Homo Line är ett längtans manifest, skriver Edith Hammar.
När jag var 10 år och hängde utanför kiosken nära vårt hus såg jag en ung man springa ut, snubbla och tappa den enorma bunten porrtidningar han hade i famnen. De flög ut och gled iväg med sitt blanka papper mot asfalten. Han kom på fötter snabbt och rusade vidare innan kioskpersonalen hann ut. Jag minns hur jag kände mig avundsjuk: han gjorde något som jag själv inte ens hade vågat tänka. Ta i porrtidningarna.
För några år sedan var jag på en efterfest i en källare, det var lite oklart om någon bodde där. Men på något sätt landade en keps på mitt huvud och på kepsen stod det DILDOKING.DE. Jag lämnade festen med kepsen på huvudet efter att jag bestämt att jag måste vara den mest värdiga ägaren av denna keps.
Tyvärr äger jag inte 300 dildon, men jag tror inte att det är det som krävs för att vara dildokingen. Det är väl bara en sån ”the chosen one-känsla”. Harry Potter, Sagan om ringen, Jesus från Nazareth. Den föregående ägaren kommenterade att kepsen uppenbarligen hade hittat hem.
Senaste gång jag reste med Viking Line blev jag och mitt sällskap hårt bevakade av personal i tax free-butiken. En dam med en imponerande permanentad frisyr och butter uppsyn granskade oss medan vi grundligt undersökte båtens exklusiva sminkutbud. Tyvärr lyckades vi inte med någon stöld.
Jag antar att jag försöker presentera mig, hej det här är jag, sådana här situationer har format mig som person och bildkonstnär.
Jag tror inte att jag någonsin lyckats med stöld på Viking Line. Eller jo, ett gäng teskedar. Teet är så dyrt på båten att teskeden slinker ner i fickan efter att den blandat i honung. Det bor ett gäng kromade små teskedar i min kökslåda nu. De sticker ut. De är så glansiga. Och jag lovar att när jag inte är dildokingen längre kommer även kepsen att vandra vidare.
Jag borde förklara vad stöld har med det här att göra. Men jag kan inte riktigt, mer än att jag valde berättelser som gestaltar ett tillstånd på det sätt jag vill att min serieroman Homo Line också ska göra. Okynnessnattande händer ju i ett kaotiskt men också uttråkat tillstånd. Ett läge jag kan relatera till mycket. Så jag antar att jag försöker presentera mig, hej det här är jag, sådana här situationer har format mig som person och bildkonstnär.
Homo Line är ett längtans manifest. Viking Line-färjorna förkroppsligar den tragikomiska känslan väldigt bra. Tristess, lite kaos, begär och sorg. Det är en bitterljuv grej, ett limbo. Istället för odöpta spädbarn som nästan hamnat i helvetet är det jag som aldrig riktigt kan stiga av båten. Homo Line är mitt limbo.
