon som är kvar kräver sitt. Lika lite skulle hon själv be mor om pengar, hellre väntar hon på de där matpaketen som gården kan bestå dem med. Fattig är mor inte, men hon håller hårt i pengarna, snålar med dem. Inte finns det väl kistor att ösa ur heller. Men mor är sparsam på alla möjliga sätt och svår att komma nära.
   Hon tittar på skulpturen. Ögonen ser ut som om de smalnar ogillande, hon ställer den på hyllan med ryggen mot rummet.

Hennes mage kurrar igen. Siri kommer in från affärssidan.
   ”En riktig godbit, din söta bror”, säger Siri. ”Ska du med till torget för en smörgås? Jag bjuder.”
   ”Tack gärna, mina smörgåspengar rök i väg med den söta brodern”, säger Dagmar. Hon sträcker på kroppen som ännu är stel som om den fastnat i den lutande ställningen över skissen.
   ”Fläsk och mos skulle sitta ännu bättre”, säger Dagmar.
   ”Precis. Så då blir det smörgås och kaffe i kiosken”, säger Siri.
   Arm i arm går Dagmar och Siri ut genom bakdörren och ut genom portgången till Esplanaden mot Salutorget. Det är något extra med att gå så där, arm i arm, i takt, och hjälpa den andra att hållas på fötter. De hinner över gatan och in i parken innan Siri klämmer hårdare om Dagmars arm.
   ”Vi borde ha hållit oss på norra sidan”, säger Siri, och Dagmar ser klungan av soldater som de ska passera. De står i sina uniformer och verkar ha all tid i världen. Hon rätar på ryggen och håller huvudet högt under den gröna hatten. Det är mitt på dagen och de är i Esplanad- parken, här brukar alla vandra av och an. Det är på kvällarna anständiga kvinnor håller sig inomhus. Inget kan hända mitt på dagen, det kan det väl inte?
   Det blå molnet runt soldaterna ligger tjockt som dimma. Dagmar låtsas att hon inte ser dem, Siri säger något som Dagmar inte hör men hon nickar för det är ändå bara meningen att visa att de är upptagna av ett livligt samtal. Med bestämda steg rör de sig mot klungan. Siri kramar hårt om Dagmars arm. Dagmar öppnar munnen, säger något, men vet knappt själv vad hon säger. Fem par ögon följer dem. De där ögonen sticker och bränner, säg ingenting, säg ingenting, önskar Dagmar.
   Esplanaden är tom på allt annat folk. Nästan som om soldathopen, ryssarna, fått folk att undvika Espens promenadstråk. Alla andra har fått en varning utom de två. Närmare, nära och det är fan i båten som ska ros i land, för de kommer inte att tiga.
   Någon av dem tar ett andetag, tar sats, och en muskel i Dagmars nacke under halsduken spänner, nästan krampar.
   ”Постойте девушки! Stanna. Gå inte flickor”, säger en av dem på ryska.
   ”Gå inte flickor, stanna”, upprepar en annan. ”Vintern är kall och ni kan hjälpa en stackare. Ge oss några slantar så att vi får dricka något varmt!”
   Siri och Dagmar fortsätter gå, tittar inte upp. Då blockerar den som talat först deras väg. De andra fyra sluter upp i ring, en ringdans där Dagmar och Siri står i mitten.
   Muskeln i Dagmars nacke är så spänd att hon har svårt att röra huvudet. Andedräkter och tobaksrök blandas i luften och Dagmar höjer huvudet, ser rakt in i ögonen på den som står framför henne. En snabb ryckning i hans ögon, han ser nog att hon är arg, att hon är så arg att hon kan spricka. Hans vintermössa gör honom längre än han är. Det är ingen ny mössa, han hör inte till de mer lyckligt lottade. Kanske är det därför han står här och tigger pengar av flickor. Men hon tror honom inte, hans regemente måste förse honom med alla varma drycker han kan behöva utan att han ska stå här och göra sig till åtlöje.
   ”Var snälla nu med en stackars hungrig soldat”, säger han med den slitna vintermössan.
   Hon säger ingenting, han ler bredare. Hon ler inte. Tagit fan i båten. Vad skulle Hilma göra, far genom Dagmars huvud. Men hon måste reda sig själv, det finns ingen Hilma här. Mannen framför henne släpper hennes blick, ser på Siri och till skillnad från Dagmar så ler Siri. En snabb våg av seger far genom mannens ögon. Han sträcker ut en hand och då skjuter Dagmars hand ut som en blixt och slår till hans hand.
   ”Flytta på er”, säger Dagmar och i ögonvrån ser hon hur en av de andra flinar och gör en gest med handen, en obscen gest, och Siri drar in luft och utan att se på henne vet Dagmar att nu rodnar Siri men det gör inte Dagmar. I stället vrider hon huvudet mot den obscent gestikulerande karln och det är inte Hilma hon tänker med längre.

Hon tar sats från det som spänner i nacken och bränner i halsen och hon vill inte le mot de här sluskarna, slynglarna, soldatbusarna från den ryskare delen av riket. Hon är så trött på alla ryska militärer och kosacker som hela tiden ska visa vem som bestämmer. Hon vill inte. Vägrar är vad hon gör. Tvärvägrar. I stället fylls hon av beslutsamhet. Kanske är det mod? Hon lyfter fingret, pekar på den gestikulerande, sedan på honom som står framför henne, i tur och ordning pekar hon på dem en i taget. Ett skolfrökenfinger pekar på dem, ser dem, för här ska inga ryska militärslynglar komma och tigga pengar, det räcker väl med att hon betalar för bröderna.
   ”Jag sa flytta på er! Och ni där! Ni ska hålla era fula avsikter i styr. Era fula vanor vill jag inte veta av. Schas!”
   Siris grepp om Dagmars arm har lossnat, lika förvånad hon som Dagmar själv över vad en spänd nackmuskel kan åstadkomma. Utan att vänta på mer knuffar Dagmar hårt undan den man som står framför henne och banar sig väg, ror båten i land, hon ser inte bakåt och så är Siris arm runt hennes igen och Siri får småspringa för Dagmar tar ut kliven. Så småningom andas hon lugnare och nacken slappnar av. Benen rör henne framåt men hur hon hålls upprätt är en gåta. Kanske är det Siris hand runt hennes arm som stöder henne?
   Väl framme vid kiosken stannar de och Dagmar ser på Siri som ännu är tveksam, ännu frågar sig vad som egentligen hände nyss. Själv står Dagmar och andas, ut och in, för att hitta tillbaka till lugnet, bli sig själv igen.
   Men så brister det för båda och skrattet bubblar upp, de får ta stöd mot kioskväggen innan de kan köpa sin smörgås.
   ”Nu fattas bara att Kalle ska dyka upp och sälja en tavla han också”, säger Dagmar och tar en stor tugga av smörgåsen. ”Han får vänta till nästa månad.”
   ”Att du vågar”, säger Siri och hennes beundran gör Dagmar varm.

_______

Mia Franck (f. 1971) är författare, doktor i litteraturvetenskap och skrivhandledare. Galanterna är hennes femte roman och handlar om kvinnor i förryskningens Helsingfors. Hennes förra roman Bombträdgården (2018) som behandlade de finska krigsbarnens öde nominerades till Tidningen Vi:s litteraturpris 2019 och Europeiska unionens litteraturpris 2019.