Sofia Elie: En slags början?

”Hej Janne, här kommer nyaste kolumnen. Ville igen pröva på något nytt. Bakgrunden är att jag försöker skriva på bok nr 2 men också att jag börjat och avslutat ca 10 självständiga texter vart efter. Söker bidrag och får inget. Vågar inte söka. Får en idé, blir ivrig, får hybris, men tappar sen ork och självförtroende. Tänkte att jag skulle utmana mig själv lite och publicera en slags början på en längre skönlitterär text som jag rullat på fram och tillbaka de senaste åren. Att bara våga skriva skönlitterärt och komma till ett stadie där det känns bra att vara i texten. Så kändes det nu när jag tog tag i en text som jag återkommit till det senaste året. Funkar den som kolumn?” 

1 Minnesbilden under vattnet av ljuset ovanför mig. Hålet i isen har fastnat för evigt på min näthinna.

Så börjar din fars memoarer. Så kunde allas era memoarer börja.

Ni har alla ett minne av att nästan drunkna. Alla hans barn, inklusive du, och båda av hans före detta fruar. Även mamman till den senare av dem, din mormor. Din far har en teori om att allt upprepar sig. Det är grundfrågan i hans memoarer, som han söker svar till och i slutet bekräftar. Arv är ingen slump.

Ibland upprepar sig hans liv på sätt som han själv knappt märker. Som nu, när du är hemma efter ett halvår och han möter dig på tågstationen. Det är inte tågstationen eller återseendet i sig, inte att du igen återvänder och att det igen är just han som möter dig på en station eller hållplats. Det är oron. Den lägger sig över dig när han inte stiger ur bilen när du kommer. Som en markering av något slag, att sitta kvar. Det är hans röst som lät irriterad när han ringde och frågade varför det dröjer, varför du drar ut på din vistelse där borta, varför du inte bara kommer hem som planerat. Hans sätt att säga att du känns lite okoncentrerad. Ett o som betonas i okoncentrerad. En annan bok, den första du gav ut, börjar också med en man och bokstaven o. Det är ren slump, eller kanske ett ode till all längtan.

Det är tillfälligt vattenstopp den dagen, uppriven asfalt. Det är en märklig känsla; muskelminnet av en fungerande vattenkran och hur det minnet rubbas när den plötsligt inte fyller sin funktion, när trycket inte strömmar ur kranen. Du glömmer fort och bara några minuter senare drar du på kranen igen, blir överraskad igen, stel en liten stund igen. Som att det är dina muskler som sviker, inte kranen.

I köket står ett runt matbord som blir ditt att jobba vid. Synen över granngårdarna genom fönstret, pånytt planterad mark, gul av torka. När din far borstar tänderna antecknar du att det är så länge sen du hört det ljudet att du liksom stannar upp och bara lyssnar på det. Varför han gör det nu, på dagen, vet du inte. Han har alltid vaknat först och lagt sig sist så det är inget bekant ljud för dig. Rödlök, säger han när han ser att du tittar på honom.

2 Din far tejpar upp kartongpapp på väggarna. Innanför det tjocka papperet klistrar han blanka A4-ark som han delat upp i stycken och kapitel. Hans hår är vitare än ditt nu, bara på några år har det vänt från mörkt till ljust. Du minns den mörka färgen lika väl som du uppfattar den ljusa nu. Båda känns rätt, han förblir sig själv.

Han har börjat på en ny bok. Du med, men bara till få har du sagt att den ska handla om honom.

Till de flesta som frågat om det kommer en ny bok har du förklarat att du jobbar på en roman om en dysfunktionell familj, om en dotter som skriver och om en far som är gammal. I boken förlorar en av familjemedlemmarna långsamt sin hörsel, säger du, då skrattar alltid den du talar med. Du förklarar att texten egentligen handlar om ljud, om vatten, om sommar. Sen stryker du det där med sommaren, somrar passerar så fort. Boken om din far måste handla om alla årstider.

Du antecknar orden böljande och skur.

En vän till dig säger att det är en morbid och nästan kränkande handling att medvetet observera och dokumentera en levande människa för att kunna minnas den efter sin död. Att skåda den i syfte att arkivera och ha kvar för sin egen skull, att inte ta tag i diskussioner, diskutera, utan hellre bara lyssna och banda in. Kanske, säger du, men du kommer inte ifrån det, och du skäms heller inte. Din far har varit döende länge. Han beställer små marmorstatyer till sin släktgrav och skickar sen bilder på den dekorerade gravstenen, statyn fastspikad, skriver färdig etta! som bildtext i sms:et. Han är inte rädd för att dö. Han är beredd, och det ska du också vara.

____________

Sofia Elie (f. 1991) är författare, litteraturvetare och regelbunden kolumnist för FRLGT. Hon debuterade 2021 med romanen En gång kände jag. (Foto: Armin Lotfi)