Peter Törnroth: Att våga hoppas skiljer Sverige från Finland

Caesar hade säkert nytta av sin slav, men ingen behövde påminna Mannerheim om att han var dödlig. Bara den som utgår från kommande segrar behöver bli påmind om att motsatsen är möjlig.

Finländare kallar ibland svenskar mer eller mindre kärleksfullt för Alexander Lukas, han med oförtjänt tur. Jag vet inte om det gäller lika utbrett längre, Laura Klingberg skrev på samma plattform nyligen förtjänstfullt om hur tiderna förändras, men kopplingen till Kalle Ankas kusin missar två saker. Dels att den figur i Ankeborg som bäst representerar svenskar knappast skulle klä sig i fluga, men desto viktigare, att tur inte är det som bäst förklarar svenska framgångar. De förklaras av hopp – och hopp vet finländare helt enkelt inte hur det ser ut.

Så har det åtminstone varit tills nu. När Finland skrinnar hem sitt andra raka VM-guld är det förstås inte för att Finland likt Ingmar Stenmark har tränat till sig mer tur än tidigare, det är verkligen varken kunnande eller muskler som har saknats. Nej, det är hoppet som har angripit dem. Hoppet, inte tron, för tro är alldeles för arrogant. Hopp däremot är den sista ingrediensen i trolldrycken som sänder också finska fotbollslandslag till EM-turneringar.

Det är förstås inte så att Finland aldrig tidigare har rönt framgångar. I en enkel undersökning bland utsocknes jag såg på en social plattform häromdagen röstades Nokia fram som det mest förknippade med Finland, och det gick ju ett tag okej för dem. Men inte ens på toppen, vågar jag påstå, tog man evig framgång för given. När företaget väl föll var det en bekräftelse, inte en besvikelse.

Med detta som fond ser jag smått lakoniskt på hur svenskar under sista åren har börjat blicka österut med nyvaken beundran. Något gör grannen rätt. Var det inte Sverige som borde ha varit först med en ung, dynamisk, kvinnlig statsminister? Ett försvar har de också. Mat i bodarna. Kanske är det finländska exemplet något att ta efter?

Vad den tanken dock förbiser är inte det säreget finländska, utan det säreget svenska. Modernitet, denna svenska nationalgren, är också förenat med hopp. Det är inte frånvaron av arbete eller funktion. Det är frånvaron av rädsla för hot. Även det sämsta scenariot är hanterbart, det blir nog bra, och hoppet gör att man vågar. Priset betalas först den dagen hoten börjar bli omöjliga att ignorera. Kanske aldrig.

En av de bästa beskrivningarna av den här motsättningen finner man i Mikael Niemis Populärmusik från Vittula där den skånske läraren Greger, inflyttad till den lilla halvfinska våtmarken, lyckas göra alla irriterade med sitt mantra ”Det kan gå”. Har ni hört så dumt? Det halvfulla glaset i all sin glans. Filmversionen är för övrigt en av Björn Kjellmans finaste stunder.

Det saknas inte fler exempel. År 2000 gick Fazer och Cloetta ihop. För den oinitierade kunde det se ut som två extremt olika företag, men även för den aldrig så insatte blev det snabbt tydligt att det förhöll sig så. ”Go o glad, Kexchoklad” är en slogan som ingen finländare skulle ta i med tång. Choklad är allvar och äts bäst med värdighet. Världen må infantiliseras, svenska företag kan kränga billighet till den globala byn, Joe Biden fistbumpar prins Muhammed bin Salman, men den finländska republikens president kommer även fortsättningsvis skaka hand med samtliga gäster på sin årliga bal.

Jag är inte säker på att mina medrikssvenskar tycker att jag är rättvis här, även om Horace Engdahl nog skulle nicka instämmande om att Fazer är Marabou för vuxna. Kanske är det så enkelt att monarkin fungerar som vuxen självbild men den är, om jag får häda, inte på riktigt. Även konungen blir av folket ständigt påmind om att han är dödlig. Segrarens vagn hyser alltid en slav. Annars skulle vi svenskar bli outhärdliga. Som Alexander Lukas. Utan fluga.

___________

Peter Törnroth (f. 1978) är ny FRLGT-kolumnist. När han inte jobbar med digitala lösningar ägnar han sig åt musik och karriären som halvprofessionell pappaskämtare och ordlekare på Twitter. Uppvuxen i Solna men bosatt i Helsingfors sedan 2004. (Foto:

   

Laura Klingberg: När Sverige upptäckte Finland

Laura Klingberg

Janne Strang: Vi behöver nya nationalskalder

Janne Strang

Elin Willows: Att inte göra det förväntade

Elin Willows

Laura Klingberg: Utseendefixerade Sverige

Laura Klingberg

Ur Bombträdgården: Barnbåten S/S Arcturus

Mia Franck

Edith Hammar: Karaoke på Homo Line

Edith Hammar

Laura Klingberg: Sverige är inte längre en förebild för …

Laura Klingberg

Janne Strang: Inbördeskrig i finska skogar och afghanska …

Janne Strang

Lars Sund: Vit stork – utdrag ur En morgontrött …

Lars Sund

Janne Strang: Åkerlunds Clark är Putins Ryssland

Janne Strang

Hundarnas historiebok – Finland, en del av Sverige

SuomiFinland

25.90 14.90

Inlandet

Bombträdgården

Tritonus – En skärgårdsberättelse

33.80 19.90

Dröm natten till idag:

Nya namn

av ljuset för ljuset

30.40

Sömnlandet

25.40

Vikingar!

27

Här är alla andra

25.40

Lejon kommer

25.40

Lyser och lågar

Ur mammas mörker. Essäer om sjukdom, diagnoser, omsorg och hur jag blev filosof 

30.40

Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka

30.40

Maja och hennes vänner

Röda rummet

Skugga och svalka

Ni är inte min mamma

Republikens president – Tasavallan presidentti

Myrornas rekordbok

Handbok i klardrömmar

Arvejord

Dürers hare

Sommarboken – jubileumsutgåva

Vetenskapen och förnuftet

Stormsommar

God morgon rymden

23.80

Heiman (pocket)

13.90