Förlagets podd är tillbaka med ett nytt avsnitt, den här gången med Maria Turtschaninoff, vars nya roman Breven från Maresi kommer ut på Förlaget i höst.
I podden berättar Maria om vilken sorts research hon gjort för att skapa sina egna världar – det blir bland annat prat om hungersnöden på 1600-talet, byggteknik och vinterföre i skogen. Lyssna på podden här nedan!
Eftersom Maria både skapar och läser fantasy tyckte vi att hon är rätt person att utse de fem värsta klichéerna inom fantasylitteraturen – klichéer hon hatar, eller kanske älskar att hata, som hon säger.
“Problemet med fantasy är att det finns en massa klichéer, men de var ju inte nödvändigtvis klichéer första gången man stötte på dem”, säger hon.
“Det betyder inte att de per automatik är dåliga eller inte fungerar, men de är kanske överanvända. De används slentrianmässigt för att vi har sett dem användas bra i ett verk som kanske har blivit en grundsten inom genren, och sedan bygger alla ivrigt på med sina egna berättelser och tar litet för direkt inflytande från de här klichéerna.”
Vi ger er: Maria Turtchaninoffs värsta och/eller bästa fantasy-klichéer:
1. Stew (gryta)
En typisk fantasy-kliché. I litet slarvigt skrivna fantasy-romaner där de är ute till fots eller rider på sina hästar, alltså rör sig långa sträckor, sitter de alltid och lagar stew till middag. Vilket ju är den långsammaste maten du kan göra, det ska koka länge, du ska ha en gryta med dig, vilket är väldigt opraktiskt. Stew är verkligt stupidt att ha som reskost!
2. Den ensamma kvinnan
Det här är en stereotyp jag tycker ganska illa om. Den ensamma starka flickan eller kvinnan som alltid ska rädda världen på ett manligt sätt. Hon har vuxit upp och föraktat alla kvinnosysslor och bara lekt med svärd. Hennes systrar som bara vill sy är fåniga och löjliga. Hon är alltid ensam i sin kamp att rädda världen. Det något jag aktivt har vänt mig emot i mina böcker – både i Maresi-böckerna och Naondel finns kvinnokollektiv. Jag vill inte heller att Maresi ska behöva göra allting själv i den nya romanen. Man kan faktiskt lita på andra! Både i Maresi och Naondel räddar kvinnorna sig själva, ingen behöver rädda dem. Och de gör det med väldigt kvinnliga förmågor, genom att kamma sitt hår, sy segel. Jag vill att de förmågor och kunskaper kvinnor traditionellt har ska vara värdefulla, för att de är det!
3. Den föräldralösa pojken vars uppgift det är att rädda världen
Den har också gjorts nyligen mycket förtjänstfullt t.ex. i Harry Potter. Det är ju inte så att en kliché inte kan användas, men då måste man hitta ett nytt sätt att göra det.
4. Den visa mentorn som hinner dö innan den hinner berätta det viktigaste för hjälten/hjältinnan
5. Profetior om den utvalda hjälten
Ofta är det profetian som gör att antagonisten försöker ha livet av hjälten för att profetian säger att han eller hon ska omstörta den ondas välde.
Förlagets podd är äntligen tillbaka, den här gången med Maria Turtschaninoff, vars nya roman Breven från Maresi kommit ut hos Förlaget i höst.
https://soundcloud.com/forlaget/maria-turtschaninoff-problemet-med-ensamma-hjaltinnor
Breven från Maresi utspelar sig i samma värld där Turtschaninoff rört sig i sina senaste böcker. Efter flera år i Det Röda Klostret återvänder Maresi nu till sin hemby för att grunda en skola, något som visar sig mer utmanande än hon någonsin hade kunnat tro.
– Jag hade jobbat ganska länge med den här romanen när jag insåg att det fanns ganska mycket av de finska krigsbarnens öde i Maresis berättelse, säger Maria.
– Maresi har varit borta mycket längre än de finska krigsbarnen i allmänhet var, en sju-åtta år ungefär, men hon har glömt en del. Hon har fått en brytning även om hon inte har glömt sitt språk. Hon gör saker på ett annat sätt. Och så finns det mycket av den utflyttade återinflyttarens känslor av att saker har hänt där hemma, livet har gått vidare, och det är inte så som det var när man åkte därifrån, och själv är man inte heller densamma.
Skrivandet som livlina
Maresi möter också många andra utmaningar i sin hemby. Även om Breven från Maresi är en ljusare bok än föregångaren Naondel, finns också här en hel del våld och död.
– Den speglar vad som har hänt i mitt liv, inte våldet, men döden. Jag trodde länge att boken skulle ha tyngdpunkt på andra teman, hedersrelaterat våld etcetera, men den handlar för mig mer om döden, hur vi lever när vi vet att den väntar, säger Maria.
Döden kom henne inpå livet under skrivprocessen, då hennes mamma gick bort.
– För mig har skrivandet alltid varit en livlina. Så bara det att fortsätta jobba, trots allt som hände, var väldigt viktigt.
I podden får du bland annat höra om de diskussioner som Maria förde med sin mamma om karaktärerna i boken. Vi får också en uppdatering om hur det står till med de brittiska filmplanerna kring den första Maresiboken. Sist i podden berättar Maria om en av de värsta fantasy-klichéerna hon vet, den om den starka, kvinnliga hjältinnan. I den här artikeln, som vi hänvisar till i podden, finns hela Marias topplista med fantasy-klichéer.
