Sista paret ut handlar om vad en skilsmässa gör åt en familj i 1970-talets Finland. Författaren Mia Franck minns själv gången hon kastade ut farmor ur huset.

Liz mamma ser verkligen inte med blida ögon på det som‬‭ ska komma att stå i skilsmässopappren: hor.

Det är 1970-talet i Finland och en kvinna har hittat en ny. Äktenskapet går i bitar – och precis alla ska säga sitt. Vem ska få vårdnaden om barnen?

Mia Franck har tänkt tillbaka, återvänt till gamla rättegångsprotokoll, skruvat, fabulerat och skrivit fram en roman det sprakar om. Vad innebär det att vinna en skilsmässa? Och vad betyder barnens bästa egentligen?

Det är ingen hemlighet att Sista paret ut bygger på Francks barndom: pärmen pryds av ett brustet bröllopsfoto. Där syns Francks egna föräldrar.

“Mina föräldrar behövde vara döda för att jag skulle klara av det”

Boken är fiktiv, men har ett självbiografiskt botten. Berätta mer om det.

Jag har undersökt mina föräldrar mer än mig själv. Även om rättsprocessen var för jävlig var det som hände efteråt fantastiskt: de talade aldrig skit om varandra. Å andra sidan blev det sår i andra riktningar. Jag har ett minne av att min farmor står och talar skit om min mamma. Då kastade jag ut henne och sa att jag inte ville tala med henne innan hon bad om ursäkt. Det gjorde hon också.

Hade du en känsla av att den här boken bara måste bli av?

Absolut! Det är en bok jag behövt skriva och det tog mig hemskt länge att förstå hur den skulle bli av. Mina föräldrar behövde också vara döda för att jag skulle klara av det. Jag kan tänka mig att det finns folk som blir obekväma, men som en stor författare en gång sa: Om de inte vill att jag ska skriva om dem måste de bete sig bättre.

Var inte den roligaste vännen

Vilka insikter om 1970-talet i Finland gav den här djupdykningen i det förflutna?

Oljekrisen har ägt rum och påverkar fortfarande Finland, som också betalat krigsskuld till Sovjet. Kekkonen styr med järnhand. Det finns mycket som påminner om det i dag, och många grejer som det är skönt att vi blivit kvitt. Om vi talar om 70-talets färger så är de bruna, orangea, gröna och murriga. Färgerna blir representativa för tiden. Det är verkligen så där i samhället: dovt och murrigt.

Du avslutar efterordet med “att skriva det här har haft sina sidor”, vad menar du med det?‬

Det har varit jobbigt, det svåraste jag någonsin skrivit. Jag har skrivit och pausat, för att det kommit mig så nära. Man kan fråga alla mina kompisar och de kommer att säga att jag inte varit den roligaste vännen. Det påverkade också min läsning, vilket aldrig tidigare hänt. Allt jag läste började glida in i min historia. Jag klarade inte av att läsa. Samtidigt har det varit hemskt nödvändigt. Nu är jag så klar med det här som jag bara kan bli.