Susanne Ringell är en av Finlands främsta svenskspråkiga författare. Hon bor periodvis i Tranås i Sverige. Flera av hennes berättelser skildrar landskapen runt orten och människorna som lever där. 

I september 2016 spelades teaterpjäsen Svärmorstungor upp på Teater Jarmo i Tranås. Den lilla källarlokalen var fylld av bekanta och intresserade. Dramat behandlar Susanne Ringells svärmor Älva Larsson och hennes bortgång, kontakten med den lilla orten och hennes man författaren Anders Larssons förhållande till modern. Tillfället på Teater Jarmo var enda chansen att i Sverige uppleva stycket, som i Finland belönats med det finlandssvenska dramatikerpriset från Boismanska fonden. Svärmorstungor bygger på en serie scener när sonen och svärdottern hälsar på modern i Tranås och måste förhålla sig till den nya miljön. Ett återkommande inslag är ett välkomnande kaffedrickande och bakverken som bjuds.

Susanne Ringell som kommer från och växte upp i Helsingfors tyckte att det var säreget att komma till småstaden Tranås.

– Till en början var det lite klaustrofobiskt med småstaden. Var fanns alla krogar? Men i Tranås var allt också välordnat och prydligt. Människorna var likadana. Nu tycker jag att det är väldigt vilsamt här.

Författaren berättar att Tranås och Älvas hus alltid har varit en bra skrivplats för henne. Om förmiddagarna har hon tillåtits försvinna ett par timmar för skapande, i perioder har till och med ett par eftermiddagstimmar ägnats åt skrivande.

– Men med åren föll det sista arbetspasset bort. Resten av tiden grunnar jag på berättelser.

Susanne Ringell föddes 1955 i Helsingfors, studerade på universitetet i den finska huvudstaden och examinerades från Teaterhögskolan 1981. Sin blivande make Anders Larsson träffade hon i rörelsen runt den fria teatergruppen Teater Granat (sprungen ur tidskriften Fågel Fenix i samma stad). Hon var utbildad skådespelare vilket naturligt gav att de första litterära verken blev dramer. Det dramatiska skrivandet har således kommit att utgöra en grundstomme i författarskapet. Svärmorstungor är ett utmärkt exempel på Susanne Ringells dramatiska konst, liksom den poetiska monologen In Transit vars miljö är den runt Tranås: ”Än finns det fria sjöar, om man färdas. Jag byter sjö, jag byter kommun och vistelseort, jag byter inte sällskap, byter inte bort min vän. Vår familj vid Trollsjön i mitt hjärta, sjöar som måste överges, hem som måste lämnas. // Jag simmar i Trehörnasjön i Ödeshögs kommun”

Paret har en stark disciplin när de reser och skriver. Under veckorna arbetar de och under helgerna gör de utfärder.

Paret vistas i Tranås, i Helsingfors och på olika inspirerande platser i världen. I Helsingfors bor de sedan 35 år i en liten, centralt belägen lägenhet.

– När vi kom till den här lägenheten trodde jag att vi snart skulle byta upp oss men det har inte funnits någon anledning. Vi har inte fått några barn som kräver utrymme.  Istället har vi kunnat resa mycket. De flesta av resorna har varit för att skriva. Paret har en stark disciplin när de reser och skriver. Under veckorna arbetar de och under helgerna gör de utfärder. Bland annat har de återvänt till Madagaskar, Madeira och i författarförbundets ”Svenska huset” i Kavalla, Grekland. Nu ska de åka till Andalusien.

– Vi har fått olika typer av arbetsstipendier och kommit fram till att vi inte kan åka till storstäder för att jobba, utan det måste vara lugnare platser, där det händer lagom mycket.

I storstäderna blir bruset av händelser för överväldigande, på de lugnare platserna kommer de till ro. Extra viktigt är det för Susanne Ringell. Hon tar avstamp från det hon känner till i sina berättelser.

– Jag har ingen fantasi och måste befinna mig i det nära när jag skriver. Men jag försöker att gestalta det som är ogripbart i tillvaron.

Jag försöker att gestalta det som är ogripbart i tillvaron.

Hon menar att författarens seende i hög grad bestämmer vad som ska skrivas, att det hon ser leder fram till historien. Hela hennes författarskap består av texter i det korta formatet, dikter, noveller och radiopjäser. Ofta blandar sig genrerna in i varandra och Susanne Ringell försöker sällan skriva den ena eller andra, mellanformen känns bekväm för henne. Och hon menar sig ha uppfostrat en publik som inte är särskilt stor men mycket trogen. Den är insatt och tillåtande med formexperimenten.

– Språket förändras inte så mycket mellan de olika genrerna, men formen förändras så klart beroende på om jag skriver ett hörspel eller en dikt.

Den enda längre tydligt sammanhängande text som Susanne Ringell skrivit är romanen Katt begraven (2003), som hon 2004 fick Svenska litteratursällskapets pris för med motiveringen: “Med målmedveten elegans arbetar sig berättelsen fram på minst två plan. Den utmanar den traditionellt berättande romanens böjelse för realism, utan att svikta i konkret trovärdighet. Stilens djärva men behärskade skärpa ger framställningen en särpräglad rymd som är generös mot olika läsarter.”

Romanen beskrivs som en lek med deckargenren, vilket inte minst blir tydligt då det obligatoriska mordet sker i slutet av texten. Istället skrivs ett relationellt mysterium fram. Till ”byn” kommer en ung, vilsen kvinna som tänker mycket men föraktar sig själv. Samtidigt är karaktären intelligent, hennes reflektioner om religion kommer från ett skärpt intellekt, till exempel ser hon Jesus som ett hinder för människan att närma sig Gud. Jesus godhet blir överväldigande och därmed förlamande i förhållande till det hon uppfattar som sin egen ondska. Till samma by kommer också en mysteriös äldre man med hund. Hans främsta egenskap är en stark sexualdrift och töjbar sexualmoral, men väsentligt är också att han har pengaproblem och fruktar att han är eftersökt. Redan befintlig i byn är till sist Carola, en medelålders kvinna utan sexuella erfarenheter som står för ordentligheten. Mellan dessa tre spinner Ringell en fascinerande, filosofisk intrig som läsaren tar del av genom de tre karaktärernas jag-berättelser.

Språket är Susanne Ringells särskilda styrka som litteratör. Gustav Widén har i Uppslagsverket Finland beskrivit det som ”ett helt eget idiom i gränslandet mellan poesi och prosa. De korta berättelserna blir genomlysta existentiella snitt i verklighetens yta, där det precisa och rytmiska språket, inte sällan med nybildade ord, förenas med en egensinnig absurd humor.” Boken Vattnen, som Susanne Ringell fick Svenska Yles litteraturpris för, är signifikativ för författarens verksamhet. I boken varvas renodlade noveller med korta prosalyriska betraktelser. Det genreöverskridande draget blir tydligt, likaså att genrer inte har någon betydelse i Susanne Ringells fiktiva värld. Här är det istället seendet som är viktigt, liksom de signifikativa detaljerna och leken med ord och filosofiska föreställningar.

Iakttagelserna är som författarskapet i helhet: vackra och grymma och djupt existentiella, klädda i den avslöjande språkdräkt som är Susanne Ringells signum

I en av de traditionellt komponerade berättelserna i Vattnen (2010) får vi träffa en matematiklärare och hans kvinnliga elev: ”Kom närmare så blir det varmare, sa matematikläraren gemytligt med sin sonora baryton. Eleven sa ingenting. Hon hade ingenting att säga. Hon såg hans fysionomi som ett kuperat töcken i vårvinterns motljus, en kuperad kamel på lunk genom en oändlig öken. Huvudets puckel, bukens.” Eleven blir hembjuden till läraren och går efter viss tvekan med på hans inbjudan med sublimt antydda baktankar att genom sexuellt tjänster kunna skaffa sig ”vitsordet i trigonometri”. Hur det går för eleven lämnas öppet för läsaren att tolka.

Sammantaget har Susanne Ringell givit ut tolv skönlitterära böcker men hennes dramatiska produktion omfattar ytterligare 17 verk. I Guiden (2014) får läsaren se hemstaden Helsingfors genom författarens ögon. Iakttagelserna är som författarskapet i helhet: vackra och grymma och djupt existentiella, klädda i den avslöjande språkdräkt som är Susanne Ringells signum. Den återfinns även i hennes senaste verk God morgon (2017).

Texten är skriven av Peter Nyberg, chefredaktör för Populär Poesi. Den ingår i boken Författare runt Sommen.