Håller vi för långa sommarsemestrar för vårt eget bästa? Skulle vi trivas bättre på jobbet och i tillvaron, om vi inte betraktade elva månader av året som undantag och den där ena på landet som det riktiga livet?
Det är augusti och i Finland återvänder vi långsamt till våra kontor och arbetsplatser – eller, som det ännu är för många, börjar jobba på hemma eller distans. I vart fall är klagovisan den samma: ”Neeej, jag vill inte. Kan inte semestern fortsätta för evigt!?” Med tunga steg masar vi oss till svarven och kopplar kedjan på fotbojan, försjunker i tyst förtvivlan, filosoferar flyktigt kring om detta faktiskt är livets mening, och ställer in det mentala kikarsiktet mot nästa sommar, då man åter får leva livet På Riktigt.
Men tänk om det var annorlunda? Tänk om vi inte behövde upprätthålla en sån oerhörd skillnad mellan tillvarons värde på arbetsplatsen respektive fritiden. Tänk om det är så, att de över månadslånga, typiska finländska semestrarna förvränger vår uppfattning om vad som är det goda livet och vad som är bara vardag? Kan det vara så att den omutliga gräns vi varje sommar drar mellan vårt jobb och fritid, inte alls hjälper till att ”ladda batterierna” utan istället är en bidragande orsak till den patologiska vantrivsel på arbetet, som så många säger sig känna av?
Arbetet är en avvikelse som konsumerar nästan halva vår vakna tid.
Jag tänker att om vi inte höll en så lång, närmast existentiell paus mellan vår- och höstterminerna, skulle det kanske tvinga oss att hitta nya lösningar för att bättre trivas på jobbet? Skulle vi, om arbetsåret var mer linjärt, integrera jobbet som en mer naturlig och njutbar del av vardagen? Kan vara så att vi godkänner för tidiga morgnar, permastress och oergonomiska stolar, blaskigt kaffe och tids- och själsförtärande projektmöten för att vi upplever arbetstiden som en avvikelse från det som egentligen är livet – fritiden. En avvikelse som konsumerar nästan hälften av vår vakna tid.
Är vi mer benägna att acceptera missförhållanden på jobbet då vi från augusti fram till midsommar dagdrömmer om den där fem veckors respiten med midnattssol och tropiska nätter i skärgården? Skulle vi bli mer klarsynta för och beredda att faktiskt åtgärda de saker som gör det svårt att trivas på jobbet, om vi inte hade den överdrivet långa respiten i sommarparadiset som vår mental snuttefilt i vintermörkret? Skulle vi i avsaknad av ferieventilen tvingas njuta av tillvaron lite mer också från oktober till april, och hitta mod att formge våra alldagliga arbetsvillkor med nytt självförtroende?
Samtidigt är de långa semestrarna i sig ett gissel, då hela tillvaron ska vändas upp och ner. Den välsignade upplösningen av tidens fjätter som i elva månader hägrat i bakhuvudet och vuxit till mytiska proportioner, blir när den äntligen står för dörren bara en ytterligare prestation. Nu ska man ”förverkliga sig själv” för nu ska hela familjen trivas, för satan, och pappa ska vara glad och godiset och glassen fylla barnamagarna – kort sagt, nu ska det där Livet äntligen levas! Men även om det regnar från midsommar till venetiansk bevarar semestern sin mytiska lockelse under resten av året. ”Nästa år ska jag lära mig åka vattenskidor! Och dreja krukor. Och läsa allt av Westö.”
Finns det inget vettigare sätt att balansera upp det totala jävla mörkret, de vitnade knogarna, rygg- och nackproblemen, det höga blodtrycket och tandagnisslan på arbetet med den formlösa eufori som friheten att disponera över sin egen tid skänker?
Hur låter det med två veckors semester under sommaren, och mera ledigt under året istället?
Hur låter det med två veckors semester under sommaren, och mera ledigt under året istället? Sex timmars arbetsdag? Fyra dagars arbetsvecka? Ett långt veckoslut i månaden, eller en vecka varannan månad under hösten och våren? Jag inser såklart att allt det här är hypotetiskt, men lek med tanken om inte dylika arrangemang ändå skulle erbjuda ett nytt slags lugn och känsla av kontroll över vardagen.
Skulle det föra med sig en mer balanserad och njutbar tillvaro ifall arbetets dominans över vardagen skalades ner en smula? Kanske skulle vi inte ens behöva de där månadslånga nervkurerna vi kallar semestrar.
Att lära sig åka vattenskidor tar inte mer än några dagar. Och Dostojevskij passar ändå bättre på vintern.
_________
Janne Strang är journalist och kurator för Förlagets innehållssida FRLGT.
