Jag visste att jag vill finnas i närheten av skönlitteraturen, inte saktexterna, jag visste hur texter kunde kännas och det var viktigt för mig, skriver Hanna Ylöstalo som debuterar med romanen Silver.
Efter gymnasiet valde jag studier som skulle leda mig till skrivandet. Det sades åt mig att det inte finns jobb inom litteraturbranschen och att journalistik hade varit ett mycket säkrare kort. Men jag visste att jag vill finnas i närheten av skönlitteraturen, inte saktexterna, jag visste hur texter kunde kännas och det var viktigt för mig.
Först hade jag ett manus med noveller och fragment, sedan framträdde Silver som huvudperson. Jag gick en författarutbildning och skrev varje tisdag på puben som är ett gammalt apotek. Vi etablerade en poesiscen med högläsningar och jag träffade andra som tyckte det var viktigt att prata om alla de sätt på vilka man kan läsa en text. Jag läste “Det är natten” av Karolina Ramqvist och noterade det viktigaste (och det fanns mycket). “Texten är en fysisk plats att fly till.”
I min barndom bodde jag på en bondgård. När jag flyttade hemifrån tänkte jag att jag på nåt obemärkt vis skulle glida in i den nya miljön utan problem. Men istället blev upplevelsen omvälvande. Öppenheten och osäkerheten kändes viktig, jag ville skriva om den känslan, som jag kände att fanns inte bara i mig utan också i mina vänner och runtomkring. Huvudpersonen Silver befinner sig i en liknande situation som jag gjorde då jag var nitton år gammal. Hon har också flyttat till en stad för att studera och hon undrar också vem hon håller på att bli.
Skrivandet bor på platserna och i rörelserna mellan dem. Min första plats är en bastu och en spång från bastun till ett brunt och litet träsk. En åldrande kvinna sitter på stranden medan en flicka dyker. Det finns ett kollektivt minne av två flickor som nästan drunknat, och det minnet spelas upp framför mig lika tydligt som om jag varit där själv. I början finns skrivandet vid träsket och sedan börjar ett hus i många våningar växa fram. Huset omges av fabriker och gator med okända namn och jag möter en ung man på en inglasad balkong. När jag skriver vänds utsidan inåt och det inre blir synligt. Skrivandet ligger nära tårarna och njutningen, och det är en märklig tanke att en läsare ska komma i närheten av den platsen, som är min.
Idag skriver jag i glappen mellan allt annat. Jag skriver efter redaktionsmötet på förlaget där jag vikarierar, jag skriver innan min vän och jag bandar in ett nytt avsnitt av vår podd. När jag kommer hem återvänder jag till stället som bara är mitt. Jag har alltid vetat att skrivandet är min plats.
