Författaren, akademikern Michel Ekman skriver i sin nya essäsamling Andra världar – essäer om död och liv hur han under livets höst börjar se på sig själv, sina närmaste och omvärlden på ett nytt sätt. Så här berättar han om bakgrunden till boken och hur han hanterar ett samhällsklimat som han upplever som frånstötande.

Din essäsamling heter Andra världar – essäer om död och liv, i den ordningen. Varför
valde du att lägga döden först här?

– Dels för att väcka uttrycket till liv och få läsaren att tänka på dess innebörd genom att vända på det – i motsats till t ex ett stående uttryck som ”På liv och död”. Dels för attboken börjar med att jag får ett cancerbesked som blir en väldigt konkret påminnelse om min dödlighet. Mycket i den handlar sen om sånt som gör att livskänslan kommer tillbaka efter den inledande chocken.

Tematiskt har samlingen en rätt stor bredd – det finns essäer både om hur du ser på livet efter att du fått ditt sjukdomsbesked, du berättar om din bakgrund och uppväxt, rörande essäer om hur du umgås med dina barnbarn, essäer om andra författares verk som på nåt sätt varit viktiga för dig. Hur valde du vilka essäer som skulle vara med?

– Utgångspunkten är den första essän som är ett slags existentiell positionsbestämning i en tid när sjukdom och åldrande får mig att känna mig svag och utsatt. (Sen fick jag en cancerdiagnos till under arbetets gång men den nämns bara i förbigående.) Det här leder till ett behov av att se på mig själv, att minnas min uppväxt och mitt liv, att söka tröst hos dem jag älskar och att fundera på hur och varför jag gjort vissa avgörande livsval. Eftersom litteraturen och konsten alltid har varit av väldigt stor betydelse för hur jag uppfattar världen och mig själv finns det egentligen ingen stor skillnad för mig mellan självbiografiska motiv och reflexioner över böcker, filmer och konst. I en tid när den seriösa konsten är trängd och ifrågasatt vill jag visa att den faktiskt är en mycket betydande faktor i livet. Sen är förstås texterna om mina barnbarn viktiga – de är den rena livskänslan.

När jag ser eller tänker på min fru, mina barn och mina barnbarn känner jag intensivt att de fäster mig vid livet.

Du skriver öppet om hur din cancerdiagnos påverkar hur du ser på dig själv och tillvarons, men också om hur de som är dig kära, din fru, dina barnbarn, blir ännu viktigare, även om ditt liv till det yttre inte ser ut att ha förändrat. Att känslorna plötsligt låg närmare ytan. Vill du berätta lite om det här?

– Det har varit väldigt konkret. Att när jag ser eller tänker på min fru, mina barn och mina barnbarn känner jag intensivt att de fäster mig vid livet. Och att om det nu tar slut så gör det faktum att de finns det lättare att finna sig i sitt öde.

Ni är en familj med flera profilerade skribenter, som utåt sett inte verkar rädas för att skapa debatt eller ge sig in i intellektuella diskussioner. Hur är det när ni sitter kring samma middagsbord?

– Jag har alltså tre söner. Otto och Pia (min fru) debatterar ibland hetsigt. Bruno och Johan är mer av den medlande typen. Själv får jag knappt en syl i vädret.

Vilken hållning skulle då göra det möjligt att närma sig sina medmänniskor, att tala med dem trots att man finner deras värderingar förkastliga?

– Ur Andra världar

Du skriver också om hur du upplever samhällsklimatet som frånstötande, att vi lever i en tid som är både reflexions- samtals- och konstfientlig. Om vetskapen att “minst hälften av människorna som omger en antingen aktivt eller passivt godkänner extremhögerpolitik”. Vad är din strategi för att klara av att leva i ett sådant samhälle, eller i bästa fall, påverka det åt ett annat håll?

– Det här en tung tid att leva i och jag oroar mig för vad som väntar mina barn och barnbarn. Den moraliska bottnen har fallit ur det kapitalistiska högersamhället. Men jag är glad och stolt över att mina barn är engagerade människor som står för goda värderingar och är aktiva inom politik, kultur, opinionsbildning och vetenskap. Själv är jag en passiv medlem i Vänsterförbundet, går då och då i demonstrationståg och försöker i mitt författarskap föra fram andra perspektiv är de som dominerar dagens samhälle. Men i den mån jag kan påverka någon är det förstås i helt liten skala.