År 2017 är det 20 år sedan den första boken om Harry Potter gavs ut. För att fira att det fortfarande är några veckor kvar av detta jubileumsår publicerar vi ett utdrag ur Tatjana Brandts essä ”Själen i en liten ask. En läsning av J.K Rowlings Harry Potter-svit” ur boken Fängslad.
Man behöver bara läsa det första kapitlet i den allra första Potterboken för att höra genren arbeta i verket. Genren viskar om en utväg, en eskapistisk njutning, den lovar triumf och hämnd på vardagsvärlden och till slut, som socker på botten, garanteras en förlikning. När vi träffar Harry gör romanen en elegant ironisk bugning och presenterar en pojke som är olycklig för att det inte är han som har ett helt rum fyllt av trasiga dataspel och olästa böcker, för att han saknar elaka kompisar och för att familjens helstolliga föräldrar inte är hans egna. Läsaren kan skratta och gråta i lugn harmoni, och hicka av obehag när Dudley Dursleys gestalt allt för mycket påminner om den egna spegelbilden, när Privet Drive börjar likna Hobbitkullarna.
Genren viskar om en utväg, en eskapistisk njutning
Visst är det ljuvt? Att känna den plastiska förskjutningen, se de välklippta häckarna i förortshelvetet glida undan till förmån för en värld utan vardagslivets malande plikter, explosionsartade tekniska utveckling och komplicerade globalisering? Vad är det för idé att låta sig förföras om man har betänkligheterna kvar? Nej, låt oss ta betänkligheterna efteråt, med lite fördröjning.
Jag minns hur jag en solig septemberdag vandrade ut ur universitetsbibliotekets allvarligt uppmanande atmosfär med en Potterroman under armen. Man kan ju försöka se ut som om det är Freuds samlade man bär på, omfånget kan eventuellt spela en i händerna, men det knallgula omslaget med blixtar och drakar kan skapa misstänksamhet hos allt för uppmärksamma studenter … Hur är det nu Nalle Puh sjunger, när han försöker se ut som ett litet moln som bara vill segla förbi bikupan? Hur som helst placerade jag mig på ett av stadens bättre kaféer med ett stort glas vittvin och öppnade mitt kap. Jag visste att genrens båge var garanterad, för det här var inte den första boken i serien, jag var invigd och kunde lita på att få flykten ur vardagen, den återförtrollade världen och förlikningen med verkligheten i en elegant paketerad form. Varje Potterroman beskriver samma båge. Ett par timmar senare (ungefär när Vernon Dursley försöker slänga ut Harry ur huset, medan Harrys moster får ett exploderande brev och Harry själv förvirrat får erfara hur hans två olika världar totalkolliderar) var det dags att dyka upp på dagis som en av de andra hårt arbetande föräldrarna.
Rowling har lärt sig av den gotiska romanen, platserna är genomgående oerhört levande
Men vi ska ta det från början. Pottersviten handlar om Harry Potter som växer upp hos sin moster och farbror och ohängda kusin, Petunia, Vernon och Dudley Dursley. På Harrys elvaårsdag dyker det upp en vildvuxen halvjätte, Rubeus Hagrid, med fickorna fulla av möss, ugglor, korvar, en tillplattad födelsedagskaka och annat önskeuppfyllande. Men framförallt talar Hagrid om för Harry att han är en trollkarl. Harry kan lämna förortstristessens askungehärd och åka iväg till trollkarlsskolan Hogwarts tillsammans med andra ivriga ungdomar. Hogwarts visar sig vara en plats som klippt och skuren ur en roman av Ann Radcliffe, ett gotiskt slott vars rumslighet aldrig förmår definiera platsens mening. Rowling har lärt sig av den gotiska romanen, platserna är genomgående oerhört levande, kanske för att de består av minnen, återkomster, upprepningar och betydelseförtätningar i mycket högre grad än av konkreta beskrivningar. Varje plats som nämns, ja, verkligen så gott som varje litet ställe som berättelsen nuddar vid, återkommer senare i sviten och vittnar då om sina tidigare scener, bär med sig de tidigare episodernas tid. Minnet ger skeendet rum, Rowling älskar sina omtagningar, sina återberättande partier, att genomleva händelser på nytt genom att visa hur andra karaktärer uppfattar dem eller hur samma karaktärer har vuxit och förändrats, och ofta använder hon platsen för att skapa sin lasyrmålning. Lager på lager av tid bygger upp scenerna. Romanen minns.
