Tapani Ritamäki: Minnesstund för Christer Kihlman 1930–2021

Tapani Ritamäki
Tapani Ritamäki

Lördagen den 14 augusti samlades ett femtiotal släktingar, vänner, kolleger för att minnas författaren Christer Kihlman som avled 8 mars i år. Minnesstunden hölls i Borgå, alldeles intill Diktarhemmet, där Christer Kihlman bodde 1993–2017.

Christers dotter Nina Kihlman berättade om en far som ofta var frånvarande, och besvärlig när han var närvarande. Men också kärleksfull och intressant. Ett slags dubbel personlighet som kunde vara både bohem och samtidigt pedant.

På minnesstunden i Borgå, närmast kameran Fredrik Lång, till höger om honom med ansiktet mot kameran Christers bror Erik Kihlman, längst framme står Nina Kihlman vid mikrofonen. I mitten på bilden med ryggen mot kameran Christers kusin Gunilla Kihlman. (Foto: Tapani Ritamäki)

Själv läste jag allt av Christer Kihlman i ungdomen och betraktade honom som den bästa författaren i Finland. Jag värvade honom som kolumnist till Ny Tid under åren jag jobbade där och under min tid på Söderströms gav vi ut både Kihlmans romandebut Se upp salige och Människan som skalv med nya för- och efterord. Dels för att de är finlandssvenska klassiker och fortfarande högst läsvärda, men också för att inspirera Christer att skriva en sista bok (eller varför inte flera).

Jag träffade Christer ett flertal gånger både ensam och tillsammans med Fredrik Lång, som hade fått i uppdrag att skriva en bok om honom – kollegan han levt tätt inpå i en massa år som hyresgäst på Rulludden, det Kihlmanska sommarstället i Esbo. Under en av träffarna i Diktarhemmet hade jag med mig en dator och lärde (med klen framgång) Christer hur han skulle använda den.

Christer ville skriva Västerlandets undergång del 3, med allt som hänt sedan Spenglers två första.

Uppmaningen lydde: ”Skriv en bok om en gammal man som blickar tillbaka på sitt liv.” Jag hade hört både Christer och andra berätta om det han under en lång rad av år hade försökt skriva, och var inte förvånad över att det aldrig ville bli färdigt. Det var Västerlandets undergång del 3 och skulle innehålla allt som hänt sedan Oswald Spengler gav ut del 1 och 2 åren 1918 och 1922. Vemsomhelst hade styvnat av den föresatsen.

Det var alltid roligt att sitta och prata med Christer – han var en intelligent och livlig konversatör in i det sista, och han bjöd på mycket bättre kaffe än Jörn Donner (dessutom med tilltugg från Borgås bästa bageri). Han gillade det nya uppdraget och satt och skrev i en lägenhet på Drumsö under ett par somrar medan han levererade ett antal positiva verbala mellanrapporter. Men nån text kom inte. (Finns den? Tänk om svaret är ja?)

Kändes som om det var dags att anställa Fredrik Lång: Skriv en bok om en gammal man som heter Christer Kihlman och som blickar tillbaka på sitt liv! Tyvärr hann Christer bli sämre innan Fredrik hann sätta igång, och till slut dö.

Bland dem som mindes Christer Kihlman i Borgå den 14 augusti fanns bland andra skådespelarna Dan Henriksson, som stod för en rolig litterär frågesport, och Pekka Strang som berättade att han efter att ha läst den dystopiska pjästexten Svaret är nej skrev ett brev till författaren för att fråga vad som var meningen med livet.

Brevet fick fortsättning i en serie träffar i Borgå mellan den unge skådespelaren och den äldre – dystopikern. Det blev i alla fall klart när man hörde Strang berätta om stunderna i Diktarhemmet att han nu vet meningen med livet: Det är att träffas och att minnas.

______

Tapani Ritamäki är förläggare och redaktör vid Förlaget.

1 x Scelerisque ullamcorper pretium condimentum montes justo risus lagd i varukorgen.
Fortsätt handla Till kassan