I det lilla begravningskapellet flöt aprilljuset in genom färgat glas och dämpades och Vanja hörde sig själv ställa frågan som hon hade ställt Vinnie för några år sedan; hur känns det riktigt det där heroinet? Som att komma hem, svarade Vinnie. 

ENDAGSROMANEN BLEV ETT begrepp med 1900-talsmodernismen. I Emma Juslins imponerande comeback är tidsrymden ännu kortare – allt utspelar sig under en begravningsgudstjänst. 

Man hinner minnas mycket under en gudstjänst, både egna minnen och andras. Syskonen Vanja och Vinnie växte upp i ett kargt jordbrukarhem på den nyländska landsbygden. Pappa Erik gjorde sitt bästa: skötsam, flitig och förtvivlad försökte han hålla ihop familjen. Mamma Darja drömde om att bli en stor konstnär, men satt mest och tittade på teve, drack (ur flaskor med renar på) eller sov bort dagarna. 

I tonåren försökte Vanja hitta svaret på vart fjärran släktingar försvann under Sovjettiden och varför mormor Svetlana förvarade en staty av Mannerheim i linneförrådet. Vinnie i sin tur försökte hitta ett fotfäste i tillvaron. 

”Gå du först så kommer jag sen”, brukade Vanja säga till Vinnie när de skiljdes åt som barn, omedveten om framtidens slutgiltiga farväl.

Juslins vackra text handlar ändå mer om livet än om döden: Medan Vanja betraktar den billiga kistan sitter hennes son Frans och skruvar sig i kyrkbänken: ”Mamma, börjar det snart?” 

Det är med en vilande, nästan dokumentär blick som Juslin betraktar Vanja, Vinnie och deras mamma – det djupt traumatiska skildras med samma stillsamma lugn som det fina eller vardagliga.
Expressen

Det är bara att konstatera att Emma Juslin har återvänt med besked och som läsare får vi hoppas att även framöver få njuta av hennes berättarkonst.
Borgåbladet

Verket är imponerande i sin skildring av de känslor av skuld, vanmakt och ilska som förlusten ger upphov till – och som inte sviker det akuta, men ofruktsamma, behovet att försöka förstå.
HBL

Det här är de stora känslornas bok, där kärlek, längtan, förlust och sorg ryms, allt berättat på ett stillsamt, vardagligt vis utan stora åthävor. Lyhört och respektfullt skildrar Emma Juslin syskonens uppväxt och livsval.
Österbottens Tidning

Det högstämda varvas med det vardagliga, nutid med dåtid, på ett välavvägt och lyhört sätt. Ibland kan det bli dråpligt, ibland obekvämt, ibland smärtsamt, ibland lustigt – som livet självt.
Svenska Yle

Hon är oerhört säker, har språklig träffsäkerhet. Olyckliga familjer, syskonskap, konstnärliga ambitioner och ordglädje finns i alla Juslins böcker.
Lysmasken

Det är mäktigt. Och fullkomligt mänskligt. ”Rekviem över en bror” är en vindlande sorgesång som skär i hjärtat.
Åbo Underrättelser