Tatjana Brandt: Dostojevskij 200 år – hur han hamnade i Sibirien

I sin essäsamling Läsa tankar (Förlaget 2021) målar Tatjana Brandt ett initierat porträtt av Fjodor Dostojevskijs liv och författarskap. Den 11 november 2021 blir det 200 år sedan hans födelse. FRLGT firar den ryska giganten med ett utdrag ur Brandts essä Ömhet och extas. Detta är historien om hur Dostojevskij hamnade på fångläger i Sibirien.

Det fanns gott om mörker i Dostojevskijs uppväxt: konstiga spänningar, en hel del molande ångest och en plågsam känsla av social underlägsenhet. Den snälla mostern med pengar och status bemöttes med misstänksamhet och förakt och familjen Dostojevskij var noga med att påpeka att de egentligen var mer adliga än de kunde göra anspråk på, att de var bildade och levde finare än mosterns familj, trots att de var fattiga. De var experter på den där sortens klassiska ressentimentstrukturer som Dostojevskij är så bra på att skildra i sina böcker. Omöjliga pretentioner, små symboliska gester och föremål som får astronomisk betydelse för stoltheten, till synes irrationella utbrott, paljetter och trasiga skor.

Men mörkret och den småskurna osäkerheten är hela tiden brutet av ljus och kastar därför intrikata halvt fantastiska skuggor. Dostojevskij hade ett rikt inre liv, han drömde och läste och lekte ibland ensam och ibland tillsammans med sin äldre bror Michail. Fantasin hade en benägenhet att slå över i skräckfantasier som han fick svårt att skilja från verkligheten men myntets andra sida var en inlevelseförmåga och en skärpa som lyste upp tillvaron och gav vardagslivet ett djup.

Familjen Dostojevskij var noga med att påpeka att de egentligen var mer adliga än de kunde göra anspråk på, att de var bildade och levde finare än mosterns familj, trots att de var fattiga.

Dostojevskijbarnens uppfostran var färgad av konst och litteratur och religion i en salig blandning. Dostojevskijs far älskade Ann Radcliffes romaner och läste dem högt för familjen på kvällarna under många år. Dostojevskij har i brev och samtal vittnat om hur han var närmast besatt av de här romanerna, hur han drömde om dem och i tankarna drog iväg med deras händelser och karaktärer, förvandlade dem, lekte med dem, föreställde sig de gotiska landskapens vilda skogar och sublima slott med mord och hjältar och källarvalv och överspända konfrontationer utan uppgörelser. En värld på samma gång undanglidande och extatisk.

När Dostojevskijs pappa dött och alla svåra och trassliga mordutredningar ebbat ut avslutar både Fjodor och Michail omedelbart sina ingenjörsutbildningar. De är nu myndiga och fria att göra som de vill. Mycket pengar har de inte ärvt, men lite. Och de har båda två litterära ambitioner.

Dostojevskij börjar nu skriva på allvar och snart har han ett manuskript på det som ska bli debutromanen Arma människor. En av Dostojevskijs vänner går med manuskriptet till 1840-talets stora kritiker, den hyperverbala, överspända och ombytliga Vissarion Belinskij. Jag vilar länge ögonen på Belinskijs porträtt inne i Joseph Franks omsorgsfulla Dostojevskijbiografi (på flera tusen sidor i fem tjocka band). Porträttet är en svartvit skiss i halvprofil. Belinskij har ett uttryck som är nästan obeskrivligt teatraliskt och samtidigt svårmodigt. En blandning av Hamlet och Filifjonka med ganska utstående ögon. Dostojevskij själv poserar på ett porträtt på samma uppslag och ser ung och vänlig ut vid denna tid, allvarlig på gränsen till tungsint, men med en lite kokett scarf nonchalant knuten kring halsen.

Ett par dagar förlöper under orolig väntan. Vad ska Belinskij, denna stora viktiga kritiker, tycka?

Ett par dagar förlöper under orolig väntan. Vad ska denna stora viktiga kritiker tycka? Tills så en annan vän kommer störtande in till Dostojevskij (klockan fyra på morgonnatten) och meddelar att Belinskij älskar texten. Att han är hänförd! Fattar du, försöker vännen förklara, hur oerhört stort detta är, han tycker du är Rysslands nya hopp. Efter ett litet tag börjar vännen övertyga Dostojevskij om att de omedelbart samma morgon ska besöka Belinskij. Dostojevskij undrar om det är en så god idé, Belinskij kanske ångrar sig när han får syn på mig, säger en blek och uppjagad Dostojevskij. I ett brev som denna vän skrev till en annan bekant finns ett tillägg om att man på sätt och vis kan förstå vad Dostojevskij menar. Att säga att han var blyg vid denna tid är en underdrift, han kunde helt enkelt bli inbunden och socialt rädd på ett traumatiskt sätt och oförmögen att alls kommunicera. Ibland bara stod han och stirrade i golvet, medan han andra gånger blev obalanserat upprörd eller upprymd.

Hur som helst besökte Dostojevskij Belinskij och även om Dostojevskij inte just fick ur sig ett knyst (eller kanske precis därför) blev besöket en succé. Belinskij orerade ostörd och vecklade ut sin ansenliga verbala fatabur och kryddade det hela med ett par goda råd om författaryrket i synnerhet och offentligheten i allmänhet. I sina minnesanteckningar skriver Dostojevskij långt senare om den här dagen: »Jag lämnade honom [Belinskij] i ett extatiskt tillstånd. Jag stannade upp vid hörnet av hans hus, såg på himlen, på den strålande dagen, på människorna som gick förbi, och med hela mitt väsen kände jag att ett stort ögonblick hade inträffat i mitt liv […] Åh, skratta inte, aldrig har jag efteråt trott att jag är storslagen, men då – var det möjligt att motstå?«

Efter detta första möte drog Belinskij in Dostojevskij i en virvel av berömmelse och sociala möjligheter under kristallkronorna i det intellektuella Sankt Petersburg. Litterära högdjur av alla upptänkliga slag passerade revy, de flesta stadigt förankrade i olika stridande ideologiska falanger. Alla verkade välkomna den unga begåvade författaren. »Jag är rusig av min egen berömmelse« skriver Dostojevskij i ett brev till sin bror. Och »Du kan inte ana hur berömd jag är«. Ett par månader senare betedde sig vår blyga och försagda unga författare som en inbilsk stropp. Och reaktionerna lät inte vänta på sig. De nyss så vänliga ansiktena vände sig mot honom i en skoningslös gemensam grimas.

Den allmänna uppfattningen är att huvudpersonen i Dubbelgångaren, herr Goljadkin, skulle lämpa sig bättre på sinnessjukhus än i romaner.

När berömmelsen dalat och salongernas glans fått hundöron drar sig Dostojevskij undan och börjar skriva på det som så småningom ska bli Dubbelgångaren. Samtidigt börjar han umgås i en liten krets av politiskt radikala intellektuella som arbetar på olika strategier för att avskaffa livegenskapen. Om det är något Dostojevskij hatar passionerat är det livegenskapen. Och han är inte ensam om det. Men tsaren med sitt enorma byråkratiska maktmaskineri försvarar sina intressen och är vaksam, vilket gör att all politisk verksamhet är extremt farlig.

Dubbelgångaren kommer ut och mottagandet blir dåligt. Belinskij proklamerar att Dostojevskijs talang har sinat. Och den allmänna uppfattningen är att huvudpersonen, herr Goljadkin, skulle lämpa sig bättre på sinnessjukhus än i romaner. Man skulle kunna tro att Dostojevskij efter detta uppfattade Belinskij som sin ärkefiende. Men livet är mer komplicerat än så. Han var sårad förstås. Och ledsen. Men det ironiska eller dostojevskijaktiga är att han blev skickad till Sibirien för att med hängiven uppskattning ha läst upp Belinskijs berömda brev till Gogol under en politisk träff. Alla var tagna av brevet som de planerade att trycka upp och sprida. Det här brevet är en mycket känd text som bland annat Lenin senare lär ha älskat. Belinskij är i högform och gör ett rasande och verbalt blixtrande angrepp på livegenskapen (och Gogol). Det är klart att Dostojevskij inte kunde låta bli att också njuta lite av att den uppburna Gogol fick sig en omgång. Men framförallt ställde han sig hängivet bakom det mänskliga budskapet, bakom raseriet och kravet på frihet.

Klockan fyra på morgonen den 23 april 1849 stormas Dostojevskijs rum av hemliga polisen.

Dessvärre fanns det en infiltratör i publiken den här kvällen, en student som mot pengar rapporterade till polisen. Han skrev nogsamt ner allt som alla sagt och gjort i sitt lilla häfte (samt gester, miner, applåder och eventuella invändningar). Visst hade de ibland undrat lite hur det kom sig att denna unga före detta student alltid verkade ha pengar, trots att han saknade både befattning och rika släktingar… Förräderiet ledde hur som helst till att hela gruppen blev arresterad.

Det var Dostojevskijs passionerade uppskattning av Belinskijs text som utgjorde det yttersta beviset på hans engagemang för samhällsomstörtande verksamhet. Klockan fyra på morgonen den 23 april 1849 stormas Dostojevskijs rum av hemliga polisen.

__________

Tatjana Brandt är kritiker, författare och essäist för flera dagstidningar och tidskrifter. Hon debuterade skönlitterärt 2001 med diktsamlingen Roo och disputerade 2014 i litteraturvetenskap. Brandts senaste bok är essäsamlingen Läsa tankar (2021) som behandlar fyra legendariska författarskap. Där kan du också läsa fortsättningen om Dostojevskijs tragiska tid i Sibirien, som förändrade honom. Efter det skrev han de stora klassikerna.