Jag har skrivit en bok om ett barn som slutar använda napp.
Det var kanske oväntat. Jag är nämligen en sån där intellektuell journalist som får betalt för vrida på orden i mer eller mindre pretentiösa försök att ”fånga samtiden”. Till vardags är jag kulturchef på Hufvudstadsbladet i Helsingfors.
En sån figur borde egentligen debutera med en idéroman, eventuellt en essäsamling. Nåt som är intellektuellt kreddigt, i alla fall. Nåt som ger en mandat att mansplaina världen på bokmässor.
Men då jag skrev Freja och kråkungen ägnade jag inte en tanke åt att jag eventuellt bröt mot en del förväntningar. Först då nyheten om min debut kom ut märkte jag att en del var förvånade, och mer över genren än själva debuten. Men för mig föll det sig naturligt att skriva för barn, jag är trots allt pappa till tre. Tack var dem utgör barnlitteratur en betydande del av min läsning och tack vare dem handlar en stor del av mina litterära samtal om barnböcker.
Ibland förvånas jag över att barnlitteraturen inte har samma självklara plats på parnassen som annan litteratur. Jag kan också tycka att det är märkligt att det finns så få författare som skriver både för barn och för vuxna, att så många kategoriseras antingen som vuxen- eller som barnförfattare.
Förmodligen har det att göra med att jag själv är uppvuxen i en teaterfamilj, där den uppsättning som diskuterades vid köksbordet kunde vara en barnföreställning lika gärna som Strindberg. Åtminstone i det finlandssvenska teaterrum där mina föräldrar verkade, ingick det i den konstnärliga självförståelsen att barnteater var en angelägenhet för alla. Den skådis som ansåg att barnteater var någon annans huvudbry kunde rentav ses som lite dryg.
Barnkultur måste vara på allvar inte bara för barn, utan för … alla. Då jag skrev min första barnbok upptäckte jag att också ett till synes oskyldigt skrivprojekt kan vara förknippat med allvarliga frågor, precis som vilket annat litterärt projekt som helst. Till exempel kan det handla om berättandets parasitära natur.
Jag kan inte säga att Freja och kråkungen är en ”sann” berättelse, men den är sprungen ur en het sommarvecka då min yngsta dotter slutade använd napp. (På finlandssvenska säger vi egentligen att man slutar använda tutt – en språklig variation som brukar väcka viss munterhet i Sverige: ”Vill du ge tutten åt kråkan, Freja?”)
Hursomhelst hade jag egentligen tänkt kalla flickan i berättelsen nåt annat. Bokens flicka är ju inte verklighetens flicka. Men det gick inte Freja, nu sex år, med på. Jag gjorde ett kulturchefigt försök att diskutera fiktionalisering, litterär sanning, Knausgård och jag vet inte vad.
Det misslyckades snöpligt och jag fick ge mig.
Det är Frejas bok också.
