Vill du förstå det hemska kriget i Ukraina lite bättre? Stjärnjournalisten Anna-Lena Lauréns nya bok Medan kriget pågår finns ingen försoning behandlar både talande scener ur rysk vardag och krigsmörkret närmare fronten.
I sexton år var Anna-Lena Laurén Rysslandskorrespondent för Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter. Sedan blev hon tvungen att lämna landet. Nu är Lauréns insiktsfulla texter – kompletterade med nyskrivet material – samlade mellan bokpärmar i Medan kriget pågår finns ingen försoning.
Du skrev de första texterna i boken då kriget inleddes, i februari 2022. Då skriver du bland annat att det här kommer att bli slutet för Vladimir Putin, och att sprickor i den ryska eliten kan uppstå. Hur ser du tillbaka på de tidiga texterna nu, tre år senare?
Det har varit roligt att läsa dem, eftersom så många minnen vällde upp. Jag tror fortfarande att det här kriget blir slutet för Vladimir Putin, men det kan ta lång tid. Några sprickor i den ryska eliten har vi än så länge inte sett, men det står helt klart att de finns. Vi får se om och när de kommer upp till ytan. Vi har ju fortfarande inte sett slutet på den här historien, säger Laurén.
Du skriver mycket om vardagen i Ryssland, hur “vanligt folk” blundar, distanserar sig eller försöker rationalisera händelserna. Dina vänner och bekanta vill ogärna diskutera politik. Fortsätter samma situation, eller har en förskjutning skett?
Det har fortsatt. Många av mina vänner har helt och hållet slutat följa med kriget och är som levande frågetecken när man frågar vad de tycker om de senaste händelserna. Det är ett sätt att skydda sig själv. De vill inte veta något, för de prioriterar sin mentala hälsa. Och eftersom de oberoende ryska medierna ofta bara går att läsa via vpn (gäller dock inte Youtube) är det ganska lätt att slippa få information om saker.
Du har själv flyttat från Sankt Petersburg till Kiev och vidare till Berlin. Hur är det att bevaka kriget från större geografisk distans?
Inte alls samma sak, man ska vara på plats. Det finns förstås en massa väldigt bra ukrainsk- och ryskspråkiga medier, och jag följer kriget via dem samt håller kontakt med mina vänner. Men det är inte samma sak. Jag kommer att återvända till Ukraina på reportageresor. Till Ryssland kan jag inte åka än så länge, jag hoppas att det ändras.
Tysklands trauma spökar
Å andra sidan har du fått en större inblick i hur tyskarna ser på kriget. Är det någonting som överraskat dig?
Att den här så kallade fredsrörelsen är så stark. För många tyskar spelar det ingen roll att just det här kriget är ett solklart fall där ett stort och mäktigt land helt oprovocerat anfallit sin mindre granne. De anser fortfarande att “freden” är viktigare, vilket har att göra med tyskarnas egna historiska trauman. Inställningen är framför allt vanlig i forna Östtyskland, men den finns överallt i Tyskland.
Finns det någon allmän missuppfattning om kriget eller vardagen i Ryssland och Ukraina som du vill rätta till?
Att allt som ukrainska tjänstemän och beslutsfattare säger är sant. Det kan det inte vara, för Ukraina kämpar för sin existens och då kan man inte alltid säga som det är.
