Allt som var svårt, du kan vänta och se: det kommer att bli svårare.

En författare möter en man. Han är gift. De träffas i hemlighet. Först är det lust, sedan blir de kära i varandra. Saker händer som gör att det omöjliga blir ännu mer omöjligt.

 I Hannele Mikaela Taivassalos knappa, hjärtskärande roman skriver hon sig bort från en kärlek som inte får finnas, så stor att den måste skjutas, amputeras, begravas långt under jord. Det handlar om att komma till en punkt då man inte vill leva, men ändå inte dö. Och i det tillståndet ändå finna ord, försöka vara ärlig, kosta vad det kosta vill.

Han hade sagt: jag kan inte lova någonting och kan inte ge just något alls.
Vad är det, om man inte kan lova någonting, och inte kan ge just något alls.

Det är ingenting. Det är vad det är.
Han säger: jag älskar dig. Efter det säger han: inte.

I slutet borde jag dö är en text om att skärskåda en kärlek utan hopp. Sargade anteckningar med glimtar av svart humor: ”Jag är en sorts Jesus. För mig. Men utan mänskligheten och kärleken.”

Gör det som litteraturen ska: att prövande hävda sin integritet och vid berättelsens slut komma ut i ett förändrat landskap.

ÅBO UNDERRÄTTELSER

Hör definitivt till de ordknappa mästerverkens lilla skara.  

BJÖRN KOHLSTRÖM

Ett slags sorgesång och ett farväl till en kärlek som måste dö för att livet skall kunna fortsätta och ordningen återställas.

SVENSKA YLE

En smärtsam skildring av att älska och älskas, men ändå inte få det man vill ha.

HUFVUDSTADSBLADET

En starkt brännande berättelse om kärlek; om begäret, passionen och gränslösheten men samtidigt om smärtan, det förbjudna och gränsöverskridande som lurar bakom.

VASABLADET

Den som inte blir drabbad av den här texten har ett hjärta av sten.

YUKIKO DUKE