Sofia Elie: Min monstera kommer att överleva Putin

Jag har en kolumn att skriva och bollar mellan tankar:
Varför vi fortsätter läsa och skriva;
Varför vi fortsätter vara empatiska;
Varför vi fortsätter dras till det som är vackert
trots att världen står i brand?

I brist på fokus, synvinklar, saker att säga, fick jag syn på Olivia Laings essäsamling Funny Weather. Art in an Emergency i bokhyllan. Det är lätt att nu fastna för en text som bland annat ställer frågan ”What’s the relationship between art and disaster?”

I en av essäerna, Paradise från 2018, återberättar hon en scen som Virginia Woolf dokumenterat i sina dagböcker. Året är 1939 och Woolf hör Hitler prata i radion. Hennes man Leonard är ute i trädgården, varifrån han ropar ”I shan’t come in”, och tillägger: ”I’m planting iris, and they will be flowering long after he is dead.”

Trädgårdsskötsel är en antites till sociala medier.

Laing tar upp exemplet när hon skriver om hur trädgårdsarbetet placerar människan i en annan slags tid, att handlingen blir en ”antites” för sociala medier. Med sociala medier tänker jag att Laing såklart syftar på det omedelbara, det digitala, det som på många sätt skapar omständigheterna för vår verklighet idag. Genom trädgårdsskötsel blir tiden däremot cirkulär, istället för kronologiskt linjär. ”Some actions don’t bear fruit for decades”, skriver Laing, och menar att trädgårdsarbetet är en tröstande handling. Min terapeut brukar säga att allt har ett pris, och jag tänker att den trösten som Laing pratar om inte heller kommer utan ett pris; långsiktigt trädgårdsarbete ställer onekligen människan inför en viss förlust av kontroll. En sådan väntan kräver inte bara tålamod utan också en förmåga att känna hopp och lita på det som kanske kommer.

Jag söker mig vidare från Laing och snubblar över botanikerna James H. Wandersee och Elisabeth E. Schussler, som skriver om plant blindness, växtblindhet. Det innebär att människor inte lägger märke till växtligheten, trots att växtlighet förekommer överallt runtomkring oss; man upplever växter och växtlighet som något som förekommer i bakgrunden, i periferin bakom mänskligheten och djurriket, trots att just växtligheten är det som skapar förutsättningarna för allt liv.

Att göra åtskillnad mellan flora och fauna på det här sättet kanske kan förklaras genom att människor betraktar sig själva och djuren som aktiva väsen, medan rörligheten hos växter är så långsam i jämförelse att vi lätt uppfattar dem som passiva varelser. Denna passivitet är alltså helt och hållet konstruerad i relation till människans ”hyperaktiva” livsstil, läser jag vidare i en text om växters neurologiska egenskaper (en nisch av botaniken vars relevans många forskare ifrågasätter).

Intresset för växter under pandemin var en direkt följd av att vår hyperaktiva livsstil rubbades.

Det ökade intresset för växter och odling under första vågen av coronapandemin var en direkt följd av att vår hyperaktiva livsstil rubbades. Jag gick själv till Plantagen istället för jobbet en tisdagsförmiddag, med ansiktsmask och handspritluktande händer, och köpte en monstera. Under de senaste två åren har min bror vattnat den, min pappa har vattnat den, min sambo har vattnat den, och visserligen är det överdrivet sentimentalt men jag har blivit fäst vid min monstera, vid tanken att den fortsätter leva trots flyttar och köldskador.

Tillbaka till Laing, som skriver: ”The gardener is not immune to attrition and loss, but is daily confronted by the ongoing good news of fecundity”. En person som sysslar med trädgårdsskötsel besparas inte förluster, men får dagligen också goda nyheter genom att bevittna fortsatt fruktbarhet.

Jag har ännu inte kommit underfund med förhållandet mellan konst och katastrof men tänker nu, efter två år av anpassning, föränderlighet och nyheter att motsatsen till katastrof, åtminstone början på en katastrof när saker ännu är i upplösningstillstånd, är klar; det måste vara kontinuitet. Det syftar ”fruktbarhet” i Laings kontext också på – att kontinuitet är liv. Att värdet av kontinuitet, bemärkelsen av liv, ställs på sin spets under katastrofer. I en värld som brinner mår vi bra av att fokusera på det som frodas och växer, som sträcker sig mot framtiden, hur långsamt det än må gå.

Motsatsen till katastrof är kontinuitet. I en värld som brinner mår vi bra av att fokusera på det som frodas.

Det har skrivits oändligt om odling och trädgårdar ur litterära, psykologiska, filosofiska perspektiv. Jag gör inget nytt här, har inga nyheter att komma med. Kvällen innan kolumnen ska in tänker jag på Leonard Woolf och hans trädgård. Jag googlar att the lifespan of a bearded iris can reach anywhere from five to twenty years. Det känns som Woolfs irisplantor nog hade goda chanser att överleva Hitler.

Jag fortsätter vattna min monstera, låter tiden bli cirkulär. Enligt google kan den leva i fyrtio år till.

____________

Sofia Elie är författare, litteraturvetare och kolumnist. Hennes debutroman En gång kände jag utkom på Förlaget 2021. Läs mer av Sofia och FRLGT:s övriga kolumnister nedan! (Foto: Vlad Kutepov, bildbehandling: Janne Strang)

 

Sofia Elie: Sex tankar om sanning och fiktion

Sofia Elie

Sofia Elie: Halva Europa består av killar som dumpat mig

Sofia Elie

Sofia Elie: Kroppens kunskap om kriget

Sofia Elie

Sofia Elie: Utdrag ur En gång kände jag

Sofia Elie

Nataliya Teramae: Hur vi fostrade en diktator

Förlaget

Anders Mård: Ryssland siktar på Zegerdagen

Anders Mård

Laura Klingberg: När Sverige upptäckte Finland

Laura Klingberg

Med ett snett grin på blodiga läppar går historien igen

Janne Strang

Peter Mickwitz: Blommor, Brueghel och borgerskapet

Peter Mickwitz

Janne Strang: I väntan på ryska revolutionen

Janne Strang