Förlagets debutant Julia Wickholm om skrivandet som ledde till henne debut "Olivia för alltid", en roman om att att bli sin egen person när man inte vet var man kommer ifrån.

Tio tusen meter ovanför markytan lär jag mig läsa. Jag är sex år gammal och flyger hem från Norge, vi sitter med en Bamse-tidning och mamma läser samma serierutor för tionde gången. Jag tittar på bilderna. I pratbubblorna finns krumelurer som jag känner igen, men inte riktigt kan förstå.

Men så händer något. Jag tittar på krumelurerna i pratbubblan, bokstäverna som blir till ord som bildar meningar som har en innebörd. Och bitarna faller på plats.

Efteråt läser jag varje dag. Jag plöjer igenom bibliotekets barnavdelning, går med i en bokklubb som varje månad skickar böcker i färgglada paket adresserade till mig. Jag slukar orden och berättelserna. I tonåren blir det allt mer sällan; trots att det var tiden före sociala medier tar Internet över en stor del av min lästid. Men jag ger mig själv tiden att läsa, eller tvingar mig själv att ta den, för inget annat får mig att uppleva samma känsla av lugn och kaos samtidigt. I en film hör jag citatet “she’s a junkie for the printed word”, och det sparar jag och viskar för mig själv och känner gåshud över hela kroppen.

Jag slukar orden och berättelserna

Ju mer jag läser desto mer fastnar jag för böcker där något skaver. En opålitlig berättare, en tillvaro kantad av sorg och misär. Men samtidigt vill jag inte läsa böcker som saknar ljus, som enbart är omslutna av mörker, där ångesten blir ett ekorrhjul som aldrig stannar. Berättelser som både skaver och smeker, de berör mig allra mest och lämnar spår.

Det tar inte länge förrän jag också försöker skriva. Men allt jag skriver raderar jag, det känns inte bra, det skaver men på fel sätt. När jag får höra att det alltid känns så, att till och med Stora Författare säger att det första utkastet alltid suger, då släpper något. Jag skriver för att jag vill och för att jag måste. Och för att se var det skaver: inte i berättelsens direkta konflikt utan mellan raderna, i det huvudpersonen inte säger, i de blickar och leenden som uteblir.

Allt jag skriver raderar jag, det känns inte bra

När jag hör om en baby som övergetts på en parkbänk tänker jag att jag vill läsa en bok om det. Sen tänker jag att jag vill skriva en bok om det. Om att växa upp och inse att de som borde ha velat ha en mest av allt blev de som lämnade en först. Jag föreställer mig att skrivandet påminner om skådespeleri: att anamma ett öde som inte är ditt, och försöka förmedla det till andra. Så jag skriver och jag tänker på identitet, på samhörighet, på betydelsen av en familj. På att rymma hemifrån och in i en osäker tillvaro, om de där vännerna som kommer att betyda allt. Och den första kärleken, som får allt annat att kännas som bakgrundsmuller.

Skrivandet leder till min debut “Olivia för alltid”, en roman om att att bli sin egen person när man inte vet var man kommer ifrån. Om det ens är möjligt. Hur känns det för just denna Olivia, i just denna berättelse? Vad skaver hos henne, i hennes innersta och hennes historia?

Och ifall jag kan beröra en enda person med mina ord, så är det värt det. Det är värt allt.