Kommer Ryssland att splittras efter Putin?

Den 24 februari i år inledde Ryssland en invasion mot Ukraina. Genom attacken ville Vladimir Putin trygga Moskva och utvidga vad han kallar Den ryska världen, men den hittills misslyckade ”specialoperationen” kan tvärtom leda till att Ryska federationen splittras i sina beståndsdelar, skriver journalisten John Illman.

Kan vi i framtiden komma att se ett självständigt Tjetjenien, Östpreussen eller Tatarstan? Eller kan utvecklingen inom Ryska Federationen som nu kulminerat i kriget mot Ukraina leda till undergång för det totalitära Ryssland, och i slutändan leda till att landet ändrar kurs mot demokrati och rättsstat? Bägge framstår idag som fjärran alternativ, men ligger närmare under ytan än man kanske tror.

Ryssland är ett imperialistiskt rike. Ryssarna har genom århundraden strävat till att erövra områden som tillhört andra folkslag för att införliva dem i Ryssland. Landet skapades under 800-talet ur Kievrus, ett medeltida multietniskt rike dominerat av östslaviska folkslag, men det skulle ta länge innan Ryssland kom att utvecklas till en stormakt. I flera hundra år tvingades man underkasta sig mongolerna, tills horderna på 1400-talet slutligen förlorade kontrollen över dagens västra Ryssland. Nu var det Rysslands tur att börja expandera. Moskva blev landets huvudstad och Ivan IV, bättre känd som Den förskräcklige, kröntes till den första tsaren år 1547.

I 250 år var man underkastade mongolerna, tills horderna i slutet av 1400-talet förlorade kontrollen. Nu var det Rysslands tur att börja expandera.

Med utgångspunkt i Moskva befäste man först närområden som Novgorod och Astrakan, och i mitten av 1700-talet nådde ryska riket redan hela vägen från Alaska till de östligaste delarna av det forna svenska riket, regionerna Karelen och Ingermanland. (Se karta över expansionen här.) Lite senare anföll man Tjetjenien för första gången och i modern tid var som bekant också Finland och de baltiska staterna under olika tidsperioder delar av det ryska imperiet.

Journalisten Pavel Petrov, bosatt i Finland men härstammande från Ryssland, uppfattar också Ryssland som ett imperialistiskt rike. Enligt Petrov har den ryska imperialismen alltid handlat om att införliva olika folk som anses behöva ordning. Ryska federationens politik förenar i sig både imperialistiska och nationalistiska tendenser och Kreml föredrar att man talar om Rysslands multinationella folk; ryssländare eller rossijane (россияне). Den östslaviska majoritetsbefolkningen ryssar eller russkije (русские) bildar därmed ett av landets flera hundratals folkslag.

Det vi idag kallar Ryssland består av sju federala distrikt, tjugoen delrepubliker, sex territorier (kraj), fyrtionio län (oblast), två federala städer, ett autonomt län och fyra autonoma distrikt. Ryssland ockuperar dessutom Krim-halvön och Donbassregionen i Ukraina sedan år 2014. Landet är minst sagt mångskiftande sett till den administrativa uppdelningen.

Det vi kallar Ryssland består av sju federala distrikt, tjugoen delrepubliker, sex territorier, fyrtionio län, två federala städer, ett autonomt län och fyra autonoma distrikt.

På mindre än hundra år har det ryska riket två gånger splittrats upp i ett gytter av geografiska och administrativa områden. Tsarryssland upplöstes efter bolsjevikrevolutionen 1917 och arvtagaren Sovjetunionen kollapsade 1991, en händelse vars sociala effekter bland annat författaren och journalisten Masha Gessen skildrat ingående i sin bok Framtiden är historia (2017). Vid sönderfallet delades Sovjetunionen upp i femton självständiga stater: Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Estland, Georgien, Kazakstan, Kirgizistan, Lettland, Litauen, Moldavien, Ryssland, Tadjikistan, Turkmenistan, Ukraina och Uzbekistan. Av dessa är de tre baltiska staterna idag medlemmar i både EU och NATO.

Det brukar sägas att ryska imperiets fall började med förlusten i Krimkriget 1853–56, och Sovjetunionens med den misslyckade invasionen av Afghanistan 1979–89. Man kan därför föreställa sig att en utveckling mot en ny rysk upplösning kan aktualiseras om Putins invasion av Ukraina inte går som föresatt. Dessutom har västvärlden ålagt Ryssland oerhörda ekonomiska sanktioner, och en kraftig lågkonjunktur med BNP-ras på upp till femton procent förväntas redan i år.

Den stora frågan är huruvida sanktionerna och krigsolyckan kommer att få den ryska befolkningen att rikta sitt missnöje mot Putin eller om den hale diktatorn, såsom hittills, lyckas skjuta skulden för motgångarna på onda västmakter, lokala guvernörer och inkompetenta generaler. Om inte, är det inte otänkbart att ett maktskifte kan äga rum i Kreml eller att vissa regioner – medan militären är upptagen i Ukraina – griper chansen att bryta sig loss från Ryssland för att forma sin egen framtid, oberoende av Moskva. 

Det är inte otänkbart att vissa regioner i skuggan av Ukraina planerar att bryta sig loss från Ryssland för att forma sin egen framtid, oberoende av Moskva. 

Det är samtidigt klart att en utbrytning ur Ryssland med Putin vid makten vore mycket svår att förverkliga. På 1990-talet försökte Tjetjenien bli självständigt efter Sovjetunionens sönderfall. Tjetjenerna argumenterade att eftersom de baltiska länderna fick sin självständighet, borde också de få bli oberoende av Ryssland. Men i och med att Tjetjenien inte var en sovjetrepublik utan en delrepublik inom den ryska sovjetrepubliken fick det tjetjenska önskemålet inte gehör hos Boris Jeltsin, Rysslands första president, som också hävdade att Tjetjenien inte skulle klara sig som en självständig stat. I december 1994 inledde ryska armén de beryktade bombningarna av huvudstaden Groznyj.

Pavel Petrov anser att en upplösning av Ryssland är en fullt möjlig framtidsutsikt, eventuellt är en splittring rentav ofrånkomlig – till och med i en relativt nära framtid. Petrov säger att kriget redan har satt i gång vad han kallar ”Storrysslands” upplösning på det mentala planet. På grund av det ukrainska motståndet har till och med ryska nationalister börjat ge upp idén om ”återföreningen mellan brödrafolken”. Områden i Ukraina som tidigare betraktats som delar av Ryssland erkänns nu allt bredare som tillhörande Ukraina.

En fullständig upplösning av Ryssland är förstås ett hypotetiskt scenario, även om det idag framstår som mer något sannolikt än för tio år sedan. Mycket måste ske innan specifika geografiska och administrativa områden faktiskt bryter sig loss från Ryssland. Putin verkar tills vidare sitta rätt säkert vid makten i Kreml och den stora majoriteten av det ryska folket vågar inte utmana honom, även om många skulle vilja det. Oppositionen har fördrivits ur landet och dess främsta ledare Aleksej Navalnyj dömdes nyligen till nio års fängelse på godtyckliga grunder.

Kriget mot Ukraina har redan satt i gång en upplösning av Storryssland på det mentala planet.

Tjetjenien, som faktiskt efter kriget 1994–96 var oberoende av Kreml fram till 1999, styrs idag av Ramzan Kadyrov med järnhand. Han har skapat ett skräckvälde i regionen. Tjetjenien har under de senaste terttio åren förvandlats från en anti-rysk region till en som står väldigt nära Kreml. Kadyrov agerar som Putin och är beroende av honom. Bland annat den oppositionella politikern Ilja Jasjin anser att Kadyrov är ett hot mot säkerheten i landet, skriver bland annat Wall Street Journal. Med Putin och Kadyrov vid makten i Kreml respektive Groznyj är det klart att åtminstone Tjetjenien inte kommer att vara bland de första att försöka lösgöra sig från Ryssland. 

En ytterligare faktor som gör det svårt för regioner att bryta sig loss är att Ryska federationen styrs mycket centralt från Moskva och i många av landets regioner är ryssarna, russkije, den största etniska folkgruppen. Men det finns också delrepubliker i vilka det regionala etniska folkslaget är i majoritet, bland dessa kan nämnas Tatarstan, Ingusjien, Nordossetien – och Tjejtjenien. De kaukasiska republikerna har de bästa geopolitiska förutsättningarna att bryta sig loss från Ryssland, eftersom de gränsar till redan självständiga stater som Georgien och Azerbajdzjan. Masha Gessen lyfter i sin bok fram hur också Jakutien i norra Sibirien försökte uppnå självständighet efter Sovjetunionens sönderfall. I Jakutien finns stora naturtillgångar och den etniska turkiskt besläktade majoritetsbefolkningen har nära kontakt till länder med turkisk befolkning.

Även Petrov omfattar uppfattningen att regioner som befinner sig i periferin av det ryska imperiet har de största möjligheterna att bryta sig loss. Han nämner den ryska enklaven Kaliningrad (tidigare tyska Königsberg och provinsen Ostpreussen), som är belägen mellan Litauen och Polen, som en region som kunde tänkas vilja bryta sig loss från Ryssland. Han säger att en allvarlig politisk kris skulle kunna medföra att en självständighetsförklaring rentav vore nödvändig ifall enklaven vill förhindra att den blir införlivad i någon av grannstaterna. Enligt Petrov verkar det dessutom bland invånarna finnas vissa sympatier och intressen för områdets tysk-preussiska förflutna. Ifall detta högst spekulativa utvecklingsscenario skulle förverkligas, skulle således ett Östpreussen kunna återuppstå på Europas karta som en rysk utbrytarrepublik.

I den ryska enklaven Kaliningrad finns sympatier för områdets tyska förflutna – kommer vi att se det gamla Östpreussen återuppstå?

Petrov lyfter också upp att det i vissa områden vid Stilla havet, i synnerhet i regionen Chabarovsk kraj, där protester mot Putinregimen ägt rum de senaste åren, förefaller finnas ett visst intresse för självständighet. Regionen gränsar till Manchuriet i Kina och har en historia av både olydnad och självständighetssträvan i förhållande till Moskva.

Gessen beskriver i sin bok Putins totalitära styre. Putin såg med sorg hur Sovjetunionen upplöstes och hans dröm är att skapa ett nytt stort rike med säte i Moskva, som skulle förena  östslaviska folkslag – också sådana som förekommer utanför den ryska gränsen, men inom den ryska intressesfären. Under det ryska inbördeskriget åren 1917–22 gjorde den etniskt ukrainska majoriteten försök att upprätta en självständig stat på dess område, det så kallade Gröna Ukraina.

Istället för att bilda självständiga stater kan regioner också tänkas förenas med redan existerande länder, som Kazakstan och Mongoliet. Enligt uppgifter i lokala medier i den sibiriska regionen Burjatien förs diskussioner om huruvida regionen borde förenas med Mongoliet. Den statliga kazakstanska nyhetsbyrån Kazimform uppgav å sin sida år 2017 att det hade förts diskussioner om att införliva staden Orenburg med omnejd med Kazakstan. Området ligger drygt 130 kilometer norr om landet. 

I den sibiriska regionen Burjatien förs redan diskussioner om huruvida man borde förenas med Mongoliet.

Klart är att Ryssland måste bli mer demokratiskt och rättsbaserat för att ha en ljusare framtid. Men tidigare i historien fanns det i själva verket vissa starkt demokratiska inslag i det ryska samhället. Den finlandssvenska författaren Anders Mård som länge bott i S:t Petersburg berättar i sin bok Vägen heter Ryssland om staden Novgorods – drygt 270 kilometer öster om Estland – demokratiska arv. Staden hade visserligen en furste men det var enligt Mård ändå folket i staden som hade den verkliga makten. Handelsmän hade kontakter med Hansaförbundet och svenskar – novgorodborna influerades därigenom av västerländskt tänkande. Annorlunda var det med områden i Ryssland som låg mer fjärran från Europa.

Mård lyfter också fram att det bland det ryska folket finns en tro och uppfattning om att Ryssland och det ryska samhället är överlägset andra samhällen, trots problem som till exempel korruption och diskriminering av oppositionella. För att Ryssland ska utvecklas i riktning mot en demokrati konstaterar Pavel Petrov att landet måste ändras i grunden. Till det hör att man slopar det synnerligen centraliserade styrningssättet med en stark president med så gott som all makt koncentrerad till sig.

Petrov nämner också ett alternativt framtidsscenario i vilket Ryssland blir en verklig delstatsfederation. Det här skulle innebära en högre grad av autonomi för regionerna och robusta maktspärrar gentemot centralmakten i Moskva – eller varför inte en helt ny huvudstad? Aleksej Navalnyj har nämnt Kanada och Australien som förebilder för federalism. Båda är stora länder med en dominerande etnisk grupp och en problematisk historia i fråga om hur staten behandlat sina nationella minoriteter och ursprungsbefolkningar. Demokratisk utveckling i Ryssland förutsätter att ryssarna ger upp sina drömmar om ett imperium – även innanför de nuvarande statsgränserna.

Demokratisk utveckling i Ryssland förutsätter att ryssarna ger upp sina drömmar om ett imperium.

Hur det går återstår att se. Vänder sig Putins inre krets mot honom och avsätter honom från makten, vilket det finns förebilder för i den ryska historien? Har regionerna och republikerna tillräckligt starka ekonomiska och militära förutsättningar, samt sociala och kulturella intressen att faktiskt göra slag i saken och bryta sig ur Ryssland för att bli självständiga stater? Och vågar man i så fall göra det. När Putin en dag, som kommer att komma förr eller senare, inte längre regerar, är det sannolikt att de auktoritära strukturer man byggt upp kommer i upplösning, och många på olika håll i det ryska samhället ser en chans att agera. Huruvida det också innebär en exodus av delrepubliker har kriget i Ukraina gjort mer sannolikt än vad det har varit på länge.

____________

John Illman är finlandssvensk fri journalist med särskilt intresse för Asien, Eurasien och Mellanöstern. Läs mer av John och våra andra kolumnister nedan och på FRLGT.

Ryssland, kriget, historien – tio boktips

Förlaget

Anders Mård: Ryssland siktar på Zegerdagen

Anders Mård

Vem är Navalnyj? Läs utdrag ur Anna-Lena Lauréns nya bok

Anna-Lena Laurén

John Illman: Hongkongs sak är vår

John Illman

Nataliya Teramae: Hur vi fostrade en diktator

Förlaget

Anders Mård: Nollpunkt

Anders Mård

Janne Strang: I väntan på ryska revolutionen

Janne Strang

Andrej Kurkov: ”Putin dog den 24 februari 2022. Han vet …

Janne Strang

Anders Mård: Den sista människan

Anders Mård

Med ett snett grin på blodiga läppar går historien igen

Janne Strang

Vägen heter Ryssland

25.90 15.90

Sammetsdiktaturen

Maja och hennes vänner

Glöm bort din saknad 

Sista tåget till Moskva

om er mamma & om mig 

Republikens president – Tasavallan presidentti

Kroppens kalligrafi 

Äldre män

Karmakoma 

När farmor flög 

Sommarboken – jubileumsutgåva

Alla mina katastrofer

Demokratins öde

23.90 14.90

Det orientaliska rummet

Tove mot fascism – t-skjorta

25

Farans år 1948

27.90 15.90

Över branten Bröder i krig 1917–1918

30.90

Vid dödens portar

Bombträdgården

Sista striden

solen går ner det verkar omöjligt

Potsdamer Platz – En dikt

Bo i ett hus som ligger i mörkret