Skriven inifrån S:t Petersburg ger dagboken en unik inblick i det vardagliga livet i Ryssland mitt under en historisk omvälvning.

“Ett intensivt stycke ryskt vardagsliv i krigets frätande skugga. Inte bara för oss, utan också för framtiden att läsa.” – Svenska Dagbladet.

Journalisten och författaren Anders Mård har bott i Ryssland under 20 år, när kriget bryter ut börjar han föra loggbok. Anteckningarna om vardagen i Putins Ryssland blir till Rysk dagbok, som skildrar hur den lilla människan påverkas av kriget, hur de anpassar sig och reagerar.

Anders Mård talade med Förlaget om kriget, västerländska fördomar och vanliga ryssars ansvar kontra villkor att kunna påverka.

Din färska bok Rysk dagbok beskriver tiden under Rysslands anfallskrig ur ett personligt plan för dig. Det framgår i texten att du länge tvekade ifall du alls skulle skriva den här boken – vad fick dig att ändra dig?

Det kändes fel att rikta publikens blickar mot Ryssland, då det är i Ukraina som människor dödas varje dag. Det var först efter det tredje krigsåret som jag upplevde att tiden var mogen att berätta om vad kriget hade gjort med det ryska samhället.

När gränsen stängdes försvann också kunskapen i väst om hur livet egentligen tedde sig för vanliga ryssar. Samtidigt ökade den statliga propagandan i styrka. Men president Putin är verkligen inte hela Ryssland, det finns andra viktiga berättelser än Kremls dagliga bulletiner.

När jag befann mig i Finland märkte jag att folk inte var nyfikna på storpolitiken i Moskva, utan om hur ryssarna lever och tänker. De många frågorna avslöjade också en allt större okunskap om det ryska samhället.

Jag levde ju delvis kvar i det ryska samhället och såg med egna ögon hur det förändrades. Och jag insåg att jag behöver berätta om vad jag upplevde och vad vår egen familj gick igenom, som en motvikt till den svartvita propagandabilden från Kreml. Jag ville skriva om hur ryssarna anpassade sig, hur de reagerade och påverkades av kriget. 

Vilken typ av avvägningar var du tvungen att göra under processen? (tänker t.ex. på familjens/din egen säkerhet)

Jag började skriva dagboken direkt när kriget bröt ut. Men det var en privat loggbok för mig själv. Därför tvingades jag skriva om mycket för att texten skulle bli intressant och begriplig för en bredare publik.

Jag har ändrat namn på personer för att skydda deras integritet. På grund av krigscensuren har jag också tvingats överväga vissa ordval och formuleringar som särskilt ryska medborgare uttrycker i boken. Eftersom jag använder min egen familj som en röd tråd i boken var det också viktigt att både min hustru och mina barn läste igenom texten på förhand.

I dagsläget råder det en utbredd krigströtthet och folk vill ha seriösa förhandlingar om fred. Samtidigt har staten tagit ett strupgrepp på samhället och infört en brutal repression.

Vad är det viktigaste som vi “på andra sidan” just nu inte förstår om Ryssland och ryssarna?

Det är viktigt att komma ihåg att det inte finns någon entusiasm bland de flesta ryssar för det här anfallskriget. De flesta som tar värvning till fronten gör det antingen för pengarnas skull eller för att de tvingas dit. I dagsläget råder det en utbredd krigströtthet och folk vill ha seriösa förhandlingar om fred. Samtidigt har staten tagit ett strupgrepp på samhället och infört en brutal repression. Regimen kräver att folk lyder, tiger och anpassar sig. Därför finns det också en utbredd rädsla och stark oro i samhället. De som är emot kriget har också svårt att förstå varför vi i väst drar alla ryssar över samma kam.

Vad tänker du om framtiden för Ryssland och kriget som nu pågått ca i fyra år?

Min bedömning är att Putin inte avslutar anfallskriget innan Ryssland kontrollerar alla de fyra ukrainska regionerna Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson som Moskva annekterade redan hösten 2022.

Framtiden för Ryssland ligger fortfarande i en krigsdimma och det är oerhört svårt att sia om den. Regimen verkar kanske stabil som en pyramid sett utifrån, men den som tittar lite närmare upptäcker ett korthus.  

Sedan Ryssland attackerade Krim 2014 så började gamla fördomar om landet och ryssar sticka upp igen. Det kändes som att den helande process som pågått under generationernas växling sedan Finlands senaste krig med Ryssland kom av sig. Hur mycket märker du av fördomar och hur tacklar du dom?

Det finns gott om fördomar om både Ryssland och ryssar hos oss finländare. Tendenser som har stärkts på grund av anfallskriget. Undersökningar visar också att hatbrotten i Finland gentemot ryskspråkiga har ökat de senaste åren. Min egen familj har inte drabbats, men jag är nog fortfarande försiktig med att prata ryska på offentliga platser.  

Hur ser du på folkets ansvar för vad regimen i Ryssland håller på med? Vad kan man kräva av ett folk i en totalitär stat, och förstår vi på andra sidan gränsen hur livet och villkoren ter sig för ryssarna?

De flesta nordbor har nog ingen aning om de hårda villkor som gäller under Putins regim. Det Ryssland som folk kände till tämligen bra före 2022 existerar inte längre.

Ryssarna har ett kollektivt ansvar för vad som har hänt med landet. De flesta accepterade inte den här samhällsutvecklingen av övertygelse, utan av lättja och tanklöshet. Men trots det finns det ett ansvar att bära för alla.

Man kan inte kräva att någon ska ställa sig på barrikaderna och bli hjälte. De flesta väljer tystnaden för att skydda sig själva och sina närmaste. Det man kan kräva är att folk tänker kritiskt och anstränger sig att vara en anständig medmänniska som gör goda handlingar i den egna vardagen. Redan det kan vara en motståndshandling som skapar ringar på vattnet.