Lagom till semestrarna kommer ett nytryck av Sommarboken – en av världens mest älskade sommarskildringar som handlar om Sophia, pappa och farmor ute på en ö i Finska viken. I dag bjuder vi på Monika Fagerholms förord till nyutgåvan. Hon skriver: ”allt finns här”. Ta dig tid och ”gå ut i sommaren” med Tove Jansson!
När jag första gången läste Sommarboken var jag tolv, jag hade fått den som premium för goda kunskaper i modersmålet på skolavslutningen det året, 1973. Så det var med en särskild högtidlighet som jag förhöll mig till den, till den grad att det tog en tid att börja läsa. För jag tyckte jag måste läsa ”på vuxet sätt”, med eftertanke och framför allt med sinne för att allt i denna tidlösa sommarskildring egentligen betyder något annat. ”Egentligen handlar den om sorg …”, sa någon vuxen i min omgivning, ”egentligen handlar den om ålderdom och saknad och att måsta dö” … sa någon annan och så vidare. ”Egentligen handlar den om Tove Janssons egen familj, hennes brorsdotter och hennes mamma” … Allt det där. Egentligen. Det var det jag skulle uppfatta.
Det blev krångligt. Så till slut bara tröttnade jag på att grubbla och fundera och förhålla mig men bara läste den, rakt av. Och den påverkade mig oerhört: hela den sommaren som jag gick ut i sedan – jag älskar det där uttrycket ”gå ut i sommaren”, som i en egen tid, en värld. Jag var farmor, jag var Sophia, mest farmor och mest ingendera, men jag var som de var, mitt i … och såg. Omkring mig. Vad jag såg. I världen: det som var min sommarvärld, och överhuvudtaget. Allt möjligt. Allehanda ting och saker. ”Sakliga ting kan vara mycket fascinerande”, som farmor i boken säger till sin ungdomsvän Verner som plötsligt kommer på besök och vill tala allvar om egentligen.
”’Rotskott’, upprepade Verner. Han var tyst en stund och fortsatte: ’Det måste vara en stor tröst för dig att få leva med ditt barnbarn.’
’Sluta upp med detdär’, sa farmorn. ’Sluta upp med att tala i symboler, det är förlegat. Jag pratar om rotskott och genast är du inne på barnbarn. Varför ska du ha så mycket omskrivningar och liknelser, är du rädd?’”
”Är du rädd?” Och det var som att det här sättet att vara, det här seendet, för mig öppnade en helt ny värld – eller, helt enkelt, världen. Att gå ut i, se och känna – nyfiket och intresserat. Mitt bland alla saker och ting, som ibland är svåra i sig, för de ska handskas med, avklaras, göras något med och åt – ”Är du rädd”? Och det kan vara svårare än alla vackra liknelser, alla känslomässiga omskrivningar som vill berätta något liksom svepande, egentligen.
Så därför finns inte så mycket mer att säga för mig här.
Annat än: allt finns här. I Sommarboken är det ön, det är havet, farmor och Sophia, barnbarnet. Det är pappan i bakgrunden, han arbetar, det är en mamma som är död. Det är sommaren, en sommar, alla somrar. I sina detaljer. Stormen, stiltjen, klippan, vassen, viken och ravinerna – det är skogen, potten, insekterna. ”Avhandlingen om metmaskar som gått itu” och flickan Berenice och hennes långa vackra hår – Att ta i land hos direktörn som byggt stort sommarhus på holmen längst ut, i vägen för det som var ens horisont. Och placerat en skylt ”Landstigning förbjuden. Privat område” vid sin brygga. Och just därför måste man gå i land där, när han inte är på plats.
Och en sommar som ändå då den går mot mörkret och hösten – kastar en ifrån sig.
Hur man än vill klänga sig fast vid den, med, ställvis, allt annat än lugn och värdighet.
Monika Fagerholm, 2017.
