Runebergspriset i litteratur 2024 tilldelas Peter Mickwitz för hans hyllade diktsamling Misslyckad i en uggla, detta är hans tacktal
Att få det här priset är förutom mycket roligt också väldigt överraskande. En mycket trevlig överraskning. Bland de många litterära prisen i Finland är Runebergspriset ett pris som tar i beaktande alla litterära genrer och litteratur skriven på båda språkgruppernas språk. Det betyder att det handlar om ett seriöst pris. Runebergspriset är också ett pris som – när man ser på vilka alla böcker och författare som under årens lopp kandiderat för det – har fokus på litterär kvalitet. Av de här orsakerna är det speciellt uppmuntrande för mig att få just Runebergspriset.
Jag vill tacka, för det här är ett tacktal.
Först vill jag tacka språket, språken. Så här tänker jag och det här är utgångspunkten för mitt skrivande: Jag äger inte språket, jag har inte ett språk – språket är inte mitt och jag har många språk, och mina många språk är i ständig förvandling. Av det följer att jag inte vill eller kan behärska språket. Språket är inte någonting som jag använder som verktyg för mina intentioner, inte någonting som jag bestämmer över och som jag kan eller skall kuva så att det böjer sig för mina syften. Tvärtom, jag skriver med språket, tillsammans med språket. När jag skriver är vi alltid två: språket och jag. Språken, språket är min bästa vän och en stor källa till glädje för mig. En sådan vän tackar man gärna.
Jag vill tacka poesin. Poesin därför att den är en öppen och tillåtande genre i vilken allting är möjligt. Poesin därför att den är det ställe där språken, språket – min bästa vän – kan och får manifestera sig på alla de sätt som är möjliga. Om det här kunde jag tala hur länge och hur mycket som helst, men får i det här sammanhanget hänvisa till att jag skrivit ganska mycket om detta.
Puhutaan paljon siitä että kirjallisuus on kriisissä – kustantamot, kirjakaupat, kritiikki, lukeminen jne. Tämä on totta – tietenkin – ja hyvin huolestuttavaa. Tällainen kriisi iskee erityisesti kirjallisuusgenreihin joiden taloudellinen merkitys useimmiten on vähäinen, kuten runouteen. Samalla kun tällä tavoin ollaan oikeutetusti huollestuneita runoudesta on kuitenkin myös hyvä pitää mielessä että runous itsessään ei ollenkaan ole kriisisssä. Suomessa kirjoitetaan sekä suomeksi että ruotsiksi häkellyttävän paljon korkeatasoista runoutta. Kuten osa teistä ehkä tietää minulla on ollut etuoikeus saada olla mukana myös suomenkielisen kirjallisuuden maailmassa. Kaikki ne loistavat suomenkieliset kirjailijat joiden seurasta ja kirjoista olen saanut nauttia jo useita vuosikymmeniä ovat olleet keskeinen osa kirjallista elämääni. Kiitän siis kaikkia uskomattoman lahjakkaita suomenkielisiä kirjailijakollegoitani.
Jag kan inte poängtera nog hur viktigt det har varit, och fortsättningsvis är, för mig att vara en del av den finlandssvenska poesins tradition. Det är ett enormt privilegium att höra till en tradition med författare som Runeberg, Södergran, Björling och Forsström, bland många många andra. Det känns emellanåt nästan overkligt att en så här liten folkgrupp har kunnat framkalla så många så viktiga poeter. Och traditionen fortsätter in i framtiden, för det är minst lika förbluffande att det år 2024 i Finland skriver på svenska så många exceptionella poeter. Jag tänker t.ex. på Eva-Stina Byggmästar, Ralf Andtbacka, Heidi von Wright eller Agneta Enckell, men också på många andra. Så jag tackar den finlandssvenska poesin, utan den kontexten vore jag inte den poet jag är.
Till slut vill jag tacka litteraturen. Allt den gett mig, allt den ger mig, allt den gör i världen, allt den kan och allt den är. Och nu talar jag inte längre som författare utan som läsare. Det är viktigt att komma ihåg att litteratur är den enda konstart som helt baserar sig på läsning. Att läsa är minst lika viktigt som att skriva, kanske viktigare. Få av oss är författare, men i Finland kan vi nästan alla vara läsare. Detta vore ett ämne för ett helt eget, långt, tal men jag hoppas innerligt att vi i Finland också i framtiden alla kommer att kunna vara så bra läsare som möjligt och att utsiktslös politik som verkar ha ett obildningsideal som utgångspunkt inte förstör för oss det privilegium det är att få vara läsare.
Jag skulle gärna tala mycket och mycket längre om allt det jag här bara snuddar vid. Men förutom tidsbrist är min begränsning också den att jag inte egentligen är en talare utan en skrivande person. Så jag slutar här och jag slutar med ordet tack. Tack.
