”Jag verkar ju vara ett riktigt svin.” sade han, skrattade högt och steg upp för att hämta en (tredje) kopp kaffe åt sig. Det hade gått ett par månader, vi var ungefär halvvägs i intervju- och skrivarbetet och det började vara uppenbart också för honom att bokens huvudperson, han själv, varken var av den jämställda eller diplomatiska sorten.
Men kanske han just därför var fascinerande, på sitt eget burdusa sätt. Det var han egentligen redan en iskall aprilnatt ungefär fem år tidigare då han med visst besvär steg ut ur en bil och mödosamt haltade fram till en ensam, tunt klädd kvinna som stod på gatan och förgäves väntade på kunder som aldrig kom. Lik ett skadat rovdjur som kanske tappat i fysisk kraft, men inte i den brinnande jaktinstinkt som hållit djuret vid liv. (Haltandet, fick jag senare veta, berodde på en gammal idrottsskada och den åtgärdades med en operation något år senare.)
Den där aprilnatten gav han i alla fall en sträng order till kvinnan: ”Åk hem”, innan han vaggade tillbaka till bilen. Han hade lika gärna kunnat ge böter åt henne; att sälja sexuella tjänster på offentlig plats var sedan många år tillbaka förbjudet i Helsingfors.
Men nu har det aldrig varit kvinnorna han jagat. Han har jagat hårda kriminella, bland dem de hallickar som har utnyttjat kvinnorna, och det har han gjort med en sådan frenesi att allt annat under flera decennier hamnat på andra plats i hans liv.
Den här personligheten och hans livsverk skulle komma att samlas i den bok som jag upprepade gånger offentligt hade bedyrat att jag aldrig ska skriva. I motsats till mången annan journalist närde jag nämligen aldrig en dröm om att ge ut en bok. Författarskapet, hade jag sagt, är ett arbete som är så stort att det kräver andra slags nerver och en uthållighet som inte faller sig naturligt för en skribent, som alltid levt i en mycket snabbare och knyckigare journalistisk rytm.
”Jag verkar ju vara ett riktigt svin” sade han.
Sedan upprepade han, om och om igen, att det varken är omsorg eller ett mjukt hjärta som drivit honom under alla de år han levt om i samhällets organiserade kriminella kretsar. Han är, sade han, varken god eller någon hjälte.
Ändå har hans envisa, buffliga framfart oundvikligen fört mycket gott med sig för många av de brottsoffer vars samvetslösa utnyttjare har hamnat i hans polisradar. Han håller känslorna borta, också inför svåra personliga förluster, på ett sätt som någon rentav ansett är onormalt. Men å andra sidan: Hur skulle man annars klara av att år efter år konfrontera alla uppslitande människoöden och all den ondska han mött?
Tänkte jag, och beslöt att det finns principiella beslut som kan brytas.
Så nu är boken som aldrig skulle skrivas klar.
