Quynh Tran: Ett kapitel ur ’Skugga och svalka’

Quynh Trans debutroman Skugga och svalka har av kritiker beskrivits som ”övertygande” och ”solid”. En frisk fläkt från lilla stora Jakobstad som fortsätter begåva oss med nya, spännande författare. Här bjuder vi på ett kapitel ur boken – varsågod och njut av den lågmält flytande prosan som begeistrat läsarna.

På höstlovet skulle vi besöka Tampere, Má och jag. Hon hade fått låna en bil av en kollega. Vi åkte tidigt en fredag. Hon väckte mig i gryningen. Hieu andades djupt och rytmiskt på andra sidan rummet. Det skulle bli hans första ensamma helg, i veckor hade hon pratat om det.
   Má pratade, alltid i köket, och vi lyssnade: Ingenting att oroa sig över, bara en helg, inget speciellt. Hieu sträckte då på halsen, ögonen sökte sig ut över gårdsplanen, ända till lindarna vid trafikleden där bilarna hördes passera men knappt gick att urskilja genom grenverken. Han hade börjat sitta med rak rygg – överkroppen ett med ryggstödet – och för varje gång vi satt vid matbordet och Má försäkrade oss om att allt skulle gå bra tittade han längre och längre ut, lät blicken vila där ute på fältet och träden med ansiktet helt stilla, utan att blinka, inte ens munnen rörde sig.
   I gryningen, på parkeringen: Más dröjande blick mot vårt sovrumsfönster. Hon startade bilen och vi kröp ut från parkeringen, längs hela kvarteret, ända fram till landsvägen.
   Jag hade tittat i en kartbok. I mitten av linjen som skar tvärs över kartan mellan Jakobstad och Helsingfors låg Tampere.
Más kollegas Ford Focus. Vi karvade oss in i landet, bit för bit. Det var så jag föreställde mig det hela.
   Jag rörde mig fram och tillbaka i baksätet: till vänster för att titta på den mötande trafiken, till höger för att betrakta det underliga, sörjiga landskapet. Sätestyget var mjukt och kallt mot armarna. Má höjde volymen. Det var den första riktiga höstdagen. De rostiga färgerna vällde fram. Jag satt med ansiktet lutat mot fönsterglaset. Trinh Cong Son sjöng om en olycklig kärlek:

som vågorna längtar att smeka stranden söker jag mig till din varma famn

Jag vaknade till Más oväntat ljusa och snabba röst. Solen hade gått upp. Dammet låg stilla i luften. Skratt överallt.
   Bilarna stod prydligt parkerade invid det låga staketet utan- för huset. På gården växte buskar med röda och svarta bär. Vi hade knappt hunnit kliva ur bilen – det puttrade fortfarande under motorhuven – när en man och en kvinna, det var värdparet, skyndade fram och omfamnade oss. Fru Ngoc och herr Chim, ständigt leende, alltid så att tänderna syntes. Fru Ngoc i lång, turkos klänning, herr Chim i knäppt skjorta och runda glasögon som hängde i ett snöre. Då och då tog han av sig glasögonen och tittade på dem snabbt innan han åter place- rade dem långt ned på näsbenet. Má pratade ivrigt om bilresan medan de bar in våra väskor.
   Vi gick över gräsmattan mot huset. Det var ett rött trähus med platt tak. På altanen satt en kortklippt kvinna och en man, livligt samtalande. Mannen log och nickade mot oss, han undrade om det inte var tänkt att moster Tei Tei också skulle komma, och Má svarade att det inte blev så den här gången, att med moster Tei Tei kunde man ju faktiskt aldrig veta.

Fru Ngoc visade oss runt i huset. Lätta steg över det knarrande golvet: badrummet, bastun – de turkosa ärmarna hängde i luften – och här är gästrummet som du kanske minns …
   Vi kom till ett städat kök med glasdörr och ett litet fönster som vette mot bakgården. Bakgården, dikesrenen och skogs- gläntan. Där strök de omkring, värdparets barn, syskonparet. Má föste mig då inåt rummet, inte mot dörren utan rakt mot fönstret, som om hon med sina händers lätta grepp om mina skulderblad önskade att jag skulle lyfta och sväva genom det – och jag gled över värdfamiljens släta och av fukten glansiga gräsmatta, mot det lekande syskonparet. Bakom mig hördes fru Ngocs stämma, bortvänd, redan avlägsen: Bara plocka un­ dan lite, sen kan vi börja.
   Syskonparet ropade mig till sig. De rusade in i den höga, rymliga lunden, storasyster Thu följd av lillebror Xuan. En gång vände han sig om för att se ifall jag följde efter, en enda gång, mitt i språnget vände han sig om och tittade på mig med sina gröna ögon. Gröna ögon. Ett jadesmyckes färger.
   Det blev en livlig dag. En enorm iver hos syskonparet. De tog mig till stenen: en massiv, mossbeklädd sten som i dung- ens täta grönska reste sig framför en som från ingenstans, vass och knölig på sidorna, slät ovanpå. Vi klättrade upp och hade utsikt över grusvägen och rågfältet som sträckte sig ända bort till stans höga cementbyggen. Vi låg på rygg och läste serie- tidningar. Stadstrafikens mullranden långt bortifrån, som ut- dragna, dova skall.
   Det var molnigt, inte särskilt varmt, men när vägarbetarna dök upp och satte i gång de gnisslande maskinerna – asfaltsångorna suddade ut alla färger och förvandlade varningsskyltarna, uniformerna och grenverken till ett enda virrvarr – började jag fnittra. Det gick inte att kontrollera. Jag klättrade ned och rusade hela vägen till huset, skyndade in i syskonparets sovrum där jag bytte om till mina nya bomullsshorts för att sedan rusa tillbaka ut till stenen. Vi låg och läste till sent på kvällen. Vägarbetarna avlägsnade sig. Inte förrän fru Ngoc ropade in oss till middag gick det upp för mig vad jag hade sett utspela sig under den korta tid då jag bytte om.

De hade suttit vid det runda bordet i salongen. Má hade fört en cigarett till munnen. Hon satt där med korten i sin hand. Hennes bekymrade min, den rynkade näsan vid det första blosset, hennes blick; allas uppmärksamhet koncentrerad på de mönstrade spelkorten i plast. Radion stod på, tv:n stod på, men allt var tyst och i mitten av bordet reste sig en slarvigt konstruerad hög av sedlar i olika färger. Má spelade ensam, fru Ngoc och herr Chim spelade tillsammans, herr Tèo spelade ensam, och så hon som hade mött oss på altanen tidigare; den yngre kvinnan med solglasögon som jag tyckte mig känna igen men först nästa dag kom att inse var Lan Pham.
   Spelet gick ut på att man utifrån tretton kort skulle bilda tre kombinationer – bestående av fem, fem respektive tre kort – enligt pokerns principer. Sedan visades händerna och med det omgångens vinnare och förlorare. Om och om igen. Ibland bytte fru Ngoc och herr Chim av varandra för en stunds vila. De andra spelade natten igenom.
   Gröna ögon! Det var dem jag såg för min inre syn när jag låg på madrassen i syskonparets sovrum, på golvet intill deras våningssäng, och försökte somna till ljuden på andra sidan väggen: stolar som skrapade mot golvet, vattenkokaren, vassa viskningar.

Efter en förmiddag i skogen tillsammans med syskonparet – vi hade sprungit på den nästan färdiglagda asfalten, över till rågfältet – satte jag mig hos Má. Hon höll i korten med den ena handen och strök mig över håret med den andra, tills hon kom på det: hon bröt upp kåken som blev del av en stege, offrade de höga paren för färg. Hennes naglar längs min nacke, en hand kupad över örat. Jag lutade mig mot hennes axel. Till höger om oss, närmast fönstret, satt Lan Pham med sina runda glasögon och sitt korta, stripiga hår. Det var verkligen hon. Hon hade fått enkla kort, inte nödvändigtvis bra men i alla fall inte såda- na som krävde svåra beslut. I väntan på de andra vinglade hon rastlöst på stolen, tittade ut över gårdsplanen och parkeringen. Det var som om hon redan längtade till nästa cigarettpaus, till att än en gång få ta på sig sina röda, hjärtformade solglasögon. Hon brukade göra det först av allt, redan i tamburen.
   Herr Tèo satt mitt emot oss. Jag lade märke till hans hand- rörelser: de yviga, beniga fingrarna i ett ständigt flöde – händerna som maneter under vatten – och så var han färdig med sina kort. Jag tittade på hans fylliga läppar som bredde ut sig när han pratade, tog över minspelet och liksom ersatte, blev hela ansiktet. Han pratade om Japan. Japanska filmer. Det var en av alla hans haranger.
   Herr Chim tog av sig glasögonen. Han gav ifrån sig en harkling, ett knappt märkbart stön, innan han satte på sig dem igen och återgick till att koncentrera sig på korten som fru Ngoc, hans partner i spelet och livet, höll mellan dem. De hade vunnit många omgångar i rad nu. Och de var på väg att vinna igen, på något sätt gick det att ana i tystnaden som hade sänkt sig kring bordet. Mitt i detta lade Má märke till myggbetten på mina ben. Hon spärrade upp ögonen, hon såg förfärad ut. Jag strök med händerna över dem, de färska svullnaderna, röda och ovala; lena, bultande bubblor.

Sista kvällen i Tampere. Jag smög in i badrummet och vred på duschvattnet som jag lät rinna ned från ryggslutet till fötterna, där jag hade skrapat upp flera små sår. Jag stod kvar en lång stund, lät benen domna bort innan jag stängde av, torkade av mig och smög tillbaka till sängs. Jag hörde Xuan viska uppifrån våningssängen. Han gick ut i köket och kom tillbaka med fyra isbitar. Vi satte oss på madrassen på golvet och Xuan lät en isbit smälta över svullnaderna på sin hals. Jag satte mig närmare honom och placerade en isbit på hans panna. Han ryckte till, han blundade och log, ansiktet var stilla, bara munnen rörde sig.
   Det var då jag upptäckte Má, stående i den gläntade dör- ren med händerna hängande framför sig … Som om hon hade fastnat mitt i en rörelse.
   Hon dök upp igen en stund senare, med en aloesalva som hon pressade fram på min hud, rakt från tuben. Med långa drag smorde hon benen och armarna och händerna, sedan nacken, halsen, tills jag vände mitt ansikte mot hennes och slöt ögonen. När hon fortsatte vände jag mig på sidan, demonstrativt, fortfarande blundande. Hon lämnade salvan vid madrassen och smög försiktigt ut ur rummet.
   Syskonparets andetag; de jämna rytmerna slingrade om varandra.
   Lågmälda skratt, skramlande porslin. De skålade där ute.

I bilen på väg hem: de grå molnen låg hoptryckta över den låga himlen. Má såg på mig över axeln. Hennes hår var uppsatt i en lös knut. I hennes blick: någonting glasartat och omåttligt, hela ansiktet var blankt; en glansig hinna ända upp till hår- fästet. Hon pratade med mig, hon försökte: hon undrade om jag trodde att Hieu hade träffat någon flicka medan vi varit borta. Kanske den där Isabella. Eller någon annan … Han var i den åldern, sade hon, man kunde se det på honom. Jag tittade ut genom fönstret och önskade att allt det som skulle komma skulle gå mig förbi.
   De andra hade gått ihop och fuskat, menade hon, konspirerat. Hon fnyste, allt hon sade föregicks av en fnysning. Hon höjde rösten för att genast, innan meningen var avslutad, sänka den igen – hon fnyste till och ryckte med huvudet, hon hånlog, det var som om hon fann det hela fånigt, och innan jag hann säga någonting frågade hon om jag trodde att de där människorna skulle lämna någonting åt slumpen, om jag trodde att det var en lek för dem. Hon tog handen från växelspaken och grävde fram cigarettpaketet ur fickan. Det var märkligt att herr Tèo och Lan Pham kunde hålla sig skärpta, sade hon, låt gå att unga människor inte behöver någon sömn, men att herr Tèo höll en jämn nivå så länge, det kunde hon tycka var märkligt, besynnerligt. Att få för sig något annat vore naivt, sade hon, och det blev tyst.

Genom fönsterrutan såg jag molnen skingras och gå ihop som en smutsig, elastisk lera. Hon vevade ned fönsterrutan och släppte in den fuktiga luften. I vänsterhanden, mellan pekfingret och långfingret, höll hon en cigarett. Hon förde den till munnen och drog in röken och växlade sedan till pincettgreppet – cigaretten mellan tumspets och pekfingerspets, med resterande fingrar spretande i en fjäderlik båge. För min inre syn framträdde då bilden av Má, vid spelbordet, mitt i tystnaden under en spelomgång: hon vände sig mot herr Tèo för att besvara en fråga han ställt tidigare under kvällen, den om huruvida hon trivdes på sitt jobb – en kort, enkel fråga – och hon hade börjat orera om tensider som minskar vattnets ytspänning så att kläderna faktiskt rengörs på djupet, den kollegiala tilliten, deras givmilda chef som hade gått med på att byta ut ventilationssystemet mot att var och en av dem jobbade över i två timmar – två timmar! för ett helt ventilationssystem! – och den friska luften som kom med det, som natt och dag. Och hon fortsatte: Man kunde tro att parfymer gjorda på essentiella oljor – lavendel, apelsinblom, så kallade naturliga parfymer – var att föredra framför konstgjorda sådana, men nej, under inga omständigheter skulle hon skriva under på det. Hon tog varje chans hon fick att använda det klassiska tvättmedlet gjort på kemiskt framställda citronaromer – varför skulle hon inte det? – i labben kan man kontrollera allt: styrka, nyanser, toner, och det klassiska tvättmedlet var klassiskt av goda skäl, vilket majoriteten av kunderna också höll med om. Men … sade hon … För att svara på din frågaJag trivs mycket bra, det känns som att min kompetens värdesätts, förstår du? Spelet stannade upp, det var en sällsynt händelse, allas blickar var vända mot henne, till och med Lan Pham hade satt sig upp och lutat sig framåt på stolen med en nyfiken uppsyn. Má förde en avslagen cigarett mot munnen. Det var pincettgreppet. Hon placerade cigaretten nära mungipan, så att den dinglade åt sidan, och när hon tände den framträdde för ett ögonblick läppstiftets färg och med det en antydan till ett flin.
   Hon bytte till ett sista grepp: handens fem fingrar formade som en fågelnäbb riktad mot munnen. Det var det sista blosset. I den kupade handen brann en lätt glöd som strax skulle kastas ut i den tjocka luften och försvinna med ljudlösa slag mot asfalten.

_______

Quynh Tran (f. 1989) är uppvuxen i Jakobstad, utbildad på Biskops Arnös författarskola och jobbar nu som psykolog i Malmö. Skugga och svalka, som kom ut på Förlaget 2021 är Trans debutroman. Läs mer av Tran i artikeln nedan, och flera utdrag ur Förlagets nya böcker.

Quynh Tran: En sommarvacker dag i Jakobstad

Quynh Tran

Kaj Korkea-aho: Utdrag ur nya romanen Röda rummet

Kaj Korkea-aho

Läs ett utdrag ur Mia Francks ‘Galanterna’

Mia Franck

Elin Willows: Utdrag ur romanen ’Nya namn’

Elin Willows

Läs utdrag ur romanen Bechi – om vådan av att vara mor …

Koko Hubara

Vem är Navalnyj? Läs utdrag ur Anna-Lena Lauréns nya bok

Anna-Lena Laurén

Janne Strang: Lars Vilks liv var konfliktens, hans död …

Janne Strang

Rosanna Fellman: The Battle of Minoritetsidentitet

Rosanna Fellman