Hur kan den moderna människan leva i naturen? I Naturhaverierna letar Malin Kivelä efter svar i den polska urskogen, där biologen Simona Kossak bodde tillsammans med vilddjur.
Hur står vi ut med att fortsätta leva som vi gör?
Den frågan ställde sig en frustrerad Malin Kivelä, tvåfaldig vinnare av Svenska Yles litteraturpris. I Naturhaverierna utforskar Kivelä problemen vi omringas av och som vi står som handfallna inför.
De första omdömena är redan här: BTJ ger boken en sällsynt fullpoängare, 5/5, med motiveringen:
En granskande, förtvivlad och lärorik – och faktiskt helt underbar – essä om den akuta klimatkrisen med infalls-vindlande försök att hitta sanningen om naturen.
Kivelä berättar om arbetet med boken i en intervju med Förlaget.
Gav sitt liv – var inget helgon
För några år sedan blev du som besatt av Simona Kossak. Varför är hon så intressant?
I henne förenas ungefär allt som fascinerar mig. En kvinna som gick sin egen väg, eller körde den på sin lilla moped av märket Komar – myggan, sådana kan jag bara inte få nog av. Dessutom: det kommunistiska Polen, 70-talet, hippievibbarna, den stämningen. Simonas adelsbakgrund, som föll sönder. Spökena på godset där hon växte upp – att godset var byggt på en gravgård för pestens offer. Att hon kunde vara besvärlig och konstig. Gillade att festa.
Var en dedikerad och, senare, omtvistad forskare i djurbeteendevetenskap. Att hon aldrig gifte sig men hade ett decennier långt partnerskap med fotografen som bodde i den andra delen av hennes hus, som tog de magiska bilderna på henne och djuren hon forskade om och levde med.
Och så förstås just det, att hon valde att leva hela sitt vuxna liv i en stuga utan el och vatten mitt i urskogen tillsammans med vilda djur som blivit övergivna, behövde vård eller blev hennes vänner. Hon gav sitt liv till att jobba för djurens väl. Men var inget helgon.
Synd med realistiska dagdrömmar
“Eskapismen har slutat fungera som livsstrategi” skriver du på ett ställe i Naturhaverierna. Hur har det tagit uttryck i ditt eget liv?
Under perioden då jag skrev boken hände stora saker både i mitt eget liv och i världen. Pandemin blev som en vattendelare, det var en stor chock för mig, som jag nog aldrig kommer att komma över helt, att det verkligen var möjligt att stänga ner hela världen. Och att man sen öppnade den igen som om inget hänt, rusandet skulle ta vid så ekonomin inte skulle gå i kras, som det heter. Eller så hände ändå något, en spricka i tankebanorna uppstod?
Samtidigt blev jag själv äldre och det blev tydligt för mig att åldrandet och kroppens skörhet gäller också mig. Tills jag var cirka 45 tänkte jag innerst inne att allt var möjligt bara jag ville det tillräckligt, och att det, trots allt, var klart att jag skulle leva till minst hundra. Mina dagdrömmar, som tidigare upptog en stor del av mitt liv, är numera kortare, mer sällsynta, mindre fantastiska, de har besmittats av så kallad realism. Vilket är synd på ett privat plan. Men samtidigt som jag var tvungen att möta min egen sårbarhet, så förändrades mitt förhållande till omgivningen, andra levande varelser, naturen.
Vattnets storhet
Den sista essän handlar om din kropp utifrån surfing och sjukdom, hur tänker du att detta har med temat att göra?
Jag har på sätt och vis velat undersöka naturen genom att placera min egen kropp i olika delar av den. Jag började till sist surfa för tio år sen och upplevde en stark lyckokänsla som inte riktigt går att förklara. Som William Finnegan, journalisten och surfförfattaren jag citerar i boken, säger: Nästan allt som händer i vattnet är för stort för att uttryckas i ord.
Något med farten, vattnet, ögonblicket, den enkla gemenskapen med de andra surfarna. Några sekunders total vildhet och frihet, hur töntigt det kanske än låter. Och ändå utan att göra någon illa. Sjukdomen var den andra extremen, motsatsen till surfing. Men också en del av naturen, i min kropp.
