Priset motiveras med att Henrika Anderssons författarskap genom ett rikt och poetiskt språk skildrar barnets och den unga flickans världar, där det fantastiska vävs samman med det vardagliga, där tron på fantasins kraft och människans inneboende styrkor gestaltas.
Den anrika stiftelsen Langmänska kulturfonden har sedan 1952 delat ut årliga författarpriser till finlandssvenska författare. Priset har under åren tilldelats bland annat Elmer Diktonius, Tove Jansson och Tua Forsström. I år belönades författarna Henrika Andersson och Heidi von Wright. Priset delades ut av ambassadören Nicola Clas på Sveriges ambassad och den fullständiga motiveringen för Anderssons pris skriven av professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, Eva Haettner Aurelius, lyder:
“Rak i ryggen, rund om barmen,
väskan krokad fast runt armen.
Eira på sin promenad,
längtar efter mjölkchoklad.
Så rimmar Henrika Andersson i Bokstavsvärldar och i de lysande rimmen i denna bok och i böckerna om Emma Gloria och Nagu Nalle – i dessa rim fortsätter Henrika Andersson nonsensrimmeriets ärevördiga tradition: den som lever i anonyma rim och ramsor och som adlades till stor litteratur av Edward Lear och Lewis Carroll och som fortfarande lever och frodas i barnlitteraturen. Att nonsensvers och barnlitteratur hör så nära ihop har allt att göra med att leken med rytm och ljud hanterar det allra viktigaste en människa måste lära sig: språket. Och att detta språk först och främst är en uppsättning ljud som kan kombineras i all oändlighet och så bli till ord.
Ljuden i de mänskliga språken är oerhört komplicerade att producera. Att åstadkomma ljudet ”ö” krävs att man öppnar käken och låter luften löpa genom stämbanden och med dem bildar man en ton, vilket sker genom ett invecklat samspel av muskler i struphuvudet och i hela andningsapparaten. Men om stämbanden skulle komma i gång innan läpparna går isär så uppkommer ett konsonantliknande ljud: ”bö” eller ”mö”, beroende på om öppningen upp mot näsan var stängd av gomseglet eller inte. För att åstadkomma ”dö” eller ”nö” måste man därtill kunna kontrollera läppar och tunga. I stället för att käken bara öppnas så att läpparna går i sär måste man öppna käken, men hindra luftströmmen med tungan och sedan släppa fram luften.
För att åstadkomma dessa konsonantljud och vokalljud behövs alltså en mycket precis kontroll av käke, tunga, gomsegel, läppar och muskulatur i stämbanden. Detta och mycket mer ska ett litet barn lära sig – för våra språkljud är inte medfödda utan inlärda, vore de medfödda så skulle alla människor förstå varandra. Då kan man föreställa sig barnets känsla av triumf och glädje när det både kan identifiera dessa ljud och producera dem. Och det är denna triumf och glädje som nonsensversernas lek med ljud och rytm ger till barnet. Och detta vet poeter – de vet att språket först är ljud och rytm, och därför vet poeten Henrika Andersson allt om den glädje och triumf barnet känner när det hanterar språkets fundament.
Rimmen i Bokstavsvärldar ochi böckerna om Emma Gloria och Nagu-Nalle, visar Henrika Anderssons starka inlevelse i barnets och den unga människans värld. Böckerna om Emma Gloria och Nagu-Nalle visar också hennes inlevelse i det inre hos de små människorna, i hur de tänker, känner och fantiserar, i hur de hanterar konflikter, skam och skuld. I de tre böckerna om Emma Gloria handlar det ofta om ensamhet och att bli övergiven – av pappa, av mamma, av vänner och kamrater. I den första boken reser Emma Glorias mamma till Rom med sin älskare. Men Emmas värld gränsar mot en annan, hemlig och farlig värld, som då och då invaderar den verkliga världen. I denna andra värld bor oberäkneliga Varslar, den kalla Kalamara, och Cecilia, Emmas alter ego. Här kan Emma vistas, men det riktigt otäcka och skräckinjagande är att gränsen mellan de två världarna inte är stabil och att dess invånare är oberäkneliga och stundtals farliga. I den andra boken är Emma fjorton år, och nu har den andra världen försvunnit, men nu är det vännen Sandor, som överger Emma; Sandor spelar violin och ska resa till Paris för att studera vidare. Emmas vänner vänder sig från henne, och till slut överger hennes pianolärare också Emma – han gör sexuella inviter. Emma skriver om svarta hål – i rymden och inne i sig själv. ”Det handlar om att stålsätta sig, att utstå” skriver hon. Till slut får hon hjälp av en klok psykolog som mamma har skickat Emma till. I den sista boken är Emmas övergivenhet nästan värst: nu är hon 18 år och har tagit studenten, men har hängts ut på You Tube i ett filmklipp som visar henne i en erotisk sekvens – skammen blir monumental. Hon klarar det till slut med hjälp av farfar och bästa vännen. I denna inlevelse och solidaritet med den övergivna och ensamma unga människan påminns man då och då om Astrid Lindgren – i hennes böcker finns också denna ovillkorliga solidaritet med den ensamma unga människan.
Och i böckerna om Nagu-Nalle, är barnets öga, öra, kännande och tänkande uteslutande nallens, för det är Nagu-Nalle som ensam berättar i dessa böcker. Men den som kan tala med Nagu-Nalle är barnet Benjamin, senare hans bror Edi – på så vis råder här också barnets sätt att se, höra, känna och tänka – det är ett genialt grepp. I Nagu-Nalles värld lurar farligheter lite varstans – på resor till lands och i vatten. I Nagu-Nalle och kastasdjuren har nallen följt med barnet Edi till sjukhuset, och där utspelas en parallellhandling till behandlingen av barnen på sjukhuset när nallen opererar de djur som ska kastas i soporna för att de är trasiga.
Henrika Anderssons inlevelse och solidaritet med övergivna, ensamma och trasiga barn har fått sitt starkaste uttryck i berättelsen En skärva av själen. Den femtonåriga Muriel har förmågan att kunna försätta sig in i sin brors själ, den svårt sjuke babyn Bens själ. Då kan hon befria honom från smärta, eftersom hon också har fått gåvan att hela. Men hennes föräldrar avvisar hennes hjälp. På sätt och vis blir Muriel då ensam och övergiven, och då förvandlar hon sig till Julia och finner en manlig vän i Luc – en ensam, trasig själ, som också kan försätta sig till en annan värld. Med hjälp av en klok professor och en lika klok mormor löser Muriel Luc från hans mörka minnen av den brand som utplånat hans familj, och själv blir Muriel medlem i en hemlig organisation som har till uppgift att hjälpa barn i yttersta nöd. Som Maria Gripe använder Henrika Andersson fantasyns grepp för att gestalta barns och ungdomars kärlek och förälskelse, deras mod och rädsla, det smärtsamma och det läkande i tillvaron.
Till sist: det finns, som sagt, en poet i Henrika Andersson och i Tigerfiskar visar sig denna poet i hela sina bredd. Som i böckerna om den ensamma, övergivna unga människan handlar det också här om ett barn. I Tigerfiskar kommer ett barn med sorg, med blödande knivbett till dikternas jag. I ett magnifikt bildspråk, där ett rum med ett skåp och galgar och ett hav med tigerfiskar, hammarhajar, bläckfiskar, löjor och sjölejon bildar de scener, de rum där ett drama om traumatiska minnen utspelas. En sorg, en smärta och ett barn insisterar på att jaget måste minnas, du ”måste återvända för att inte slarva bort dig själv”. Det verkar handla om ett övergrepp långt tillbaka i tiden. Poesi, hånar barnet, är bara ”plåster”, ”ordfernissa, säger hon och tvingar på mig vassa minnen, blöta fylleögon, hållmin hand, hålldinnäveomminrestalem”. ”Jag skulle hellre spela andra roller, men hon står där vid dörröppningen med blodet i sin mun”, säger jaget, och då skär barnet sönder jaget, ” klipper upp från buken till gälarna, petar ut mitt hjärta, spräcker gallan” Och sedan lyckas jaget sy ihop sig själv: ”Jag surar och syr”. Sedan skildras en tillvaro i en livbåt, en långsam läkeprocess: ”Tänk bort det fula, återkalla det som stannar kvar: diktarens historier, pianistens musik, den vansinnigas våldsamhet som ärr att bära för livet.” Och till slut, efter att ha betraktat kadavren från det förflutna, ”fiskrens, torskhuvud, hajfena, bläckfiskhjärta”, ser jaget att ”fiskar från en annan tid har tappat tand och fena”. Det vita, något bortom orden, de svarta orden, har fått bojor att brista, ”hakar fast i himlavalvet, spinner trådar att binda och förena oss med stjärnorna.” Så skriver en riktig poet.”
I sitt tacktal talade Henrika Andersson om ordens makt och illustrerade sitt viktiga budskap med ett utdrag ur sin dagbok:
“Jag har min sång, och jag har orden
Jag har min lilla stund på jorden.
Meningen väcker mig. Ute tjirpar en bofink, solen lyser i rönnens saftiga blad, den välsignade värmen fortsätter och idag ska jag föräras oss med Längmanska fondens pris. Jag och Heidi von Wright. Hon har rest ner från Österbotten, kanske ren igår, och varför det är just vi två som idag är de lyckligt lottade, som solen lyser på – det vet jag inte men så är det.
Och jag tänker på hur vackert och orättvist livet är, och att det är väldigt lite vi kan göra för att ändra på de stora skeenden som pågår i världen.
Sen tänker jag att orden har just denna förmåga, makten och trösten att locka fram skratt och tårar, hela känsloregistret, och att mycken kunskap gömmer sig i orden om vi ordnar dem med omsorg och i rätt ordning.“
Henrika Andersson, född 1965, är skådespelare och författare. Som barnboksförfattare är hon känd för serien om Nagu-nalle. Hon har även skrivit och dramatiserat pjäser, senast Nagu-nalle på sjukhuset som turnerar med teater Fabel. Nagu-nalle på sjukhuset baseras på Nagu-nalle och kastasdjuren (2019) som belönades med hedersomnämnande i Runeberg Junior 2020. Hennes bok Emma Gloria och de Levande Varslarna nominerades till Finlandia Junior-priset 2006. Andersson skriver det hon själv skulle ha velat läsa när hon växte upp. Våren 2024 är hon aktuell med boken Nagu-nalle och gammelmårrorna.
