Sophia Janssons berörande bok Tre öar – mamma, pappa och jag är ute. Nu har Jansson fått nya perspektiv på drabbande händelser i barndomen, och en större förståelse för mamman Nita Lesch som dog ung.

Sophia Jansson har tidigare undvikit att tala om sin mamma, Nita Lesch. För varför skulle Nitas tragiska öde angå andra?

Men när man blir äldre händer det att perspektiv ändras. För Janssons del betydde det att ett behov blossade upp – en känsla av att hon måste berätta historien om sin mamma Nita och pappa Lars, ur sitt eget perspektiv. 

Hon ville göra föräldrarna rättvisa och ingen annan sitter på samma tidigare opublicerade källmaterial som Jansson själv. I boken fungerar bland annat Tove Janssons brevkorrespondens som en oersättlig informationsbrunn.

Förlaget tog ett snack med den nybakade författaren, som inte känner sig som en sådan.

“Hennes öde var tragiskt och kändes mycket privat”

Du debuterar som författare. Varför kändes det viktigt för dig att skriva den här boken?

Det låter främmande att folk nu kallar mig författare för jag känner mig nog inte alls som en sådan, men faktum är att jag en längre tid önskat skriva ner en del egna minnen och text om vem mina föräldrar var, ur min egen synvinkel. Det har nu resulterat i en bok.

Det har känts speciellt angeläget att själv skriva något när jag blivit äldre och fått barnbarn. Jag blev lite orolig över att vetskapen om vem mina föräldrar var höll på att falla i glömska, och att jag därför måste dokumentera den. Samtidigt har det varit en möjlighet för mig att revidera min egen barndom ur en vuxen människas synvinkel.

Många känner till din pappa, färre har hört om din mamma. Vem var Nita Lesch?

Min pappa Lars Jansson kommer ofta upp i samband med Tove men bilden av honom är då alltid knuten till mumintrollen. För mig var han också en viktig person utanför den offentliga bilden. Min mor, Nita Lesch, har jag systematiskt undvikit att tala om offentligt, för hennes öde var tragiskt och kändes mycket privat. 

Har blivit mer förlåtande

Har arbetet med boken förändrat din syn på familjen?

Arbetet med boken har på många sätt varit bra för min syn på min familj. Jag har fått en större förståelse för de enskilda individernas agerande, och samtidigt blivit mer förlåtande. Det har varit mycket terapeutiskt att sätta sig in i vad som drev dem eller fick dem att agera som de gjorde.

Som källmaterial har du använt tidigare opublicerade brev. Berätta mer om dessa.

Tove skrev fantastiska brev, men också de andra i familjen skrev till varandra. Många av breven innehöll viktig information jag gärna hade känt till tidigare. Men breven förblev länge olästa eftersom jag levt i nuet, varit upptagen och kanske inte önskat ta itu med svåra känslor. En del brev min mamma skrev har varit speciellt intressanta för mig.