Peter Mickwitz: Potatis på burk – minnen från 70-talets somrar

Författaren Peter Mickwitz minns sina somrar som barn, då sopor slängdes i havet och mamma köpte kinesiska lågpriskläder i stället för Adidas. Allt var inte bättre förr.

Jag minns hur vi i början av 1970-talet brukade åka ut på Klockarfjärden, mina föräldrar och jag. Den lilla plåtbåten, en Kello 2 med en tre hästkrafters Johnson-motor. Ljusa nästan vindlösa sommarkvällar. Och hur vi stängde motorn och drev. Där, utanför Kalkbruket, sänkte vi sedan tomflaskor och tomma konservburkar till havets botten. Den tidens avfallshantering eller en familjescen ur Mad Men

Det fanns en viss rationalitet i detta. Sommarön vi bodde på hade ingen avfallshämtning. Förmultnande sopor slängde vi en hög i skogen bakom dasset. Sänkbart avfall lät vi alltså havet ta hand om. Vad som hände med resten minns jag inte. Kanske mina föräldrar tog det med till stan? Antagligen inte, för vi hade inte bil och medpassagerarna i Hangelbybussen hade knappast uppskattat sopor.

Där, utanför Kalkbruket, sänkte vi sedan tomflaskor och tomma konservburkar till havets botten.

Så som många andra finlandssvenskar med medelklassbakgrund får också jag ofta höra – både i Finland och i Sverige – att jag är överklass med allt ont det för med sig. Kanske så, för visst har jag en gedigen borgerlig bakgrund. Min pappa var journalist och min mamma statsanställd tjänsteman. Men under det fjärdedelsår jag varje år hela min barndom tillbringade på ön i Sibbo märktes det borgerliga inte särskilt mycket. 

1969 hade mina föräldrar tack vare ett arv råd att låta bygga en stuga. Den var byggd av tunna stockar och 32 m2 liten. På dessa kvadratmetrar rymdes tre sovalkover, en kokvrå och ett öppet utrymme med plats för matbord, soffa och två stolar. Som mest bodde vi fem personer i stugan.

Vi hade alltså inte bil. Vad annat hade vi inte? Stugan i Sibbo hade inte elektricitet. Vi hade inte telefon, och inte heller brunn. Vatten hämtade vi i plastämbar från grannens brunn. De tre sportlov vi på 1970-talet tillbringade ute på stugan var mycket kalla – inomhus. En liten öppen spis är ingen effektiv värmekälla. Vi hade inte heller bastu eller något annat ställe att tvätta oss. Föräldrarna tvättade sig i stan dit de åkte för att arbeta. Jag och min syster tvättades några gånger per sommar på husets lilla terrass med vatten som värmdes på gasspisen. Jag vågar inte tänka på hur vi luktade. Vad vi däremot hade var papperslakan. Jag vågar inte heller tänka på hur de luktade av otvättat barn, men jag minns hur vidriga de i övrigt var. 

Jag och min syster tvättades några gånger per sommar på husets lilla terrass med vatten som värmdes på gasspisen.

Jag minns också att vi åt burknypotatis som smakade konserveringsmedel. ”Den är precis lika bra som färsk potatis”, brukade min mamma säga. Hon hade någonstans anammat en för finlandssvenskar typisk anti-elitism. Den hade säkert att göra med mina föräldrars vänsterengagemang, men antagligen också med tidsandan mera allmänt på 1970-talet. Enligt min mamma var billiga alternativ alltid minst lika bra som dyra. 

Många av mina klasskamrater hade träningskläder av märket Adidas. Ni vet skorna, byxorna, rockarna med de tre ränderna. Jag ville också ha träningskläder att använda i skolgymnastiken. Min mamma hittade ett billigt alternativ på lågprisvaruhuset Anttila: i Kina tillverkade byxor och rock. De var klarblåa och istället för tre ränder hade de sex. Kanske var de dubbelt så bra som Adidas? Problemet var bara att byxorna satt väldigt illa på mig. Baktill hade de formen av en stor hängande påse. Ingen i min familj kunde sy, men min mamma försökte ändå snällt nog sy in byxorna. Det blev inte riktigt som tänkt. Istället för påse hade byxorna efter det en tygboll stor som ett äpple där bak. Så det var inte så konstigt att jag aldrig täcktes använda de kinesiska träningskläderna. Och jag fick aldrig någonting tillverkat av Adidas, principerna höll.

De kinesiska byxorna satt väldigt illa på mig. Baktill hade de formen av en stor hängande påse.

När jag blev vuxen föll principerna. I dag köper jag alldeles för dyra skjortor, för dyra byxor, för dyra skor, för dyra allting. Och så som principer överlag så är också den principen ohållbar. För någonstans hade min mamma ändå lite rätt, inte heller dyrt är garanti för kvalitet.

_______

Peter Mickwitz (f. 1964) är poet och essäist. Hans senaste diktsamlingar är Bo i ett hus som ligger i mörkret (Förlaget 2021) och Solen går ner det verkar omöjligt (Förlaget 2019). Fler av Peters kolumner hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto: Nicoló Canu)

Peter Mickwitz: ”Att vinna hjälper ingen”

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz: Middag på slottet

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz: Blinkfyren och den finlandssvenska fascismen

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz: Moralism – en hobby för alla

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz: Musik till ‘Bo i ett hus som ligger i …

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz: Konsten att dela ut stipendier

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz: Våra primitiva sinnen kan aldrig förstå …

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz: Hur mina barn uppfostrar mig

Peter Mickwitz