Temperaturrekord, skogsbränder och översvämningar – sommarens tidningsrubriker ger en försmak på vad vi har att vänta då jordens medeltemperatur stiger, visar FN:s klimatpanels senaste rapport. Men det är inte för sent – nu är det upp till oss själva, skriver energiingenjör och hållbarhetskonsult Anna Eriksson.
Rapporten från IPCC innehåller egentligen ingenting nytt: vi har redan länge vetat om att de växthusgasutsläpp vi människor orsakar är en stark drivkraft bakom klimatförändringarna, och att en ökande medeltemperatur kommer att öka frekvensen och intensiteten för extremväder och andra klimatrelaterade händelser. Ur ett vetenskapligt perspektiv är rapporten trots det en stor framgång. Tack vare förbättrade modeller och metoder kan man nu med större säkerhet säga hur en viss mängd koldioxidutsläpp påverkar temperaturnivåer och följdfaktorer såsom havsnivåhöjning, nederbörd, torka, och extremväder.
Det krävs massiva minskningar av utsläpp och koldioxidneutralitet runt år 2050.
I praktiken förändrar dessa nya modeller dock ingenting. FN:s klimatpanel understryker att vi fortfarande har en chans att nå våra klimatmål, men vi måste fortfarande åstadkomma massiva utsläppsminskningar och uppnå koldioxidneutralitet (det vill säga nettoutsläppen ska vara noll) runt år 2050 för att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader. Även om vi lyckas med detta är det sannolikt att jordens medeltemperatur kommer att överskrida denna gräns temporärt inom de kommande årtiondena, för att sedan sjunka tillbaka en bit igen innan århundradets slut.
Det är med andra ord dags att sluta trycka på snooze-knappen för att invänta nästa klimatrapport, och istället kavla upp ärmarna och skrida till verket. EU:s klimatpaket, som presenterades av EU-kommissionen i juli 2021, är en bra början, men innan förslagen träder i kraft kommer vi att ligga långt efter våra mål. Här har såväl individer som företag en stor fördel: vi kan åstadkomma utsläppsminskningar oerhört snabbt, utan någon byråkrati.
Vi behöver inte vänta på politikerna. Vi kan redan idag besluta oss för att byta vår gamla oljepanna mot en värmepump, eller att testa på en elbil nästa gång leasing-avtalet ska förnyas. När semestern planeras kan vi haka på hemester-trenden eller välja en destination som går att nås med tåg. På arbetsplatsen kan vi diskutera hur arbetsgivaren kan minska sin klimatpåverkan och samtidigt trygga långsiktig ekonomisk hållbarhet.
Genom våra personliga val visar vi beslutsfattarna att vi vill ha förändring.
Trots att dessa gärningar kan verka små har de kapacitet att bidra till enorma utsläppsminskningar om vi är tillräckligt många som agerar. Samtidigt visar de våra beslutsfattare att vi vill se en förändring – ingen riksdag skulle någonsin rösta igenom en lag som förbjuder fossildrivna fordon om befolkningen helst vill köra bensinslukande SUV:ar.
Det är tydligt att mänskligheten står inför sin kanske största utmaning någonsin, men samtidigt är det också en möjlighet: vi kan bestämma hur vi vill att vår framtid ser ut. Nu är det upp till oss – i våra roller som såväl individer, företagsledare, och politiker eller väljare – att agera enligt det.
_______
Anna Eriksson är diplomingenjör i energiteknik från Aalto-universitetet och en av grundarna till Spark Sustainability, som rådgiver företag och organisationer – bland annat Förlaget – i frågor om hållbarhet och miljöhänsyn på arbetsplatsen. (Foto: Karsten Würth)
