Sofia Elie: Kroppens kunskap om kriget

Det är svårt att tänka på något annat än krig just nu.

Jag vill förstå men förstår inte. Och när nyheterna blir för fyrkantiga, för begreppsliga, när det inte går att ta in fler förklaringar, teorier, strategiska utlägg, söker jag mig till det kroppsliga. Om och om läser jag en skärmdump som forskaren och konsthistorikern Asia Bazdyrieva lagt ut på sitt instagramkonto den tjugofjärde februari 2022. Skrivet i anteckningen står: 5 a:m. Woke up to the sound of explosion. Don’t know what to do. I’m shaking so badly; it’s hard to type this in.

Min vän som bor (eller bodde? Bor man på en plats man flytt ifrån? Har man ett hem om det bombats sönder?) i Kiev, skrev också först om ljuden, om sirenerna, när vi hade kontakt den där morgonen. Jag är inne på hennes kanaler många gånger om dagen. Hon dm:ar mig i etapper: hon överväger att fly staden, men trafiken ut är trång; hon bestämmer sig för att fly med sin familj, de sover utanför staden mitt i ingenstans; de fortsätter mot väst, men det är brist på bensin i hela landet; väl vid gränsen är kön till Polen hopplöst lång, hon behöver en ny plan.

… de fortsätter mot väst, men det är brist på bensin i hela landet; väl vid gränsen är kön till Polen hopplöst lång, hon behöver en ny plan.

Det är hjärtskärande, samtidigt som det också känns viktig och värdefullt att ta del av, och jag skäms lite över min enorma förtvivlan gentemot situationen i Ukraina, att jag inte alltid gått omkring med den här akuta hopplösheten – människor drabbas av krig, är på flykt, på så många ställen hela tiden.

Jag hade aldrig uppfattat hur unik min uppväxt var jämfört med mina svenska jämnåriga innan jag flyttade till Sverige, nämligen att så många av oss finländare har mor- och farföräldrar som i första hand upplevt kriget. Oavsett om man träffat dem eller inte, oavsett om man fått höra deras berättelser, har de allra flesta av oss självupplevda krigserfarenheter bara två generationer bort.

Något år sedan fick jag läsa brev som min pappas farmor skrivit. Den sextonde oktober 1939 skriver hon från ett Helsingfors i beredskap: ”Här mår vi nog bra, fast vi har varit litet i spänning vad som är i görningen. Tills dato har allt gått sin vanliga gång och inte har vi ännu tänkt rymma fältet, fast det nog har evakuerats folk härifrån huset, så det syns knappast någon mera på gården. […] Vi har limmat papper på vårt fönster som gallergrindar. Här i vår våning är vi allena. När det var mörkläggning var det nog kusligt.”

Min gammelfarmor Ida hade, trots att ”alla barn är bortförda och kvinnorna har fått gasmasker”, bestämt sig för att avvakta situationen och bli kvar i sitt hem.

Min gammelfarmor Ida har, trots att ”alla barn är bortförda och kvinnorna har fått gasmasker”, alltså bestämt sig för att avvakta situationen och bli kvar i sitt hem. ”Arbete finns det och förtjänst bör de ha, så varför skulle jag då lämna dem här allena och sedan vara orolig var jag än vore? Blir det tvång att fara bort, då måste jag väl också fly? […] Vi får ju köpa mat, fastän inga landsbor har varit på torget de sista dagarna. Först fick de ju inte bensin till sina bilar och då kom de med sina hästar till torget, men så tog man också bort hästarna till militären och nu tar man allt i matväg också av bönderna. Så länge de har varor i hallarna får vi ännu mat, men i lördags var det mestadels stängt även där.” Hon avslutar brevet med att skriva: ”Ps. Folk tror att skyddsgravarna som de gräver, är massgravar. Här på Sandvikstorget blir det utanför Polytekniska huset”.

I mitten av november skriver hon: ”Det är såna vallgravar på ömse sidor om vägen dit ut och så har de gjort en 7 m hög fästning ännu för sej under vägen. Ja stan ser så dyster ut med sandsäckar och vallgravar lite varstans. Hoppas allt reder ut sej?”

Människor som upplevt krig har en kunskap som andra inte har, en slags kroppens kunskap.

Jag kan inte alla koder, frågar min pappa, varför har man sandsäckar överallt? Varför limmade man papper på alla fönster?
Min gammelfarmor dör bara några månader efter sitt sista brev i november, men hinner innan det uppleva skakningarna när Helsingfors till slut bombas.

Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj skriver i sin fantastiska bok Kriget har inget kvinnligt ansikte att människor som upplevt krig har en kunskap som andra inte har. Självklart måste det stämma. Jag tolkar Aleksijevitjs kunskap som en slags kroppens kunskap – intuitiv och känslodriven, en överlevnadskunskap, en beredskap, en handling och tiotusen aktiva och mindre aktiva val. Det är en kunskap som vi, såklart, innerligt hoppas att vi aldrig behöver inneha, men ändå vill vi in, försöka förstå, komma nära. Så jag går in på Asia Bazdyrievas konto igen, läser en bild på en anteckning skriven för två dagar sen: 8:56 a.m. I’m exhausted and very scared.

Svetlana Aleksijevitš storhet ligger i att hon inte, enligt sina egna ord, skriver om kriget, utan om människan i kriget: ”Jag skriver inte om krigets historia, utan om känslornas historia”. Det är ingen ny tanke att det privata är politiskt, att varje kropp bär på en berättelse. Mitt i krisen har vi nu chansen att lyssna på dem som har kunskap att förmedla, ork att formulera.

____________

Sofia Elie är författare, litteraturvetare och kolumnist. Hennes debutroman En gång kände jag utkom på Förlaget 2021. (Foto: Aimee Vogelsang)

 

Sofia Elie: Sex tankar om sanning och fiktion

Sofia Elie

Sofia Elie: Halva Europa består av killar som dumpat mig

Sofia Elie

”Blixtra till om det behövs” – Eino Leinos …

Janne Strang

Anders Mård: Nollpunkt

Anders Mård

Laura Klingberg: Utseendefixerade Sverige

Laura Klingberg

Med ett snett grin på blodiga läppar går historien igen

Janne Strang

Janne Strang: Låt mig inte välja vapen

Janne Strang

John Illman: Svalorna flyger lågt över Taiwan

John Illman