Två tredjedelar av världens befolkning anser att klimatförändringen är ett nödläge som måste åtgärdas. Coronapandemin har visat att det är möjligt att agera kraftigt politiskt. ”Står vi nu inför en historisk brytningstid som definierar resten av seklet?” undrar författaren Lars Sund.
Under fjolåret hamnade klimatkrisen delvis i skuggan av coronapandemin. Även om nedstängningarna tillfälligt ledde till minskade utsläpp – ungefär 7 procent globalt, 11 procent i EU men bara omkring 1,7 procent i Kina – fortsatte planeten att värmas upp. 2020 blev tillsammans med 2016 det varmaste året sedan de internationella mätningarna började på 1880-talet. Och i höstas, när framför allt Kina återöppnade samhället, började utsläppen stiga på nytt.
Pandemin kan ses som en sorts generalrepetition för klimatkrisen. Politikerna har visat att de är beredda till drastiska (och rent av drakoniska) åtgärder, om de uppfattar en kris som tillräckligt akut – och ser att allmänheten kräver handling.
Någonting har hänt: parallellt med pandemin ser vi en ny och utbredd medvetenhet om klimatkrisen.
Nu har beslutsfattarna också politiskt stöd för åtgärder för att hejda den globala uppvärmningen och avveckla fossilsamhället. Någonting har hänt: parallellt med pandemin ser vi en ny och utbredd medvetenhet om klimatkrisen. Det är kanske rent av så att vi befinner oss mitt uppe i en historisk brytningstid, som kommer att definiera resten av det här seklet?
Enligt en opinionsundersökning utförd av Förenta nationernas utvecklingsorgan UNDP med hjälp av forskare från Oxfords universitet anser nästan två tredjedelar – 64 procent – av de tillfrågade att vår planet befinner sig i ett akut klimatnödläge. Undersökningen, som är den största i sitt slag, omfattar en halv miljon människor i 50 länder och visar att uppfattningen om ett klimatnödläge är mycket mer utbredd än man tidigare trott.
Det unika med den här undersökningen är inte bara att den avspeglar hälften av jordens befolkning, forskarna har också nått många respondenter under 18 år. Föga överraskande är de unga mer oroade över klimatkrisen än de som är äldre, men även bland respondenterna över 60 år svarar 58 procent ja på frågan om huruvida vi befinner oss i ett klimatnödläge.
Gretas påverkan kan förmodligen inte överskattas.
”Undersökningen visar att människor vill att de politiska beslutsfattarna tar itu med krisen”, säger UNDP-chefen Achim Steiner i en kommentar. (Hela rapporten kan laddas ner här.) Man undrar förstås hur mycket Greta Thunberg bidragit till att förändra inställningen till klimatkrisen. En hel del, skulle jag gissa. Gretas påverkan kan förmodligen inte överskattas.
”Pestens år” 2020 kan ha inneburit en vändpunkt till det bättre, skriver också författaren, journalisten och klimatdebattören David Wallace-Wells i en lång artikel som publicerades i New York Magazine i januari och även på svenska i Expressen. Wallace-Wells menar att omställningen både går långsammare än den borde, och samtidigt mycket fortare än vi kunde föreställa oss för bara ett år sedan. Men han kommer genast med en varning: ”När man försöker sprida goda nyheter om klimatet lönar det sig att vara försiktig, eftersom så många redan har gjort bort sig med glädjekalkyler. En vändpunkt är inte ett slutspel, eller en seger, eller ett upphörande av den nödvändiga kampen för snabbare utfasning av koldioxid, för en robustare framtid, för klimaträttvisa.”
Med det sagt kan vi konstatera att en av de goda nyheterna är att förnybart nu är den största källan till el inom EU. Kolkraften håller snabbt på att dö. Storbritannien klarar i praktiken numera sin elproduktion utan kol, och även gasen minskar i betydelse till förmån för förnybart, och i november stänger Portugal sitt sista kolkraftverk, för att ge två exempel från Europa. Och det är inte bara här saker händer: ännu i början av fjolåret visade prognoserna på en kraftig ökning för kolet i Asien, men i slutet av året hade läget förändrats, och det rapporterades att närmare 80 procent av redan aviserade nya kolkraftprojekte i länder som Indien, Filippinerna, Vietnam och Japan lagts på hyllan, antingen tills vidare eller permanent. Orsaken? Kolkraft är inte konkurrenskraftig gentemot förnybart.
Åttio procent av planerade kolkraftverk i Asien har lagts på hyllan.
Också oljeindustrin börjar känna av de snåla vindarna. Under pandemin föll oljepriset kraftigt, en kort period var det rent av negativt – köparna fick alltså betalt för att ta emot sin olja. Trots att bland annat Norge fortsätter att bevilja licenser för prospektering i Barents hav har nog även olje- och gasindustrin sin framtid bakom sig. Det är länge sedan Exxon var världens mest lönsamma företag. Nu börjar oljejättarna se sig om efter nya intäktskällor, och kastar bland annat lystna ögon på vätgas. Den infrastruktur som redan finns utbyggd för naturgas skulle kunna utnyttjas för vätgas, hoppas man. Hur det blir med vätgasen får framtiden utvisa. Ett problem är priset: det är fortfarande långt billigare att framställa vätgas ur fossilgas än med elektrolys. Kostnaderna för framställning av grön vätgas måste falla mycket innan den blir konkurrenskraftig.
Flera goda klimatnyheter: I september 2020 tillkännagav Kina att landet siktar mot netto-nollutsläpp till 2060. Japan och Sydkorea följde upp med löften om netto-noll till 2050, och även Sydafrika och Kanada lovar nå klimatneutralitet samma år. Speciellt Kinas åtagande är oerhört viktigt eftersom landet står för hela 28 procent av världens totala utsläpp.
2020 verkar också ha blivit det stora genombrottsåret för elbilar, inte minst i Europa. Medan försäljningen av bilar generellt minskade under året, till stor del beroende på pandemin, fördubblades försäljningen av laddbara bilar inom EU jämfört med 2019. Norge (som dock inte är med i EU) ligger i topp – där är hälften av alla nya bilar antingen rena elbilar eller laddhybrider. Ett viktigt skäl är naturligtvis att norska staten gjort det förmånligt på många olika sätt att äga och köra elbil.
Samtidigt som försäljningen av bilar sjönk 2020, köpte folk dubbelt mer elbilar.
Även i Tyskland har elbilsförsäljningen exploderat, vilket delvis kan förklaras med att Volkswagen i höstas äntligen fick ut sin nya elbil ID.3 samtidigt som subventionerna till elbilar fördubblades från 3 000 till 6 000 euro.
Sist men inte minst fick USA en ny president. ”Om Joe Bidens intåg i Vita huset känns som något av en nystart så, tja, är den faktiskt det. Världens mest flagranta klimatbrottsling har blivit avsatt och även om Biden knappast var miljörörelsens förstahandsval så signalerar hans seger det definitiva slutet på förnekelsens tidevarv och sannolikt en början på en ny era av klimatrealism”, skriver David Wallace-Wells. Man kan bara hålla med. En av Bidens första ämbetsåtgärder blev att skriva på en presidentorder att återansluta USA till Parisavtalet. En annan ordet stoppar bygget av den omstridda oljeledningen Keystone XL. Det är uppenbart att Joe Biden tar klimatkrisen på största allvar. Det ska bli intressant att se hur radikala hans klimatåtgärder blir – än är det för tidigt att komma med några utvärderingar.
En hel del har alltså hänt och händer, men den stora ödesfrågan är: hinner vi minska utsläppen tillräckligt mycket och tillräckligt fort för att stoppa en skenande uppvärmning? Vill vi nå Parisavtalets målsättning att hålla temperaturökningen kring 1,5° C borde utsläppen minska med 12–15 procent årligen. De åtaganden länderna hittills gjort inom ramen för Parisavtalet förväntas leda till en temperaturökning på drygt 3° C, vilket skulle få katastrofala följder.
En två grader varmare värld är det bästa vi kan hoppas på nu.
”Målet att hålla den globala uppvärmningen under 1,5° C är antagligen omöjligt att nå”, skriver Wallac-Wells i den tidigare nämnda artikeln – vi får inrikta oss på att försöka begränsa temperaturhöjningen till 2° C. En två grader varmare värld kommer på många sätt att bli långt svårare att leva i än dagens, och det som Wallace-Wells kallar ”klimatrelaterat lidande” blir sannolikt enormt, men det är nu det bästa vi – eller rättare sagt våra barnbarn – kan hoppas på. Decennier av försummelser att vidta åtgärder för att minska utsläppen har betingat ett högt pris.
Klimatkrisen kan sammanfattas i en siffra: 415,95 ppm (miljondelar). Så hög var koldioxidhalten i atmosfären den 30 januari i år, enligt mätningar på Mauna Loa i Hawaii. Det är den högsta halten på åtminstone tre miljoner år – och då såg jorden mycket annorlunda ut än i dag.
Mänskligheten står inför en enorm utmaning. Vi kan inte ta ut några segrar i förskott. Men läget är åtminstone lite bättre än för ett år sedan.
(Foto: Guillaume de Germain / Unsplash)
____________
Lars Sund (f. 1953) är finlandssvensk författare, klimataktivist och amatörornitolog bosatt i Uppsala. Han arbetar nu på den avslutande delen i sin romantrilogi, av vilken tidigare utkommit Tre systrar och en berättare (S&S, 2014) och Där musiken började (Förlaget, 2018).
