Förlaget nåddes den 8 oktober 2017 av sorgebudet att vår vän och författare Birgitta Ulfsson har gått bort. Vi sörjer en stor konstnär och människa!
Birgitta Ulfsson, född 1928 i Helsingfors, inledde sin karriär på Svenska Teatern. Senare flyttade hon till Lilla Teatern där hon blev en känd profil och även chef tillsammans med sin dåvarande man Lasse Pöysti. Birgitta Ulfsson hade även en tät relation till Sverige där hon bodde hälften av året tillsammans med sin man Iwar Wiklander.
Hos Förlaget gav Birgitta Ulfsson i våras ut samtalsboken om sitt liv, Med och mot min vilja, som hon gjorde tillsammans med Stig Hansén.
Då HBL:s recenserade boken den 3 mars 2017 skrev kritikern Isabella Rothberg bland annat att det är “omöjligt att inte engageras av skådespelarlegenden Birgitta Ulfssons livshistoria, särskilt som hon själv formulerar den så briljant.”
Så här skriver Stig Hansén om Birgitta:
Första gången jag såg Birgitta för första gången och pratade med henne var 2011 i samband med en premiär på Folkteatern i Göteborg och jag fascinerades, fängslades och förtrollades av hennes snabba intelligens, humor, bitskhet och ordval. Andra gången jag såg Birgitta för första gången var 2014, då vi började prata allt längre med varandra och vi satt i hennes och Iwars lägenhet i Göteborg och hon berättade om hur olika ord uttalas och vad de kan betyda – så länge man hittar rätt tonfall – och om hennes mamma och pappa och om de trippande steg som hon var tvungen att lära sig att ta om hon ville leva teaterlivet. Tredje gången jag såg Birgitta för första gången förstod jag att det alltid skulle vara något nytt, att inget var sig likt från tidigare möten. Det kom alltid nya historier och gamla anekdoter som var fyllda med leenden innan jag några timmar senare insåg att leendet bodde granne med gråten. Vi gick då på Helsingfors gator och hon höll mig under armen ”för säkerhets skull” och blev stoppad hela tiden av folk som ville tacka för allt hon gjort, och däremellan pekade hon på den ena och den andra byggnaden och berättade om människor hon mött just där och hur mycket de hade berikat hennes liv.
Leendet bodde granne med gråten
Den första gången jag såg Birgitta för sista gången var den sjunde april i år då vi pratade om vår bok i Göteborgs Litteraturhus, och det var en varm dag och det satt kanske ett trettiotal och lyssnade. Hon hade visserligen varit trött några dagar, men var som vanligt alldeles formidabel när hon berättade om sitt liv. Några timmar senare svimmade hon och sedan blev hon raskt sämre. Den andra gången jag såg Birgitta för sista gången var i Göteborg torsdagen den femtonde juni. Då låg hon i sängen i hemmet, hon var både pigg och trött och åt lite sockerkaka och frågade vad jag sett på teater på sistone och våra kinder möttes när jag skulle gå och hon sa att hon ville åka hem till Helsingfors för att dö där och resan och läkarjournalerna ordnades fram och några dagar senare flög hon till lägenheten i Helsingfors. Den allra sista gången jag såg henne för sista gången var lördagen den tjugotredje september i lägenheten i Helsingfors och hon hade sovit i nästan en hel vecka, men nu fick vi ändå några timmar tillsammans och hon berättade om favoritroller, om hur hon körde bil i Ekenäs, om att hon en enda gång tagit en sup före en föreställning.
Hon var lycklig trots att hon visste att det var över
Och hon berättade lite om Tove Jansson och jag sa att ”Vem ska trösta knyttet?” är den bästa barnbok jag vet och att jag läst den för mina barn många gånger när det varit fara på färde, och hon sa att den kan man behöva läsa när verklighet och dikt glider ihop. (Jag berättade inte att den kände stjärnskådaren David Meade sagt att jorden skulle gå under just denna dag genom att en planet skulle åka rätt in i jorden.) Hon fortsatte med vackra vackrare vackraste ord om ön hon älskade och om båten som tagit henne dit och om att hon var lycklig trots att hon visste att det var över. Jag satt vid hennes säng och solen sken och gardinerna var dragna åt sidan och det stod solrosor i fönstret och hon åt lite jordgubbar och blåbär och drack varm choklad, drack barndom, och strax skulle jag gå till färjan som skulle ta mig hem igen och Birgitta sa, när våra kinder möttes som vanligt, att ”detta är sista gången vi ses, Stig”, och jag kysste hennes högra kind mellan ögat och munnen och sa till henne att jag aldrig någonsin mött en mer livsbejakande människa och att jag var så innerligt lycklig och tacksam över att ha lärt känna henne. Hon log och var alldeles klar och sa att ju äldre hon blir, desto längre kunde hon prata om sin barndom, men att nu är nu är nu.
Hon undrade om jag skulle dansa på färjan hem
Sedan sa hon att jag skulle ta en rejäl whisky, så jag gick ut i köket och tog en, och stannade alltså en stund till och drog ut på hejdået, och hon sa att hon inte gillar starkvaror längre och att hon egentligen skulle vilja vara vackert klädd, och få håret i ordning, det var ju trots allt lördag, och hon undrade om jag skulle dansa på färjan hem, och sa att man ibland måste stå barfota och jag undrade om hon dansat barfota någon gång och hon sa att det hade hon gjort många gånger och att hon aldrig ångrat någon gång och så log hon igen. Sedan blundade hon en stund medan hon citerade något ur Becketts ”Slutspel”, pjäsen som betytt mest för henne, och allt var rofyllt och en timme och en whisky till senare gick jag baklänges ut ur sovrummet för att få behålla hennes blick så länge som möjligt och sedan byggde jag och knyttet mig en egen tunnel som tog mig från Birgittas och Iwars sovrum ut i hallen och nerför trappan och längs den långa Mannerheimvägen och ner till färjan och in i hytten och jag hörde och såg ingen på vägen och färjan avgick fem minuter före tidtabell. Jag satt i flera timmar i hytten och tittade på det gråblå vattnet och tänkte på ön som var Birgittas hjärtas femte kammare och mindes sommardagarna där och jag ville hålla uppe himlavalvet länge, länge, länge och tänkte att jag kan sova var som helst bara jag har en utsikt, men vågorna blev högre och svartare och några våningar ovanför dem hördes basen och trummorna när dansbandet drog igång och en röst i hyttens högtalare förkunnade att det fanns bra extrapriser i taxfreeshopen, allt medan jag började berätta en tröstande godnattsaga alldeles bara för mig själv: ”Det var en gång en …”
Så här skriver Tapani Ritamäki om Birgitta:
Jag minns inte när jag träffade Bisse första gången I alla fall är det för länge sedan. När hon och Stig kom med deras manus till Förlaget påminde hon mig om att vi hade stått och pratat i diverse gathörn under 80- och 90-talen. Det hade jag glömt men det här småstadssättet att kommunicera var väl ganska typiskt henne, vid sidan om alla andra vänner har hon säkert odlat gathörnsvänner både i Helsingfors och i Göteborg – för att inte tala om småstaden Ekenäs.
Bisse tyckte att det fanns nåt av Lilla Teaterns fräscha pionjäranda över Förlaget
Jag hade då och då under en lång tidsrymd försökt få Bisse att skriva sina memoarer, eller nåt liknande. En gång talade jag med grafikern Anders Carpelan – om han gjorde färdigt ett omslag kunde hon ju ogärna låta bli att fylla det med text?
Bisse var obönhörlig, men alltid på ett så trevligt sätt att det enda som återstod var att fundera ut vem som skulle skriva hennes memoarer istället för henne. Det blev många förslag, och jag vet att ett var nära att bli av.
Trots detta mångåriga bestyr blev jag ordentligt överraskad när Bisse tillsammans med Stig en dag ringde på dörrklockan till det nygrundade Förlaget (vi hade som tur då hunnit skaffa en dörrklocka, bara några veckor tidigare hade det varit omöjligt för dem att ta sig in.)
Det blev ett av de mest lyckade möten jag varit med om. Bisse tyckte att det fanns nåt av Lilla Teaterns fräscha pionjäranda över Förlaget och sa att det var självklart att hon och Stig valde att komma till oss. (Stig myste, och bara hans ansiktsuttryck fick mig att genast gilla honom skarpt.)
Att hon samtidigt sa att hon undrade om vi alls ville publicera berättelsen tog jag som klädsam anspråkslöshet. Men efter att ha sträckläst texten och meddelat att det var en sällsynt skatt de hade åstadkommit, var Bisses reaktion av lättnad helt äkta. Titelns ambivalens ”med och mot min vilja” är faktiskt inget fejk, och det gör boken ännu värdefullare. Den var inget lättköpt projekt – det är blod och svett och tårar – och en rejäl portion kärlek på de 192 sidorna.
Det är blod och svett och tårar – och en rejäl portion kärlek på de 192 sidorna.
Vi träffades ganska många gånger medan arbetet pågick. Ibland var det Bisse, Stig och jag, ibland Bisse, Anders och jag, ibland Bisse, Stig, Anders och jag. Vi diskuterade texten och allt mellan himmel och jord, och så gick vi och åt lunch på Bar 9 på Nylandsgatan. Ofta råkade Bisse se nån bekant som hon genast livligt växlade några ord med (Jari Tervo, Ville Virtanen, Harri Haanpää …)
Medan vi åt barens läckra wokar talade vi framför allt om det outtömliga ämnet Sverige och lika outömliga ämnet Finland, och det ännu mer outtömliga ämnet Sverigeochfinlandochfinlandochsverige. Det fascinerande med Bisse var blandningen av entusiasm, verbalitet, intelligens, stil. Hon talade gärna, men lyssnade också gärna. Hon talade mycket men inte som en automat (en vana som vissa pratsamma människor kan lägga sig till med) – det var eftertänksamt och iakttagelserna intressanta. När man talade med henne kände man sig väldigt levande. Också den gången hon ringde och bjöd mig på sin begravning (första gången nån gjort det. Det känns fräscht. Det känns som Bisse.)
Så här skriver Andrea Svanbäck om Birgitta:
Birgitta Ulfsson klev in på Förlaget och blev omedelbart min vän. Jag kommer alltid bära hennes livsglädje i mig, som en påminnelse om vad som verkligen är viktigt när man jobbar på förlag: att se varandra, att ha roligt.
