”Världen har förändrats, inget är som förr, allt är annorlunda nu!” Det är fredag kväll och i toakön på sportpuben Elmo i centrum av Helsingfors står en man i blå hoodie och hulkar hejdlöst. Mellan gråtattackerna torkar han tårar och skriker till med hes röst – ”ei oo vittu todellista!” – innan känslorna åter snörper till halsen och snyftandet fortsätter bortom all sans. Kamrater klappar om honom, någon ger en kram. ”Hyvä Suomi! Saatana!!”

Utanför puben är det trångt, tio tusen pers typ, och vissa män har kastat av sig både jackor och tröjor. Röda bengaliska eldar och nödraketer lyser upp de svettiga, ångade kropparna som skriksjunger med trasiga röster om hur underbart Finland är – ”vi har bastu, brännvin och yxa!”

En under alla normala omständigheter fullständigt obetydlig fotbollsmatch på 60:e breddgraden en kulen kväll i november fick en alldeles befängd pregnans då 3-0-segern till hemmalaget innebar att Finlands fotbollsherrar för första gången kvalificerade sig till slutspel i ett Europamästerskap. Att damerna gjort samma sak redan 2005 (och två gånger sedan dess) kommer vi säkert att minnas med tillbörlig vördnad i något skede, men just den här fredagen öppnades sådana slussportar av forcerade emotioner och kollektivt vansinne hos Me miehet att socialpsykologiska institutionen snart får börja rekrytera flera graduhandledare för att hinna med i analyserna.

”Torille! Torille!”. Salutorget i Helsingfors är festplatsen när nationen firar, och fontänen Havis Amanda är partyts epicentrum. Helsingfors stadsmuseum hade på förhand gått ut med en vädjan till fotbollsfolket att låta bli att klättra upp i ”Mantas” famn – statyn är gammal, värdefull och bräcklig, och verkligen inte avsedd att klättras på – men även om någon lyssnat och nickat instämmande ännu samma eftermiddag, var världen ju ny nu och inga gamla regler gällde.

Det var flera komplexa och intressanta diskussioner som Havis Amanda under helgen åter blev brännpunkt för.

Journalisten Jussi Pullinen och kulturella mångkamparen Tommy Lindgren försökte i en artikel för Helsingin Sanomat argumentera för en skillnad mellan den gamla och nya tidens idrottsnationalism. Pullinen skriver hur varumärket Finland löpts, skidats, körts och backhoppats in på världskartan, hur ishockeylandslaget efter samtliga tre VM-guld fått eskort av flygvapnets kronjuveler Draken, Hornet och Hawk. Militärmetaforer och vinterkrigets mytologi har på ett lika naturligt som obehagligt sätt smultit samman med internationella sportframgångar, mer än fem decennier senare.

Enligt Pullinen och Lindgren har det hittills varit annorlunda med supporterkulturen inom fotbollen. Där hockeylandslaget kallas Lejonen, är fotbollslaget Berguvarna. Där hockeyklubban symboliserar Suomi-maskinpistolen, är fotbollsspelarna obeväpnade. Där ishockey är en angelägenhet för tolv arktiska nationer, är fotboll det språk som hela världen talar.

Kanske är det på grund av uteblivna framgångar (för männen) som kulturen kring (konst)gräset förblivit mer ödmjuk, lekfull och sarkastisk än kring isen – en lite mer hälsosam, anständig och civiliserad form av idrottspatriotism med stark internationalistisk twist. Beskrivande kanske är att samtliga politiska partiers ledare gjorde sitt bästa för att stjäla till sig en bit av fotbollsglansen under helgen – alla utom Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho.

Det sägs ofta att Finland är ett idrottstokigt folk, men det stämmer inte riktigt. Vi är ett framgångstokigt folk, och det spelar väldigt liten roll i vilken gren, genre eller bransch framgången kommer. Nokia och Supercell är lika bra proxyn för den finska självkänslan som olika lyckotopplistor, en artikel i Wallpaper eller Kimi Räikkönen.

Frågan är om den mindre klibbiga nationella stoltheten som fotbollslagets fans hittills uppvisat – och som kunnat delas också av ”kulturfolk” i högre grad – nu kommer att korrumperas och smältas samman med den alkoholindränkta krigsmytologiska patriotismen som redan tidigare slukat spjutkastare, backhoppare, skidlöpare, Eurovisionsartister(!), innebandy- och ishockeyspelare såväl som rally- och Formel 1-piloter? Scenerna vid Havis Amanda i fredags lät förstå att den risken är överhängande.

En helt annan konflikt som också kom i dager var motsättningen mellan Finland och Helsingfors. Vice borgmästare Nasima Razmyar (Sdp) ventilerade redan i maj, då hockeylejonen åter tagit guld och Salutorget invaderades av segerrusiga medborgare, sin oro för att Ville Vallgrens 110 år gamla ikoniska idealkvinna kunde ta skada av de halvnakna hannarna som klängde och juckade på henne, och badade vid hennes fötter. Oron är befogad, men Razmyars lösning på problemet – en uppblåsbar plaskbassäng intill fontänen – signalerade ett nästan löjligt oförstånd för dynamiken och innebörden av de här masspsykoserna.

Man kan debattera hur viktigt framgångar i olika tävlingar bör vara för en nation, men ett faktum är att när Finland firar är det Helsingfors som står värd för karnevalen. Och karnevalens logik är anarkin.

Vardagen är vänd på huvudet och betydelsen av bedriften ska manifesteras genom att bryta normer och lagar. Man rusar in på planen, man twerkar framför spårvagnen på Mannerheimvägen, man klättrar upp i lyktstolpar och ylar, man klär av sig naken vid Tre Smeder och man kastar sig fullt påklädd i bassängvattnet vid Havis Amanda. Man gör det för att man inte får, men för att det går. Just ikväll är ”vi” så många att polisen är maktlös. För några timmar är vi fria. I ett samhälle som på alla mätare hör till de mest ordningssamma är ventiler som de här otroligt viktiga. Det finns liksom ett uns av människa kvar i den annars kuvade undersåten.

Det är förståeligt att Helsingfors stads högsta ledning inte vill att en av centrums vackraste sevärdheter ska förstöras, och speciellt inte av en hord babianer som firar något så vulgärt som nationella idrottsbragder. Det fanns inga helsingforsare bland festfolket, det fanns bara finnar. Kan De inte fira någon annanstans, på något annat sätt. Varför gör alla de här finnarna i Helsingfors, liksom? Kanske vi kan sätta ut en annan bassäng åt dem att plaska i, kan vi inte? Havis Amanda tillhör stadsborna!

Eller gör den? Kan man usurpera en staty, från stadens symbol till nationens gudinna?

Ironiskt nog lät Helsingfors bygga ett helt nytt torg för precis det här ändamålet, och för att strecka under att ”det är här ni ska hålla era folkliga backanaler” gav man öppningen namnet Medborgartorget. Det var också där man i fredags hade ställt upp tre stora skärmar som visade matchen, men likt förbannat när slutsignalen ljöd var det enda de tiotusen där på torget tänkte att de måste gå till ett annat torg för att fira.

För att vända på frågan; vad är värdet av en ovärderlig staty om den inte har en funktion och berättelse? Ingen vet vad Vallgren ville med sin figur då han formgav den i Paris, men enligt officiella tolkningar är det staden Helsingfors som stiger upp ur havet. Hennes förvärvade roll som segerns gudinna, vår egen Nike, den motvilliga värdinnan för urspårade fylleslag i blåvitt är däremot en stark och levande berättelse som – vågar man säga det – bara skulle bli ännu starkare om till exempel en av gargoylerna faktiskt lossnade i tumultet, eller Mantas huvud kom på sne. Något för cityguiderna att peka på – ”look, that’s how much sports means for Finland”.

Hur bärkraftigt bronset i Havis Amanda är vet ingen, det har aldrig utförts några tester om statyns strukturella integritet. Nu ska staden ändå utreda huruvida hon med sina sjölejon, gargoyler, piedestal och bassäng kunde flytta in på ett museum, och på torget ersättas av en kopia som bättre lämpar sig för kollektiva urladdningar.

Idén är inte ny men lyftes senast fram av kuratorn och galleristen Veikko Halmetoja och kommer att föredras i stadsfullmäktige den 27 november av gröna ledamoten Fatima Diarra.

Det är ju inte helt ovanligt att värdefulla konstverk göms undan och allmänheten får nöja sig med replicas. När det gäller offentlig konst är det mer komplicerat, för att inte tala om priset på en flytt. Det har föreslagits att polisen slår ring runt statyn och att man upprättade provisoriska elektriska stängsel under festkvällar, och vi lär begåvas med en hel del mer eller mindre förnuftiga förslag och en utdragen debatt i fullmäktige. Den enda åsikten som inte verkar få genklang är status quo – låt folket fira, klättra, falla och slå sig. Det är ingen som är ute efter att förstöra statyn, men om det händer så händer det och blir en del av hennes historia. Analogin kanske haltar lite, men vi har ju också publika konstverk med bomb- och skottskador från olika krig, som aldrig reparerats och de nu är del av statyns berättelse.

Om hon ska fraktas undan har vi exakt ett halvår på oss innan nästa risksäsong är här – Eurovisionen avgörs 16 maj, VM-finalen i ishockey 24 maj, EM i fotboll i juni–juli och olympiska spelen i Tokyo i augusti. 

Nu är ju dessutom världen ny och allting annorlunda, så Finland kommer väl att vinna allt!